Ekonomi och historia/VIII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lärdomar av 1800-talets svenska handelspolitik
Ekonomi och historia
av Eli Heckscher

Jonas Alströmer och Alingsås manufakturverk
»Alltings återställelse»: de franska assignaternas avlösning och nutidens motsvarande problem  →


[ 264 ]

VIII

JONAS ALSTRÖMER OCH ALINGSÅS MANUFAKTURVERK


I den på vetenskaplig kritik grundade litteraturen ha Jonas Alströmer och hans verk blivit föremål för en omvärdering, som ej lämnat mycket kvar av äldre tiders uppskattning av hans och dess betydelse. ”Artium fabrilium in patria instaurator”, yrkesskicklighetens grundare i fäderneslandet, lyder inskriften på den 1756 av ständerna beslutade, 1790 uppsatta bröstbilden på Stockholms börs; ”svenska handaslöjdernes fosterfader” är epitetet i Regnérs minne av Jonas Alströmer år 1785; och den rökelse, som tändes i de övriga äreminnena ned till Palmblads levnadsteckning i Biographiskt Lexicon år 1835, skulle ha varit tillräcklig för någon av landets störste män. Men denna lovsång avbröts, som man kunnat förutse, genom den ekonomiska liberalismens seger inom vår historieskrivning, även frånsett att själva den kännedom om Frihetstidens verkliga beskaffenhet, som skapades genom Malmströms stora verk, Frihetstidens politiska historia, måste föranleda en revision. Arnbergs Anteckningar om Frihetstidens politiska ekonomi, som utkommo 1868 och som jämte Forssells skrifter närmast utmärka genombrottet, behandla visserligen mest manufaktur[ 265 ]politiken och dess frukter som helhet, utan att gå mycket in särskilt på Alingsåsverket eller Alströmers övriga insatser; men domen över systemet är åtminstone tydlig nog, något som för övrigt var fallet redan i Tengbergs året förut (1867) utgivna häfte Om Frihetstiden, några anmärkningar. Den avgörande omvärderingen av Alströmers verk kom emellertid först åtskilligt senare, nämligen 1884 genom G. H. Stråles högst fängslande undersökning ”Alingsås manufakturverk, ett bidrag till den svenska industriens historia under Frihetstiden”, som utan överdrift kan kallas det bästa hittills framkomna bidraget till den svenska industriens ganska obearbetade historia.

För att visa, i vad mån Alströmers anspråk på att vara den svenska industriens skapare ägde eller kanske snarare saknade berättigande, sammanför Stråle till en början i en inledning på 110 sidor allt som då var känt om vår industris historia under de två århundradena före Frihetstiden och reducerar därmed den nya insatsen till rätt begränsat omfång; på det industriella området och dess närmaste förutsättningar (tobaksodling m. m.) står knappast något av Alströmers verk enligt Stråles mening utan inhemska föregångare. Vid den följande framställningen av Alingsåsverkets egen historia, där vidsträckta arkivforskningar, främst i riksdagshandlingarna, uppenbarligen ligga till grund, komma också svagheterna alldeles att behärska bilden. Alströmers envisa kvarvaro i Stockholm, även mellan riksdagarna, anses som ett huvudskäl till verkets vanskötsel; mycket graverande samtida vittnesbörd om fabriksvarornas kvalitet framdragas; lagrens och de utestående fordringarnas oavbrutna tillväxt ställes emot [ 266 ]de ständigt nya och ständigt på nytt bifallna ansökningarna om hjälp av staten, och Alströmers egna kalkyler och uppgifter visas vittna om stort lättsinne i avseende på verkets ekonomiska sida; slutligen framläggas bevis för att de efter våra förhållanden överströmmande rika statsmedlen i ganska betydlig utsträckning måste ha undandragits Alingsåsverket och tjänat den blomstrande politiska korruptionen. Den som läser Stråles framställning av Alingsås manufakturverk torde ha svårt att återhålla ordet humbug som den enklaste beteckningen för detta,”moderverk”, denna ”skola till andre manufakturers befordran i riket”, varvid dock bör tilläggas, att Stråle icke därmed sätter Alströmers personliga intresse och oegennytta i fråga utan tvärt om tydligt framhåller dem.

