Waverley/Kap 08
| ← 7. Ett kavalleriqvarter i Skottland |
|
9. Mer om stället och dess omgifningar → |
ÅTTONDE KAPITLET.
En skotsk egendom för sextio år sedan.
Det var vid middagstiden, som kapten Waverley inträdde i byn Tully-Veolan, som låg strax invid egendomsherrens boning. Husen sågo ytterst eländiga ut, i synnerhet för ett öga, som var vant vid de engelska bondhusens inbjudande snygghet. De stodo, utan något afseende på regelbundenhet, på hvar sin sida om ett slags krokig gata utan stenläggning, der barn, nästan i ett ursprungligt nakenhetstillstånd, lågo och sprattlade liksom enkom för att blifva nedtrampade af den första förbipasserande hästs hofvar. Då någon dylik katastrof ibland syntes oundviklig, rusade väl, lik en rasande sibylla, någon vaksam åldtmor med sin tillslutna hufva och sin slända ur en af de eländiga kojorna ut på vägen och uppryckte sin egen skyddsling bland de solbrända dagdrifvarne, undfägnade honom med ett duktigt slag och förde honom tillbaka till hans arrest, under det den hvithåriga bytingen hela tiden med full hals i gäll diskant beledsagade den uppbragta matronans mullrande bannor. En annan stämma i denna konsert fyldes af det oupphörliga skallet af ett tjog onyttiga hundar, som, morrande, skällande, tjutande och nafsande följde tätt efter hästen — en olägenhet, som på den tiden var så vanlig i Skottland, att en fransk turist, hvilken liksom andra resande önskade finna ett godt och förnuftigt skäl för allting, såsom en af Caledoniens märkvärdigheter antecknat, att staten i hvarje by underhöll ett koppel hundar, kallade collies, som hade till åliggande att jaga les chevaux de poste — hvilka voro för utsvultna och för utmagrade att röra sig utan en dylik eggelse — från den ena byn till den andra, tills deras besvärliga konvoj drifvit dem till slutet af deras skjutshåll. Det onda och dess botemedel — i fall det skall anses för ett sådant — finnas ännu; men detta ligger utom vårt närvarande ämne och är endast framkastadt till behjertande för dem, som underskrifvit mr Dents hundbill.
Under det Waverley red framåt, stapplade här och der en gubbe, lika mycket krökt af mödor som af år, med ögon rödsprängda af ålder och rök, till dörren af sin koja för att betrakta främlingens drägt samt hästarnes utseende och rörelser, och han och hans grannar bildade derefter en liten grupp utanför smedjan för att afhandla den vigtiga frågan, hvarifrån den främmande vore och hvart han ärnade sig. Tre eller fyra af byns flickor, som med ämbar och baljor på sina hufvud återkommo ifrån brunnen eller bäcken, utgjorde behagligare företeelser, och med sina tunna, korta klädningar och sin enda kjortel, sina bara armar, ben och fötter, sitt obetäckta hufvud och flätade hår, påminde de om staffaget i ett italienskt landskap. Ej heller skulle en älskare af det pittoreska haft något att anmärka, vare sig emot smakfullheten i deras drägt eller symmetrien af deras växt, ehuru, sanningen att säga, en infödd engelsman, som letar efter det komfortabla, ett ord, som är egendomligt för hans modersmål, torde önskat kläderna litet mindre knappa, fötterna och benen något skyddade emot vädret, samt hufvudet och hyn något bevarade emot solen; kanske han till och med torde ansett, att hela personen och drägten skulle betydligt förbättrats genom ett rikligt användande af källvatten i förening med ett quantum sufficit af såpa. Hela scenen hade något nedtryckande; ty den angaf vid första ögonkastet åtminstone bristande idoghet och kanske försoffning. Äfven nyfikenheten, som är den sysslolöses häftigaste passion, tycktes hafva en anstrykning af tröghet i Tully-Veolan; de förutnämnda byrackorna voro de enda, som utgjorde undantag härifrån; hos byinvånarne sjelfva var den passiv. De stodo och tittade på den vackra unga officeren och hans betjent, men utan att visa någon af dessa raska rörelser och lifliga blickar, som antyda den ifver, hvarmed de, som hemma lefva i enformig maklighet, utomhus se sig om efter förströelse. Och likväl röjde folkets ansigten, närmare betraktade, ingalunda dumhetens slöhet; dragen voro sträfva, men hade detta uttryck af skarpsinnighet och allvar, som är sjelfva motsatsen till dumhet; och bland flickorna skulle en artist funnit mer än en, hvars gestalt och anletsdrag kunnat passa till modell för en Minervas. Äfven barnen med sin solbrända hy och sitt af solen hvitblekta hår bade ett utseende och ett skick, som vittnade om lifaktighet och ett vaket förstånd. Det tycktes på det hela, som om fattigdomen och dess alltför vanliga följeslagare, hoglösheten, sammansvurit sig för att qväfva en rask, förståndig och tänkande allmoges medfödda anlag och förvärfvade färdigheter.
