Wilhelmina Hierta
†
WILHELMINA HIERTA.
(Aftryck ur Stockholms Dagblad d. 9 Sept. 1878.)
STOCKHOLM 1878.
STOCKHOLMS DAGBLADS BOKTRYCKERI.
Den 7 september 1878 inträffade här i Stockholm ett dödsfall, som framkallat sorg och saknad icke blott bland den aflidnas anhöriga och närmare vänner, utan äfven i större kretsar, och underrättelsen derom kommer otvifvelaktigt att mottagas med smärtfullt deltagande i hela vårt land: Wilhelmina Hierta, född Fröding, afled efter någon tids sjuklighet, nära 73 och ett halft år. Hennes lifsverksamhet var fulländad, och hon hade haft lyckan att se sin ålderdom förljufvad af anhörigas kärleksfulla omvårdnad samt af allmänhetens aktningsfulla och tacksamma uppmärksamhet. Hon fick en fridfull och stilla död, men de som hade glädjen att känna henne personligen stå sörjande vid båren och beklaga, att hon ej ännu längre fick vistas bland dem, till deras egen uppmuntran, styrka och stöd på det ädlas väg.
Wilhelmina Hiertas namn vardt först genom hennes makes kändt för en större allmänhet, men det förtjenar ock i och för sig vördnadsfull uppmärksamhet. Hon var en af de qvinnor som i handling kraftigt och klart lagt i dagen hvad hennes kön kan uträtta, då det ej af yttre omständigheters hämmande inverkan hindras att utföra goda gerningar till hela samhällets gagn. Välvilja och menniskokärlek, rättrådighet, kraft och mod utgjorde grunddragen i hennes sinnelag, och dessa egenskaper visste hon också att göra fruktbärande, först i förening med sin make, vid hvars sida hon i många år stod uppmuntrande och bispringande, men sedan ock på egen hand, då hon på ålderdomen med klar blick mot ett högt mål riktade hela sin senaste lifsverksamhet.
Ur Ny Illustrerad Tidning för den 9:de februari 1878 låna vi följande meddelanden:
»Fru Wilhelmina Hierta är född i Göteborg den 13 mars 1805. Fadren var grosshandlaren Anders Fröding, modren Johanna Elisabet Minten. Dels i hemmet, dels i en tysk pensionsanstalt vårdades framgångsrikt hennes utveckling, och då hon i blomman af sin ungdom passerade en sommar i Medevi, var det icke endast hennes yttre behag, som gjorde intryck på den liflige kongl. sekter Hierta, hvilken äfven var der. Han var då ännu en ung man i verken, om än redan något öfvad tidningsman i Argus' skola, men publicitetens Rubicon hade han ej passerat. De ungas vägar skildes åter. Wilhelmina Fröding gjorde en synnerligen behaglig resa till Italien — »egen vagn» från Hamburg till Trieste! — och tillbragte en vinter i Rom, i umgänge med Thorvaldsen, Fogelberg, Byström, Nikander, Longfellow — att icke nämna palatsens salonger, i hvilka den unga svenskan ej var obemärkt. Men några år gingo åter; Wilhelmina Fröding tillbragte vid Gustafsbergs badort sin sommar, och Lars Hierta, som nu inpå tredje året styrt »Aftonbladet» genom polemikens och poletikens bränningar, återsåg henne der under en kort sommar-rast; nu blefvo deras banor förenade. Bröllopet stod i Göteborg den 7 december 1833.»
»Det ville mod till i de dagar», tillägger N. I. T., »att vara Lars Hiertas maka.» — Ja, kan hvar och en säga, som egde lyckan att känna henne, hvad som i hög grad utmärkte henne var ett bland qvinnor, i följd af uppfostran och föråldrade samhällsåsigter, ej alltid vanligt moraliskt mod. Detta gjorde henne till den bästa hustru för en sådan reformator och politisk kämpe som Lars Hierta. Den i sin hemort för skönhet och själfull begåfning allmänt firade och eftersökta unga flickan vardt i Stockholm som maka åt Lars Hierta ej allenast skydd af hela »societeten», utan ock förnekad af många bland sina förra vänner. Det gick till och med så långt, att mången icke vågade helsa på henne, af fruktan att varda illa anskrifven på högre ort. Henne bekymrade det likväl icke. Hon endast lifvade sin mans sträfvanden och stod honom kraftfullt bi med aldrig svigtande kärlek till sanning, rätt och frihet, uppmanande honom att ihärdigt fullfölja striden för samhällsförbättringar under de årtionden han utgaf Aftonbladet och de ännu flera han arbetade som riksdagsman, då förföljelse och förtal ofta utöstes i rikt mått.
