Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 07
VII.
Promenader i Södra Finnskoga.
Vid foten af det sköna Borangsberget ligger Borangens gästgifvaregård. I Juli månad 1850 befann jag mig här väntande på skjuts, som skulle föra mig norr ut till Höljes eller Norra Finnskoga kapell. Det var tidigt en söndagsmorgon, och min önskan var, att åtminstone till gudstjenstens slut hinna tillryggalägga de tio fjerdingsvägen till Wermlands nordligaste kyrka. Jag ville der gerna se en större menighet församlad, hvilket så betydligt underlättar uppfattningen af en bygds innevånare.
Men fastän man hela natten varit ute och letat efter min under gårdagen beställda häst, var denne ännu kl. 9 f. m. icke anträffad. Då beslöt jag mig för, att med ett par unga Finnar göra en hastig utflykt i Borangens omnejd. Vi styrde vandringen söderut åt den närbelägna sjön Dypen — ett litet stilla vatten i djupa skogen. På ekstock foro vi här öfver till sydvestra stranden och landstego i den så kallade Slagtaredalen. Ett ovanligt namn — men den gör skäl för detta. I den tid då Finnarne, dels till följe af vissa kungliga edikter, dels genom nationalhatet mellan dem och Svenskarne, ofta utstodo hvarjehanda förföljelser, skall nemligen just denna slagtaredal ha varit skådeplatsen för blodiga uppträden. Sägnerna om dessa strider mellan Finnar och Svenskar äro dock så motsägande hvarandra, att verkliga förhållandet härvidlag tyckes vara alltför vanskligt att utreda.
En tradition berättar, att Finnarne först vid Höljes blifvit i mängd af Svenskarne bragta om lifvet, att de då flytt söderut till Dypens strand ocb der, väpnade och beredda på allt, ännu en gång uppsatt sina pörten. På nytt öfverfallne skola de här ha besegrat Svenskarne, men ändå icke vågat qvarstanna på platsen, utan dragit vidare söderut, till Ny, Östermark, Hvitsand och Gräsmark. Det skulle ha varit första början till sistnämnde orters bebyggande.
När Finnarne först slagit sig ned här — heter det i en atfnan sägen — så ville Dalbyboerna ha all skogen för egen räkning ända till Norrska fjellen. Mången Finne ”ödelades” då.
Mördarön heter en hög, nu mera tallbeväxt, holme vid Höljans inflöde i Klaran. Der blef en af ”Konungen” beställd elgskytt mördad. Kamraten, som kom att söka honom, blef deremot varnad af en tjenstflicka och undkom. Det skedde för flera hundra år se’n.
Det förtäljes ock, att ”Kungen” ställt skyttar, att i Finnskogen skjuta björnar. Då nämnde björnjägare härunder kom till Höljes, blefvo de af Svenskarne skjutna. Höljes, som numera är införlifvadt med norra Finnskoga församling, hörde nemligen på den tiden till Dalby och räknades för äldsta gården i den socknen.
Bland de värsta mördarne i denna gård nämner man ännu en viss ”Domare-Lars”. Han säges ha bragt många om lifvet. På dödsbädden grep honom ändtligen ångren, och jemrande sade han då: ”Du fattige Domare-Lars!” — Hvarför är du så fattig? frågade någon af de kringstående. ”Jo” — svarade, den döende — ”jag har slagit ihjäl halfsjunde karl!”.
Ännu en sägen meddelas — denna om Slagtaredalen. Här — heter det — hade Finnarne också börjat bygga. Då komno der eh natt Svenskar och bådo dem om qvarter. De erhöllo det ock; men när Finnarne frampå natten somnat, ödelades de af sina gäster.
Slagtaredalen är en smal dalgång, genomströmmad af en bäck och sträckande sig vid pass ½ mil i norr och söder. Med sjön Dypen i norr samt Borangsberget i öster och Skrockerberget i vester tyckes denna plats för de flyktige Finnarne ha varit den allra yppersta tillflyktsort. Vi gingo hela dalen i ända, noga undersökande om några spår efter fordna boningar möjligen vore att finna. Det enda, som härunder väckte uppmärksamheten, var en liten upphöjning å en större öppen plan, der vid gräfning anträffades några stenar, lagda i bågform, och mellan dessa en samling kol. Men huruvida derföre någon bostad här stått, är högst ovisst; ty, som bekant är, brukade man fordom, när vid rågångar stenrösen uppsattes, först elda under dessa, till ett kännemärke vid möjligen uppkommande egotvister.
