Waverley/Kap 07
| ← 6. Waverleys afsked |
|
8. En skotsk egendom för sextio år sedan → |
SJUNDE KAPITLET.
Ett kavalleriqvarter i Skottland.
Med blandade känslor, af hvilka den öfvervägande var ett ängsligt och till och med högtidligt intryck af att han nu till en stor del vore öfverlemnad åt sin egen ledning, afreste Edward Waverley påföljande morgon från slottet, under alla de gamla tjenarnes och underhafvandenas tårar och välsignelser, blandade med åtskilliga knipsluga ansökningar om sergeants- och korporalsposter med mera, af dem, som förklarade, att de aldrig trott sig få se Jakob, Giles och Jonathan gå ut som soldater, om det inte varit för att åtfölja hans nåd, såsom deras skyldighet var. Edward befriade sig likväl från de bönfallande med färre löften, än man kunnat vänta af en ung man, som var så ovan vid verlden, Efter ett kort besök i London fortsatte han till häst — hvilket var det då brukliga sättet att färdas — sin resa till Edinburgh och derifrån till D — —, en liten sjöstad på östra kusten af Angusshire, der hans regemente då var förlagdt.
Han inkom nu uti en ny verld, hvarest för en tid bortåt allt var vackert, emedan allt var nytt. Regementets befälbafvare, öfverste G — —, var sjelf ett studium för en romanesk och tillika vetgirig yngling. Ehuru af en temligen framskriden ålder, hade han en lång, ståtlig och rörlig gestalt. I sina yngre år kade han varit, hvad man urskuldande kallar, en lefnadsglad yngling, och besynnerliga historier voro gängse om hans plötsliga omvändelse från tvifvel, om ej rent af otro, till en allvarlig och till och med svärmisk själsriktning. Det hviskades, att ett öfvernaturligt meddelande, af en beskaffenhet, som äfven var förnimbar för de yttre sinnena, frambragt denna underbara förändring, och ehuru några talade om proselyten som en svärmare, kallade ingen honom en skrymtare. Denna sällsamma och mystiska omständighet gaf öfverste G — — ett eget och högtidligt intresse i den unge krigarens ögon. Man kan lätt föreställa sig, att officerarne vid ett regemente, som hade en så aktningsvärd befälhafvare, utgjorde en allvarligare och mera stadgad krets, än som vanligen är fallet med en officerskår, hvarigenom Waverley undgick flere frestelser, för hvilka han eljest torde varit utsatt.
Emellertid fortgick hans militäriska uppfostran. Redan god ryttare, invigdes han uti hemligheterna af ridkonsten, hvilken, då den drifves till fullkomlighet, nästan förverkligar fabeln om centaurerna, emedan hästens styrande snarare synes vara en följd af ryttarens blotta vilja, än af någon märkbar yttre rörelse. Han fick äfven undervisning i sina krigiska pligter; men jag måste tillstå, att, sedan den första ifvern var förbi, hans framsteg häri blefvo vida under hvad han sjelf hoppats och önskat. En officers befattning, som, till följd af den yttre glans, hvaraf den är omgifven, bland alla är den mest lockande för ett ungt, oerfaret sinne, är i sig sjelf en ganska torr och abstrakt sysselsättning, som hufvudsakligen beror på aritmetiska kombinationer, hvilka fordra mycken uppmärksamhet och ett kallt, resonnerande hufvud för att sätta dem i verkställighet. Vår hjelte hade anfall af tankspriddhet, hvarunder hans misstag ibland väckte löje och ibland ådrogo honom tillrättavisningar. Denna omständighet väckte hos honom en pinsam känsla af underlägsenhet i de egenskaper, hvilka i hans nya yrke tycktes vara de, som åtnjöto och förtjenade det största anseende. Förgäfves frågade han sig sjelf, hvarför ej hans öga kunde bedöma rymd och afstånd lika bra som hans kamraters; hvarför hans hufvud ej alltid var lyckligt i att utreda de särskilda rörelser, som voro erforderliga för verkställandet af en evolution; och hvarför hans minne, som eljest var så lifligt, svek honom i fråga om konsttermer och reglementariska stadganden. Waverley var blygsam af naturen och gjorde sig derför ej skyldig till det stora misstaget att anse dylika disciplinära föreskrifter ovärdiga sin uppmärksamhet eller sjelfkärt tro sig vara född till general, derför att han var en medelmåttig subaltern. Saken var, att hans osammanhängande läsning inverkat på hans af naturen slutna och tillbakadragna lynne och hos honom alstrat den brist på ihärdighet och det vankelmod, som är oförenligt med studier och oafbruten uppmärksamhet. Emellertid blef tiden honom lång. Ståndspersonerna i trakten voro missnöjda med styrelsen och visade sina militäriska gäster föga gästfrihet; och stadsboarne, hufvudsakligast upptagna med sina handelsaffärer, voro ej folk i Waverleys smak. Sommarens ankomst och nyfikenheten att känna något mer af Skottland, än han kunde se under en ridt från sitt qvarter, bestämde honom att begära permission på några veckor. Han beslöt att först besöka sin onkels gamle vän och korrespondent, med föresats att efter omständigheterna förkorta eller förlänga sin vistelse derstädes. Han färdades naturligtvis till bäst, åtföljd af en enda betjent, och tillbragte första natten på ett eländigt värdshus, der värdinnan hvarken hade skor eller strumpor och der värden, som ville agera herre, höll på att blifva otidig emot sin gäst, derför att denne ej anhöll om nöjet af hans sällskap till aftonmåltiden. Följande dagen red Edward genom en öppen och oinhägnad trakt och närmade sig småningom Pertshires högländer, hvilka först visat sig som en blå rand vid horizonten, men sedan växte till stora, jettelika bergmassor, hvilka hotande nedblickade på det nedanför liggande slättlandet. Nära intill foten af denna häpnadsväckande förmur, ehuru ännu på låglandet, bodde Cosmo Comyne Bradwardine af Bradwardine, och om man får tro gråhårig ålderdom, hade hans förfäder och alla deras afkomlingar bott der alltsedan den milde kung Duncans dagar.