Det kom en annan tid, då Lars Hiertas sträfvanden voro erkända och aktade af åtminstone flertalet, och då den ekonomiska framgången af hans företag äfven gjort sitt inflytande gällande. Man skydde ej längre den fruktade redaktören, och man tvekade icke mera att infinna sig i hans älskvärda hem, der bildning och smak förde spiran, och der hans maka var en lika högt aktad, som af alla omtyckt och firad värdinna. Makarne Hiertas hem vardt en mötesplats för konstnärer och skriftställare, politikens och storslöjdens män, för fint bildade och älskvärda qvinnor, och fortfor att vara det äfven efter Lars Hiertas frånfälle. Fru Hierta hade sällsynta sällskapsgåfvor och egde förmåga att underhålla samtal i ett stort antal ämnen, men alltid var hon den blygsamma qvinnan, som satte sina vänners och gästers nöje och belåtenhet i främsta rummet.
Fru Hierta egde en ständig tanke för andra. I smått, som i stort var hon uppfinningsrik, när det gälde att bereda glädje, bespara andra lidanden och mödor samt lindra nöd. Sjelf var hon enkel, flärdfri och anspråkslös som få, och ehuru hon under senare tider var i så goda ekonomiska vilkor, att hon kunnat tillfredsställa hvarje önskan af beqvämlighet, till och med öfverflöd för egen räkning, uppstod hos henne aldrig någon sådan önskan, utan hon bibehöll samma flärdlöshet som förut och visade alltid samma motvilja för lyx och fåfänga. Men var hon icke frikostig mot sig sjelf, var hon det i så mycket högre grad mot andra, och oräkneliga äro de som hon med storartad välgörenhet understödt. Hennes ständiga sorg var att icke kunna hjelpa alla nödlidande, och under hela sin lifstid, både då hon hade litet och då hon sedan fick mycket, försakade hon sjelf och inskränkte alla personliga utgifter för att kunna räcka bättre till och dela med sig åt andra.
Hennes verksamhetslust var stor, och då hennes krafter under de senare åren aftogo, led hon af att tvingas till overksamhet, och då först började hon längta efter den slutliga hvilan. Innan dess fick hon likväl den glädjen att kunna i stort visa sin fosterlandskärlek och sin omsorg för det allmänna framåtskridandet. Efter sin makes död, år 1872, tillbragte hon för helsans vårdande en vinter i södern, men bosatte sig sedan åter i Stockholm, der hon inköpte huset n:o 110 vid Drottninggatan. Under nu tilländagångna sommar bodde hon med några af sina närmaste slägtingar på grosshandlaren Astrups egendom på Djurgården, men inflyttade derifrån några dagar före sin död.
Det var i sitt hem i Stockholm, som hon under slutet af sistlidet år utarbetade de gåfvobref, hvilka skola för alltid bevara hennes och hennes makes minne i Sveriges hufvudstad och hos hela svenska folket. Enligt det ena af dessa gåfvobref skänkte hon 100,000 kr. till Stockholms högskola för att under namn Lars Hiertas professur i nationalekonomi »verka för sunda och frisinnade politisk-ekonomiska grundsatser samt för befordrande af heder och tro i handel och vandel».
I det andra gåfvobrefvet skänkte hon en fond af 400,000 kr. som under namn af Lars Hiertas minne hade till ändamål att »fritt och oberoende verka för det menskliga framåtskridandet, och detta hufvudsakligen genom att framkalla och befordra sådana vetenskapliga upptäckter och uppfinningar, sociala förbättringar och frisinnade reformer, som kunna blifva till välsignelse för menskligheten i allmänhet och särskildt för Sveriges folk».
Fonden afser hufvudsakligen att verka: genom understöd till specialundersökningar och till utredning af vigtigare sociala och vetenskapliga frågor; genom bidrag till vetenskapliga och mekaniska arbetens utförande, särskildt då det gäller nya upptäckter och uppfinningar; genom bidrag till sådana företag, som kunna verka till folkets uppfostran i en moralisk och frisinnad anda; genom uppmuntran af och undervisning i allmännyttiga slöjder och näringar; genom aflöning för vissa år till utmärkta män och qvinnor, hvilka kunna verka välsignelserikt inom vetenskapliga, sociala eller industriela områden.
Genom dessa stiftelser ville hon verka för ett mål, som var Lars Hiertas minne värdigt, till gagn för fosterlandet och menskligheten, och på samma gång arbetade hon särskildt för en stor frågas lyckliga lösning, då hon föreskref, att mäns och qvinnors verksamhet skulle ega lika rätt till understöd, ja äfven till befordran vid »Lars Hiertas professur». Hennes oförvillade blick såg klart i äfven denna sak.
Nu är den goda, djupt och sant menniskoälskande qvinnan död. Hvile hon i frid! Hennes gerningar öfverlefva henne. Med aktning och tacksamhet skall hennes namn alltid nämnas.