Då vi återkommo till Borangen, hade man ändtligen anländt med häst, och nu afreste jag ofördröjligen åt Höljes. En brunögd Finnpiga skötte tömmarne.
Vägen åt norra Finnskoga gick bokstafligen öfver stock och sten. Än lågo grofva tallröttor deröfver, än var det en klipphäll eller stora lösa kullerstenar, som togo hand om kärrhjulen; på ett ställe hotade en vattenfylld grop, eller rättare dam, att uppsluka både häst och åkdon; på ett annat återigen beredde långa, oändliga kafvelbroar den arma resenären en den mest uppskakande motion; — i få ord sagdt, det var en väg, der man i hvarje ögonblick väntade, att själ och kropp skulle ta farväl af hvarandra.
Den första gård vi under vår färd anträffade, var Rangen — ett skogshemman vid sjön af samma namn. Klockan var nu redan 2 på eftermiddagen och vi voro här ej mer än halfvägs till Höljes. Det fanns således ingen förhoppning att uppnå sistnämnde ort, innan kyrkfolket derifrån redan gått sina färda. Dessutom huru skulle det ha varit möjligt att ännu längre uthärda en sådan tortyr, som resan på bondkärra i dylika nejder medförde. Bättre var då att qvarstanna i Rangen och språka bort några timmar med de vänliga Finnarne. Här blef alltså vändpunkten för resan norr ut.
Den besvärliga färden hade uppväckt en lifligare appetit, och således blef första frågan den, hvad man här kunde ge mig till lifs. ”Tu kan få kaffe och pakelser!” svarade den härom tillsporda matmodren. Kaffe och bakelser — nå väl; de utlofvade läckerheterna blefvo snart framsatta, det förra i en spilkum, starkt och godt, — de sednare tillredda af mörkt kornbröd, i våffelform; men med äkta godt Finnsmör till smakade denna anrättning förträffligt. De stackars Finnarne få sjelfva sällan äta sitt kornbröd oblandadt — oftast är det tillsatt med syror, med halm, ben eller bark. Men likasom Israëls barn, oaktadt all tunga under den egyptiska träldomen, ändock alltmer förökades, så äfven Finnarne under armodets ok. Derföre börjar man nu också, att dag ifrån dag blifva allvarligare betänkt på uppsökandet af nya bostäder; och det förlofvade land, dit man härifrån egentligen trår, är Amerika. Redan vid Borangen hade jag fått höra, att folket derstädes till våren ämnade utflytta, och äfven i Rangen gjorde man mig förfrågningar om de gyllne förhoppningarnes land hinsidan hafvet. Hvar jag sedermera kom i hela södra Finnskoga, mötte mig samma spörjsmål. En större emigration från denna bygd torde sålunda snart vara att förvänta.
Först långt fram på eftermiddagen anträddes återfärden, hvarunder resenären gjorde ett besök i den från stora vägen belägna Afundsåsen, en gård nedanför berget af samma namn.
Man hade här godt förråd på barn och annan ungdom, hvaraf en stor samling invid södra bostaden satt utplanterad i gröngräset. Jag närmade mig med nöje det landtliga sällskapet och njöt länge i dess krets af den herrliga utsigt, som härifrån öppnade sig öfver en ej obetydlig del af Finnskogen. Derefter kom ordningen till sägner och andra märkvärdigheter, då flera ålderstigna välvilligt gingo mig tillhanda med upplysningar. Härunder lyckades jag äfven få fram ur sitt gömsle ett gammalt mangelträd, fullskuret med runor, det jag äfven för billigt pris fick inköpa. Försedd med denna trofé fortsatte jag resan mot Djeknelidens prestgård, dit jag dock först i solnedgången anlände; större delen af återfärden från Rangen hade jag nemligen färdats till fots, sedan jag kommit underfund med, att detta — på den landsväg man här bestod — bereder en större hvila än att åka. Men sednare än jag anlände Pastorn på stället, hvilken i sällskap med en landtmätare först vid midnatten återkom från gudstjensten i Höljes. Af dessa Herrar och mig uppstämdes straxt en trio om dåliga vägar och dito Länsmän.
Följande dag gjordes en promenad utåt prestgårdens ägor, förnämligast till en myr, som der för närvarande var under odling. Här gick Pastorn dagligen som en ifrig deltagare i arbetet; ty i denna bygd måste sjelfva presten träla i sitt anletes svett, om han någorlunda skall kunna berga sig. Hvarje kall har sin tunga här i verlden. Prelaten i det af mjölk och honung flytande pastoratet går ofta tyngd af vällefnadens börda, medan kapellpredikanten i en mager Finnmark tryckes af mödornas och försakelsens.
