We den, som säger: Gud ej är!
| ← För dig, o Gud! mitt hjerta brinner |
|
Gud! du af inga skiften vet → |
| Nr 5 i 1819 års psalmbok. Första versen är en översättning av en tysk psalm "Weh dem, der leugnet, das du bist" av Balthasar Münter. På Wikipedia finns en artikel om Ve den, som säger: Gud ej är. |
5. We den, som säger: Gud ej är!
Hans mörka väg till döden bär
Igenom jemmerdalen.
Med kropp och själ till jorden böjd,
Han har i lyckan ingen fröjd
Och ingen tröst i qvalen.
Han känner ej den ljufva lott,
För Herrans skull att göra godt,
Och af odödlighetens hopp
Hans slagna mod ej friskas opp.
O Gud, vår Gud! hur jemmerlig,
Föraktelig,
Är matken menskan utom dig!
2. Om du, Allsvåldige! ej är,
Hvem skapte och på händren bär
Den sköna, vida verlden?
För solar, stjernor, utan slut,
Hvem skrifver lag och stakar ut
Den jemna, ljusa färden?
O! hvilken stakar ut för mig
Min dunkla, oförsedda stig?
Hvem skrifver i mitt bröst den lag,
Som bjuder utan undantag,
Att alltid rätt jag höra skall,
Om verlden all
Sig reste väpnad till mitt fall?
3. Jag ser din hand, jag hör ditt bud,
Du lefver, och i dig, o Gud!
Wi lefve och vi röras.
O väsens upphof, hjertans hopp!
Till dig gå jordens böner opp,
Af dig de alla höras.
Min suckan är dig ej fördold,
Och du har allt uti ditt våld:
Min frid och strid, min fröjd och nöd,
Mitt lif, o Fader! och min död.
Och skickelsen, som dunkel var,
Skall blifva klar,
Då tidens förlåt remnat har.