Den betydelse, Alströmer och hans verk obestridligen haft för Frihetstidens historia, skulle otvivelaktigt ge en kontrollundersökning av Stråles framställning berättigande; ty jämte bristen på vetenskaplig apparat, som alltid skapar en känsla av otrygghet, kunna Stråles ganska tydligt uttryckta ekonomiskt-politiska sympatier och antipatier föranleda någon skepsis. Man kan också finna värdefulla nya hållpunkter härför i den nyligen ordnade, katalogiserade och bundna stora Alströmerska brevsamlingen i Upsala universitetsbibliotek. Av den jämförelsevis obetydliga volymen brev till Jonas Alströmer synas blott spridda bidrag kunna fås till Alingsåsverkets ekonomiska historia, och detsamma gäller en utanför samlingen befintlig volym brev (1723—1733) från Alströmers vän och senare medhjälpare, sedermera kommerserådet Henrik Kalmeter. Breven från Jonas Alströmer bestå huvudsak[ 267 ]ligen: dels i ett fyrtiotal brev (1729 och 1737) till den Alströmer mycket närstående, väl bekante Göteborgsköpmannen, direktören i Ostindiska kompaniet Niclas Sahlgren och dels i brev till äldste sonen Patrick. De förra breven erbjuda dock ganska ringa intresse, i motsats till vad man skulle väntat. I stället ge de senare emellertid en något sporadisk men fullt pålitlig inblick i Alingsåsverkets faktiska gång, en möjlighet att se hur verksamheten var beskaffad och ej blott hur statsåtgärderna till dess understöd tedde sig.[1]

Att breven till Patrick Alströmer äro särskilt belysande för faderns skapelse, beror på att han tidigt designerades till ledare för verket och under de fyra sista åren av faderns livstid, från och med våren 1757, hade den närmaste ledningen av affärerna; det är alltså Jonas Alströmers brevväxling med den som var icke blott hans äldste son utan även hans blivande efterträdare och under en del av tiden hans närmaste man man har framför sig. Breven, som tillsammans äro 228, falla i huvudsak inom tre tydligt begränsade tidrymder. Frånsett några få brev från Stockholm under 1748, då sonen var endast 15 år gammal, tar brevsamlingen sin början med nyåret 1751; denna första serie, som pågår in i oktober månad samma år, består av brev från Alingsås och dess omgivningar (även Göteborg) till sonen i Stockholm. Efter ett tjugutal spridda brev från de följande åren börjar den andra och rikhaltigaste serien med sonens bosättning i Alingsås, då fadern ånyo [ 268 ]uppehöll sig i Stockholm; den omfattar perioden mars 1757—februari 1758. Därefter inträder ett uppehåll till januari 1760, då brevväxlingen på nytt börjar från Alingsås eller dess omgivningar och Göteborg under Patrick Alströmers vistelse på olika orter och till sist vid riksdagen i Stockholm; den fortgår nu, ehuru med åtskilliga avbrott och luckor — icke alla brev äro bevarade — ända till den 16 maj 1761, föga mer än fjorton dagar före Jonas Alströmers död den 2 juni. Redan detta vederlägger, i förbigående sagt, uppgiften att Alströmer vid denna tid skulle varit ”barn på nytt”; fastän sjuk och ibland sängliggande, var han vid tillräckligt god vigör att sköta affärerna nästan till det sista. Egenhändiga brev förekomma över huvud sällan annat än när Alströmer är skild från sina biträden i både Alingsås och Stockholm, men egenhändiga postskripta förekomma ofta och däribland ett fyra sidor långt 20 dec. 1760 samt det sista så sent som 28 febr. 1761.

Frågan är nu, vad breven visa i avseende på Alingsåsverkets rätta beskaffenhet under de sista tio åren av Jonas Alströmers liv. Svaret blir obestridligen i huvudsak en bekräftelse på Stråles framställning. Emellertid blir man genom breven i tillfälle att se verksamheten inifrån och får därigenom fram vissa ganska intressanta nya drag, som åtminstone komplettera bilden och även i någon mån ändra helhetsintrycket.