Sedan jag mer än ett dygn hvilat ut efter den rådbråkande resan åt Rangen, stod jag åter redo till en vandring, denna gång åt norrska gränsen till. Min färd gick först förbi Wålberget, ett magert torp långt upp i skogen. Det var ändå rätt grönt och vackert deruppe, och för tillfället sågs till och med en viss belåtenhet på det fattiga folkets anleten. Man hade nemligen just i dag fått en hel mängd syrgräsmjöl malet, och var sålunda åtminstone till en liten tid ej alldeles brödlös. Man hade också rätt godt vatten i en klar källa invid gården — således både vatten och bröd. Det är ju ändå något, när stugan är full af barn och allas appetit förträfflig.
Från Wålberget gick jag en half mil genom ödslig skog och myrmark till Hjerpeliden. en större gård med många både bostäder och innevånare. Som jag här trädde ut ur skogen, öppnade sig en utsigt af sällsynt storhet. Jag befann mig på en fri ängsmark högt uppe i verlden, derifrån trakten, hela halfmilen igenom, hastigt sänkte sig mot riksgränsen. På andra sidan om detta daldjup uppstego väl tjugu olika fjellsträckningar, alla blåskiftande och i vågiga konturer. Detta fjerran såg ut som en stormig sjö.
Aftonen af denna dag satt jag hos ett beskedligt folk och hörde Finska visor sjungas. Annika hette sångerskan — en för denna byggd särdeles litterär qvinna, hvilken bland annat äfven var mycket hemmastadd i geografien.
Jag fick i Hjerpeliden nattqvarter i samma rum, der Finnen Gottlund under sin resa på 1820-talet varit inlogerad. Gottlund är ett namn, som i alla Wermlands Finnbyggder lefver i friskt minne. Allt godt, som efter hans uppträdande här tillfallit hans stamförvandter, tillskrifves honom, såväl skattelindringarne, som uppbyggandet af de kyrkor, man nu har. Den Finska studenten är sålunda för dessa skogens barn en personlighet af lika stort anseende som Gustaf Wasa hos Dalkarlarne.
I den gård i Hjerpeliden, som kallas Kanaanstorp, fanns det ändtligen en rik Finne, ja så rik, att han sades gräfva ned penningar i sädeslårarne. Man berättade, att när dennes son en gång farit bort med mäld, hade gubben en stund sednare gjort den upptäckt, att just den del af spannemålen, hvari de största sedlarne legat gömda, nu rest åt qvarnen. Han skyndade straxt efter, för att, om möjligt vore, rädda sin skatt, men anträffade ej sonen, förrän denne var på hemleden. Då utbrast gubben förtretad: ”I dag har du haft en dyr mäld åt qvarnen, det låg så och så många speciedaler i säden.” — Men sonen hade af en slump påträffat penningarne ocb tröstade nu fadren med att de voro i godt förvar.
Utom gubben i Kanaanstorp tycktes flera af Hjerpelidsboerna vara välbergade; men i kringliggande skogstorp var det fattiga folket så mycket talrikare. Dessa backstugusittare eller ”husfolk” såg jag oupphörligt gå ut och in hos de bättre lottade, der matmodern alltid helsade dem välkomna och vanligen bjöd dem plats längst fram i stugan. Utan traktering gick sedan ingen derifrån.
När jag lemnade Hjerpeliden, hade jag till vägvisare en gammal pratsjuk qvinsperson, som skulle föra mig till Midskogen på en alldeles förträfflig genväg. Denna expedition aflopp emedlertid ganska snöpligt; ty först trasslade vi oss in i ett vindfälle, att vi med möda kommo ut igen, ooh derefter måste vi två särskilda gånger vända om vid en djup myr, hvilken helt tvert afbröt den redan förut nog osynliga gångstigen. Härunder svor och bedyrade finnkäringen oupphörligt, att vi bestämdt gingo rätta vägen. Slutet blef det, att vi fingo taga en omväg åt Wålberget. Jag fick sålunda återse det fattiga folket, som jag på vägen från prostgården besökt.
Närmaste trakten härifrån åt Midskogen var rätt angenäm — en täck ängsmark med blommor och löfträd. På en öppen plan sågo vi här några stenar kastade i en hög, påminnande om de så kallade bål eller ”värp”, med hvilka man i vissa orter plägar beteckna en plats, der något sjelfmord eller annan vådlig händelse timat. På tillfrågan om det, vi här sågo, innebar någon sådan betydelse, upplyste mig ledsagerskan, att tvenne barn här för ej längesedan blifvit ihjälslagna af åskan.
