Yttersta domen i Kråkvinkel
← Inbjudning till prenumeration |
|
Riksdagsmannavalet → |
Strödda genretaflor.
Yttersta domen i Kråkvinkel[1].
(Fragment ur ett större opusculum.)
Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.
Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de öfriga Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att taga på kroppen. Tänker du — sade en af Kråkvinkelsboarna — tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Hvarför icke — svarade jag — går jag icke i de kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?
När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på svenska.
Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X[2].
“Hvar kan biskop X. vara?“ frågade erkeengeln Gabriel.
Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers exellens! — ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke alla exellenser äro erkeenglar. — Ers exellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud[3].
Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.
Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig ändtligen sådan, som han var.
Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma, hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort — t. ex. åtskilliga tidningsartiklar, — och det goda jag underlåtit — t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i — — hvad heter det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men förtröstansfullt. De öfriga Kråkkvinkelsboarna voro också vid godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.
När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men — mitt herrskap! — nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af elementerna.
Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.
Hej! nu äro vi saliga! — ropade Kråkvinkelsboarna; — och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. År jag då verkligen ett får? — frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt — men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet — bä. Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. — Jaså — sade jag då — jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.
Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! — tänkte jag vid mig sjelf — att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y[4]; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.
“Titulus kan,“ sade jag och vände mig till hin håle, “alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.“
“Det vore fan,“ sade hin håle.
“Och hvilka skulle dessa skäl vara,“ frågade jag
“Till att börja med, så är han en jesuit,“ sade hin håle.
“Ingalunda!“ sade jag. “Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.“
“Kan väl hända,“ sade hin håle och borttorkade sina tårar. “Men det var ändå en för god karl att gå miste om,“ sade hin håle.
“Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,“ frågade jag.
“Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,“ sade hin håle.
“O hvilket sataniskt påfund!“ utropade jag. “Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!“ Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut[5].
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten 1838.
- ↑ Emedan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet.
- ↑ Hedrén var, enligt ett uttryck af Tegnér, ett »länsmansgeni», men saknade högre begåfning. Utg.
- ↑ Här gäller samma anmärkning som vid X.
- ↑ Polyfem, saml. 1, 1810 nr 16 innehåller en förebild till påfundet med protokollen. Efter det nämligen Amarulli (Valerius) på sin resa till poeternas land, gjort fiasko bland Homerus, Persius, Ariosto och Molière, förklarade poesiens genius, att Amarulli skulle till straff för sin oförsynthet en gång hvarje dag med odelad uppmärksamhet genomläsa sina egna arbeten. »Ingenting är nytt under solen», icke ens biskopens hufvudlöshet, men originalitet kan, såsom Palmær nogsamt visat, icke blott bestå i att producera nytt, utan äfven i att säga kända lustigheter så som de aldrig förr blifvit sagda. Utg.