Fullt lika mycket som i Stråles redogörelse framträder i breven det allmännas hjälp som den ständiga tillflykten i de kroniska penningbekymren; men därtill sällar sig under denna tid, då manufakturkontorets tillgångar ofta voro slut och tillverkningspremier ej [ 269 ]kunde utgå, ett nytt drag, nämligen förmågan att glömma bort årtionden av de största och mest outtröttliga understöd vår industriella historia känner — även det den naturliga följden av att vänja ekonomiska företag ifrån att hjälpa sig själva.

Särskilt riksens ständers manufakturkontor, som mellan riksdagarna var industriens store allmoseutdelare, och Alströmer voro ständigt på spänd fot, och vid denna tid hade slitningarna ytterligare skärpts genom en av Stråle meddelad episod. På grund av Alingsåsverkets privilegier hade både förvaltning och jurisdiktion inom staden Alingsås överlämnats åt verket självt; och stödd härpå uttog en av dess faktorer ur hallrätten i Alingsås varor, som där voro deponerade såsom pant för verkets lån hos manufakturkontoret, och sålde dem utan vidare. På kontorets begäran om exekutivt förfarande måste hallrätten svara, att den ej kunde göra något emot verkets jurisdiktion och att Alströmer avböjt all rättelse med den onekligen karakteristiska förklaringen, att penningarna måste användas för verkets upphjälpande. Man förvånar sig då mindre över att Alströmer (enligt sitt brev 26 juni 1751) stod ”i så slätt kredit” hos manufakturkontorets fullmäktige eller över deras ”utlåtande att ej hava något (sic) fidem för min (A:s) person” (15 juni 1751). Just vid denna tid stod en ivrig strid mellan Alströmer och kontoret om understöd åt en mäster Kock, som åtminstone kort förut varit ledare av Alingsåsverkets färgeri; sammanhanget framgår ej fullt av breven, men så mycket är klart, att Kock stod i skuld till verket, som ville göra sig betalt genom det understöd Kock kunde få, medan kontoret å sin sida som villkor för att hjälpa mästaren [ 270 ]begärde att få ut hans hos Patrick Alströmer deponerade kistor med redskap o. s. v. såsom säkerhet för sin fordran hos Alingsåsverket. Alströmer schackade denna plan genom att, på grund av hemliga instruktioner, låta sin son uppge, att Kocks obligation vore belånad och säkerheten därför ej kunde minskas, ävensom låta underrätta sin affärs- och partivän, den bekante Stockholmsköpmannen Hans Wittfoth, att han komme att namnges härför ävensom anmoda honom om hjälp (27 april, 18 maj 1751). Alströmers reflexion till episoden är: ”Det blir fuller väl, fast än att det går trögt; det har så alltid gått för mig” (22 maj); och då saken trots allt drog ut på tiden, fick Patrick Alströmer tillsägelse att söka upp riksrådet Ehrenpreus, en av Alingsåsverkets direktörer och ivrigaste förkämpar, på hans malmgård Cathrineberg på Munklägret (Kungsholmen i Stockholm) för att hos honom få rekommendation till riksrådet Palmstierna (31 juli). Slutet blev, att kontoret utbetalade ”de åt mäster Kock länge utlovade penningar” (31 aug.).

Betecknande för Alströmers uppfattning av hur det allmänna behandlade honom är ett yttrande från samma tid (3 april 1751):

”Jag ser, att manufakturkontoret är intet hjälpsammare mot herr kommissarien Salander än mot Alingsås manufakturi, vilket är beklageligt. Det fägnar mig dock, att han finner hjälp och assistence hos sina vänner, men jag måste draga lasten allena”;

och hans uppfattning kulminerar i en motivering till att han ej kommit upp till 1760 års riksdag (odat., omkring 10 okt. 1760):

[ 271 ]

”Jag ser, att det är ännu lika när i manufakturkontoret; det består allt i löften. Din närvaro torde likväl med trägna påminnelser nu kunna förmå herrarna att ej längre låta oss vara i mistning. När de fråga efter mig, så kom ihåg, vad vi här taltes vid för (= före) din avresa, att manufakturkontoret är orsaken till mitt uteblivande från riksdagen, emedan de brustit i deras löfte, så att jag nu är nödsakad att vara här närvarande till att för den varande penningebristen rädda manufakturiet ifrån undergång.”