Några dylika tankar kommo för Waverley, under det han i skridt red genom Tully-Veolans ojemna och steniga gata och endast afbröts i sina betraktelser af de kaprioler, hans häst emellanåt gjorde vid de fyrfotade kosackernas,
de ofvannämnda hundarnes, upprepade anfall. Byn var öfver en half mil lång, men kojorna oregelbundet skilda från hvarandra medelst trädgårdar eller täppor, som invånarne kallade dem, af olika storlekar, hvarest — ty det var för sextio år sedan — den nu så allmänna potatisen var okänd; de voro i stället försedda med gigantiska kålplantor, omgifna med dungar af nässlor, och här och der uppsköt en väldig odört eller den skotska tisteln, öfverskuggande en fjerdedel af den lilla inhägnaden. Den kuperade mark, hvarpå byn blifvit bygd, hade aldrig blifvit planerad, så att dessa inhägnader framstälde alla möjliga slags sluttningar, in höjande sig i form af terrasser, än nedsjunkande som garfvargropar. De nakna stenmurar, som inhägnade eller tycktes inhägna — ty de voro i ett jämmerligt skick — dessa Tully-Veolans hängande trädgårdar, voro genomskurna af en smal gata, som förde till det gemensamma fältet, der åboernas förenade arbete frambragte en ringa afkastning af råg, hafre, korn och ärter på särskilda åkerlappar och tegar, och der hvarje fläck var af en så liten utsträckning, att fältet på något afstånd liknade en klädeshandlares mönsterbok. I några få gynnade fall syntes bakom kojorna ett eländigt skjul, hopflickadt af jord, kullerstenar och torf, der den förmögnare kanske herbergerade en utsvulten ko eller en hudflängd häst. Men nästan hvarje koja var framtill på ena sidan om dörren förskansad med en väldig svart torfstack, medan på den andra dynghögen reste sig i ädel täflan.
Omkring ett bösshåll från ändan af byn syntes de inhägnader, som buro det stolta namnet Tully-Veolans park och bestodo af några fyrkantiga fält, hvilka voro omgifna af och afdelade genom fem fot höga stenmurar. I midten af den yttre muren låg den yttre inkörsporten, som öppnade sig under ett med tinnar försedt porthvalf, hvilket ofvanpå pryddes af två stora, af tidens tand frätta, upprättstående stenklumpar, hvilka, om man fick tro byns traditioner, fordom förestält, eller åtminstone skolat föreställa, två upprättstående björnar, familjen Bradwardines sköldhållare. Sjelfva uppfartsvägen var rak och af måttlig längd och gick mellan en dubbel rad af gamla kastanier och lönnar, hvilka reste sig till en sådan höjd och voro så lummiga, att deras grenar fullkomligt öfverskuggade den breda vägen. På båda sidor om dessa vördnadsvärda alléer och i samma riktning med dem befunno sig två höga murar, efter utseendet af samma ålder, öfvervuxna af murgrön, kaprifolium och andra slingerväxter. Allén tycktes mycket litet begagnad och nästan endast af fotgängare, så att den, emedan den var mycket bred och skuggrik, var bevuxen med högt, mörkgrönt gräs, utom der en gångstig, upptrampad af en och annan vandrare, angaf vägen från den yttre till den inre porten. Denna inre port öppnade sig, liksom den nyssnämnda, på yttersidan af en med klumpigt bildhuggeriarbete prydd och ofvantill med tinnar försedd mur, öfver hvilken syntes, till hälften dold af träden i allén, herrgårdsbyggningen med dess höga, spetsiga tak och smala, trappformiga gaflar samt i hörnen prydd med små torn. Den inre porten var till hälften öppen, och som solen spred sitt fulla sken öfver den innanför belägna gården, föll genom porten en lång ljusstrimma utåt den mörka och dystra vägen. Det var en af dessa färgskiftningar, som målare älska att framställa, och den harmonierade med det dallrande ljus, som letade sig väg mellan grenarne af det skuggrika hvalf, hvilket öfvertäckte den breda, gröna allén.