Medan vi härom ännu samspråkade, sågs der i dälden nedom oss en gosse och en flicka på ängen; men så snart dessa blefvo oss varse, sprungo de skyndsamt in i ett närbeläget pörte. Då föll det mig in att se åt, hurudant hem dessa små kunde hafva, och gick jag derföre in i bostaden. Denna var ett lågt, mörkt kyffe, der allt talade om den största fattlgdom. Ingen äldre person fanns för närvarande derinne, endast de begge barnen, hopkrupna i en vrå invid dörren. Då jag tillfrågade dem, hvar föräldrarne vore, svarade den äldre, att de befunno sig ute på arbete. Stora tårar rullade härvid utför den lilles kind; och då jag först trodde detta härflyta af den hos barn så vanliga fruktan för främmande menniskor, nickade jag ett farväl och gick vidare.
Men kommen ett par hundra steg utåt vägen, rann det mig plötsligen i sinnet, att de tårar, jag nyss sett, möjligen haft en annan, svårare orsak än fruktan eller blyghet — att kanske sjelfva hungren utpressat dem. I ett nu var jag åter vid pörtet och fann min aning der bekräftad. Föräldrarne hade redan på söndagen gått hemifrån och dervid gifvif barnen 5 marker mjöl att lifnära sig med till deras återkomst. Nu var det onsdag, mjölet var slut; men de bortavarande väntades ej åter förrän nästa söndag.
När jag, återkommen till vägviserskan, beklagade det fattiga folkets öde i denna byggd, som oaktadt all möda och sträfvan ändå icke mäktade anskaffa ett dagligt bröd åt sina värnlösa små, svarade mig denna helt lugnt, att det här vore en temligen vanlig sak att barn förgingos af hunger under föräldrarnes frånvaro på arbete. Så hade det händt en af hennes egna bröder, medan hon ännu var liten.
När barnen så der lemnas ensamma i hemmet och den knappa kosten börjar tryta, då — berättade qvinnan — inträder alltid det förhållande, att den äldre af de små sjelfmant tar den mindre portionen, hvarföre också hungersdöden vanligen träffar denne först.
Genom en nejd, som både på bostäder och folk, uppnådde vi ändtligen några torp i närheten af Midskogen.
I en af de större stugorna här, der jag infann mig för att få köpa mat, blef jag för första och äfven sista gången i hela Finnbyggden mottagen med oginhet. Matmodren stod sjelf vid min ankomst på gården i något hushållsbestyr, och då jag för henne framställde mitt ärende, började hon, i stället för svar härtill, ifrigt tillspörja mig, hvarifrån jag kom och hvarföre jag gick den här vägen fram. Att jag reste, för att bese trakterna, kunde hon omöjligt få i sitt hufvud; utan det måste nödvändigt vara något särskildt af helt annan beskaffenhet, som föranledt mitt besök i orten. Då jag frågade gumman huruvida jag inte i alla fall kunde få köpa mig en bit mat, svarade hon, att det ej fanns någon sådan; och då jag ändå gjorde ytterligare försök att beveka henne, utbrast hon helt tvärt: ”Nej, åt er finns det ingen mat!” — Hungrig, som jag kommit, måste jag alltså aflägsna mig från Midskogen.
På den väg, jag nu gick, påsserades Södra Finnskoga kapell, straxt vester om Djekneliden. Detta var ett rätt skröpligt tempel — åtminstone af ett tråkigt utseende, platt och utan torn. Kyrkogården skulle kunna förliknas vid en afrättsplats, och grafvarne med sin nakna sandbetäckning vid stora mullvadshögar. Närmaste omgifningen är en brun ljunghed, som i öster sträcker sig ända fram till prestgården. Djekneliden ligger alltså visserligen i en ödslig och torftig natur; men under en klar sommardag kan man äfven här se ett skönt. Eller hvad skola vi säga om alla dessa bergsbygder, som i skiftande konturer draga sin mur kringom dalen — det skarpt markerade Midskogsberget, eller det i öster täckt framstående Borangsberget?— Ställets pastor tyckte sjelf att här var ”vildskönt”. Likväl tror jag förvisst, att han ej ogerna skulle ha utbytt denna vildsköna vistelseort mot någon annan söderut. Och hvem undrar på det? — hvem känner sig icke hågad att i en bygd som denna mer än en gång utropa: ”hu, det är så mörkt långt, långt, bort i skogen!”