Alingsåsverket kunde m. a. o. göra anspråk på statsunderstöd, för att deras ledare skulle få tillfälle att ligga vid riksdagen.

Att utförligt dokumentera beroendet av det allmännas hjälp kan knappast anses nödvändigt, så välbekant som den saken är. I det nyss nämnda brevet om påtryckning på manufakturkontoret genom riksrådet Palmstierna (31 juli 1751) förklarar Alströmer att ”penningarne äro oumgängelige för manufakturiet till utrikes växlars tagande; eljest avstannar manufakturiet i brist av materialier”. En annan gång (10 april 1751) begäres utan vidare, att Kommerskollegium skall betala en växel, som dragits på Alströmer för firman Palm & Hebbe i Smyrna. Ännu större roll spelar under denna tid pantsättningen av råvaror, såväl importerade som utländska, eller fast egendom för lån i banken; det var som bekant till stor del härigenom det stora finanseländet uppkom. Likaledes återkomma ständigt hänvisningarna till de otaliga slagen av premier, som ofta anses otillräckliga; ”det vore väl, om vi kunde hava årlig handel med de 2:ne norske köpmän, men exportationspremierne äro ej mer än[2] 20 pct för kläde” (21 nov. 1757). Vid samma tid diskuterade Alströmer en [ 272 ]ökning av den fina klädestillverkningen, som kunde tyckas löna sig, eftersom man fick 10 % i tillverkningspremier; ”men om färdiga varan, som fordrar 90 % förlag, blir liggande oförsåld, så felar man i uträkningen” — varjämte manufakturkontoret saknade medel till och med för de föregående årens premier (29 aug. 1757).

Breven äro icke tillräckligt regelbundna eller detaljerade att möjliggöra en framställning av Alingsåsverkets finansiering som helhet eller ens av de olika direkta statsunderstödens storlek. Huvudrollen spela dessa kanske icke i korrespondensen, varmed ej skall vara uttalat någon mening om deras relativa betydelse, kvantitativt sett, under sista tioårsperioden av Alströmers levnad. Likväl kan det knappast råda något tvivel om att de utgjorde ena huvuddelen av den varaktiga finansieringen. Emellertid flöto dessa tillgångar trots alla premier icke lika flitigt som under tidigare år, då över 400,000 daler silvermynt av landshjälpsmedlen hade tillfallit Alingsåsverket. Nu uteblevo understöden så pass ofta och så pass länge, att andra inkomstkällor ständigt måste uppletas för att hjälpa över åtminstone stundens eviga penningnöd. Något ordnat kreditväsende fanns knappast, frånsett ”banken” (riksens ständers bank), som kastat all ekonomi överbord och blivit en ren understödsinrättning på grundval av sedelpressen; och enda möjligheten var därför att vända sig till enskilda.

Dessa enskilda begränsade sig under nu ifrågavarande period, så vitt man kan döma av breven, nästan helt och hållet till Alströmerska släkten själv och dess närmaste anförvanter, Jonas Alströmer, hans [ 273 ]andre, tidigt avlidne son August samt dennes principal, blivande kompanjon och svärfar, Jonas Alströmers ungdomsvän Niclas Sahlgren. Betecknande är exempelvis följande brev (25 aug. 1757):

”Härjämte sänder jag åter en bankotransportsedel på 3 000 daler kopparmynt; men August berättar uti sitt sista, att han står i 10 000 daler silvermynts[3] förskott, det jag ej förmodat. Jag vill väl ej annat tro än att med penningarna försiktigt hushållas men gruvar mig för den myckna penningutgiften och vet rättnu ej var de (sic) skola tagas, ty jag har nu pantsatt mine Ostindiske aktier för 12 000 daler silvermynts lån mot 4 p:cto intresse, och hade jag av detta lån lovat August 10 000 daler silvermynt, emot samma intresse, till sin handel därnedre; men nu ser jag ingen utväg därtill utan lärer jag få till honom återbetala detta förskott.”