Hela omgifningens lugn och stillhet hade något nästan klosterlikt, och Waverley, som vid inträdet genom den yttre porten lemnat sin häst till sin betjent, gick långsamt uppför allén, njutande af den angenämt svalkande skuggan och så intagen af de behagliga tankar om hvila och enslighet, som väcktes af denna instängda och fridfulla scen, att han glömde eländet och smutsen i byn, han lemnat bakom sig. Anblicken vid inträdet på den stenlagda borggården motsvarade ställets öfriga omgifningar. Boningshuset, som tycktes bestå af två eller tre smala, med branta tak försedda, byggningar, hvilka i räta vinklar utsköto från hvarandra, bildade ena sidan af gården. Det hade blifvit bygdt på en tid, då borgar ej längre voro behöfliga och då de skotska arkitekterna ännu ej förvärfvat konsten att utkasta planritning till ett boningshus på landet. Fönsterna voro otaliga, men mycket små; taket hade särskilda små utsprång och var vid hvarje af de talrika hörnen försedt med ett litet torn, som snarare liknade en peppardosa är ett götiskt vakttorn. Ej heller antydde framsidan fullkomlig trygghet för fara. Der funnos skottgluggar för musköter, och de nedra fönsterna hade jerngaller, sannolikt för att drifva tillbaka något kringstrykande ziguenarband eller motstå ett ströftåg af det angränsande höglandets cateraner (röfvare). Stall och andra uthus upptogo en annan sida af fyrkanten. De förstnämnda voro låga hvalf med smala springor i stället för fönster och liknade, efter hvad Edwards betjent anmärkte, »snarare ett fängelse för mördare, röfvare och dylika, som voro dömda vid tinget, än en bostad för något kristet kreatur». Ofvanför dessa fängelselika stall befunno sig sädesbodar och andra uthus, till hvilka man uppgick medelst utanpå anbragta, klumpigt uppförda trappor. Två tinnbekrönta murar, af hvilka den ena låg midt framför uppfartsvägen och den andra skilde gården ifrån trädgården, fullbordade fyrkanten.
Gården saknade ej sina prydnader. I ena hörnet stod ett stort, rundt, tunnformigt dufslag, till skapnad och proportioner liknande den märkvärdiga byggnad, kallad Arthurs ugn, som skulle förvridit hjernorna på alla fornforskare i England, om den värde egaren ej nedrifvit den för att iståndsätta en närbelägen dam. Detta dufslag eller columbarium, som egaren kallade det, var på den tiden en ganska stor hjelp för en skottsk laird, hvars knappa inkomster upphjelptes genom de extra pålagor, som dessa vingade furagörer indrefvo på bondgårdarna, och genom de utskrifningar för bordets behof, som gjordes bland dem.
Ett annat hörn af gården framvisade en springbrunn, der en väldig, i sten uthuggen björn stod öfver ett stort stenbäcken, hvari han utsprutade vattnet. Detta konstverk beundrades i hela nejden, tio mil vidt omkring. Vi få inte glömma, att alla slags björnar, stora och små, i half eller full storlek, voro uthuggna öfver fönsterna och vid ändarne af gaflarne, att takrännorna hade björnhufvud, och att björngestalter uppburo tornen, med det gamla familjevalspråket, »akta dig för björnen», inristadt under hvarje hyperboreisk figur. Gården var rymlig, omsorgsfullt stenlagd och utmärkt snygg, emedan det förmodligen fans en annan utgång på baksidan af stallen för gödselns bortskaffande. Allting rundt omkring tycktes förkunna enslighet, och en fullkomlig tystnad skulle herskat, om ej vattenkonsten oupphörligt hade plaskat; hela scenen bibehöll fortfarande den illusion af kloster, som Waverleys fantasi frammanat. — Och här bedja vi om tillåtelse att få sluta ett kapitel om ett verkligt still-leben.