I följande brev, fyra dagar senare, meddelar Alströmer, att han tagit ett 4 procents lån i Assecurence Compagniet på sina ostindiska aktier, vilket tydligen är detsamma som redan berörts, och därav sände till Alingsås 7 000 d. s. m., såsom senare (5 sept.) säges, närmast på avbetalning för den yngre sonens förskott. Här bar alltså Jonas Alströmer, närmast med sin redan välsituerade sons hjälp, en avsevärd del av kreditbördan, och vid ett annat tillfälle finner man August Alströmer försträcka verket 1 800 riksdaler banko, som vid dåvarande kurs kostat 22 387 d. 16 sk. k. m., varvid han delvis skulle göra sig betald av utdelningen på faderns aktier i Ostindiska kompaniet (2 och 9 febr. 1758). Först år 1760 finner man i brevväxlingen den förstnämnda aktieaffären ånyo omtalad. Den 16 febr. detta år säger sig Alströmer nämligen vilja lösa ut [ 274 ]aktierna, som nu uppges vara belånade för 54 000 daler [kopparmynt], alltså 18 000 daler silvermynt, med det belopp, som erhållits i banken mot säkerhet av manufakturiets ull; om man sedan ej kan få ut tillverkningspremier i manufakturkontoret, så kunna, menar han, aktierna alltid belånas på nytt.

Samma villighet att ”förlägga” manufakturverket med egna tillgångar, när sådana funnos disponibla, möter man även eljest hos Alströmer, såsom då han t. ex. av 99 000 daler kopparmynt (33 000 daler silvermynt), som han fått i bördeskilling för egendomen Kilanda, begagnar 39 000 d. k. m. till att återbetala en av Alingsåsverkets skulder till Sahlgren (24 nov. 1757) och 36 000 d. k. m. för att köpa växlar på Amsterdam till likvid åt manufakturverkets två kommissionärer Berend Roosen i Hamburg, 1700-talets förnämste redare där, och herrar Grill i Amsterdam (1 dec. 1757). Två veckor senare utgjorde Jonas Alströmers sammanlagda förskott 109 415 d. k. m. (= 36 471+23 d. s. m.), alltså mer än hela bördeskillingen (brev dat. 12 dec., skall vara 15 dec.). Gränsen mellan det privata och manufakturverket förefaller sålunda allt annat än klar; men allt tyder på att detta länt Alströmer till ekonomisk uppoffring i stället för tvärt om.

En betydlig roll som förlagsman spelade sannolikt under sista årtiondet av Alströmers liv den långt rikare Niclas Sahlgren, ehuru brevväxlingen meddelar blott två eller tre fall härav.[4] Den 26 sept. 1756 skriver [ 275 ]Alströmer, att de 5 000 daler silvermynt, som Patrick fått av Sahlgren, enligt sonens brev nu äro otillräckliga; han ser ingen annan råd än att ånyo anlita Sahlgren för de nya 8 000 d. s. m. som behövas. Huruvida detta belopp återbetalats under loppet av följande år, kan man ej se; men på hösten 1757 framträder nödvändigheten att anlita Göteborgsvännen ånyo. Patrick Alströmers begäran om 4 à 5 000 d. s. m. gör då (15 sept.) fadern ”helt förlägen”, och denne ser igen ingen annan utväg än att be Sahlgren försträcka till Lidköpings marknad, vilket i ett brev dagen därpå preciseras till en önskan att få växlar på Amsterdam på kredit hos Sahlgren, såvida ej sonen August själv kan trassera på Amsterdam för sina utskickade ostindiska varor. Man kan ej säkert veta, vilkendera vägen som följdes; det förhållandet, att skulden till Sahlgren halvannan månad senare (31 okt.) utgjorde 13 000 d. s. m., d. v. s. samma belopp som hösten året förut, kunde tyda på, att han ej anlitats på nytt, men troligare förefaller, att andra transaktioner ägt rum under året och att han också nu tagits i anspråk. I varje fall måste enligt löfte skulden på 13 000 d. s. m. återbetalas ur det som influtit vid Lidköpings marknad, varjämte Patrick Alströmer får tillsägelse att insätta ullen i hallmagasinet, för att möjliggöra dess belåning i banken; och Jonas Alströmer själv skall söka få verkets fordringar diskonterade i manufakturkontoret. En vecka [ 276 ]senare (7 nov.) heter det emellertid: ”Jag ser med bedrövelse den eländiga inkasseringen som varit uti Lidköpings marknad”; Patrick Alströmer får tillsägelse att skicka Sahlgren så mycket han har, 4 à 5 000 d. s. m. av de influtna medlen, och att sedan vidta de förut angivna åtgärderna. Detta synes dock ej ha blivit av, ty efter ytterligare ett par veckor (24 nov.) sänder Alströmer, som redan nämnts, hela beloppet 13 000 d. s. m. (= 39 000 d. k. m.) av bördeskillingen för Kilanda till återbetalning av skulden. Förmodligen var det denna prägel på manufakturverkets affärer som föranledde Sahlgren att strax i början av följande år (enligt August Alströmers uppgift) förklara, att han hade allt förtroende till Jonas men ej ville ha något att göra med manufakturiet.

Utanför denna trängre krets finner man i breven blott ett par privata bidrag. Närmast likt en vanlig affärsmässig kredit förefaller ett lån, som Patrick Alströmer i slutet av 1760 tog hos Lefebure i Stockholm på en månad för att betala bröderna Grill i Amsterdam (20 000 d. k. m. = 6 666+23 d. s. m., för att remittera 1 000 rdr holl. kurant); men betecknande nog finner man fadern mycket missnöjd med denna transaktion, därför att han ej vet varifrån medel skola fås att betala skulden, i varje fall ej från Alingsås (17 dec.). Jonas Alströmer befinnes däremot själv ha satt sig i skuld hos en oskyld, ehuru en person tillhörande den kommersiella hattkretsen, ”syster” Lisa von Plomgren, hattledaren Thomas Plomgrens dotter och hattfinansiären Finlays frånskilda fru, för ett tydligen avsevärt belopp; samtidigt med det sista bevarade brevet från honom, den 16 maj 1761, sändas 20 000 d. s. m. i [ 277 ]avbetalning på lånet, medan Patrick Alströmer får tillsägelse att övertala långivarinnan att vänta med återstoden tills efter Karlstads marknad.

Emellertid framgår redan av det nu nämnda, att Alingsåsverket dock hade vissa egna, normala inkomstkällor, d. v. s. att åtminstone någon försäljning av dess varor förekom. Detta är naturligtvis den viktigaste frågan i avseende på företagets verksamhet, eftersom produktion är så tämligen meningslös utan avsättning; och den förtjänar därför all belysning man kan åstadkomma.

Huvudrollen spelar i kvantitativt hänseende utan all fråga avsättningen på marknaderna, där också inkasseringarna normalt ägde rum, som regel genom någon av verkets faktorer men i de mest trängande fallen av någon bland cheferna själva. Försäljningen har efter allt att döma som regel skett direkt genom faktorerna, ehuru exempel finnas dels på återförsäljare i detalj,[5] dels även på köpmanshus, som försågo sig på marknaderna,[6] dels möjligen på brukspatroner eller andra enskilda, som i förväg beställt varor att levereras på marknaderna.[7] Den viktigaste marknaden förefaller ha varit Lidköpings, som också låg närmast, men Kristinehamns, Örebro och Karlstads marknader spelade en efter breven att döma nästan likvärdig roll, medan [ 278 ]andra marknader (Jönköpings, Hedemora m. fl.) endast undantagsvis besöktes.

Om hur stora belopp försäljningarna rörde sig på de olika marknaderna, kan man sällan se av breven; det som omnämnes är i allmänhet inkasseringarna, men de måste antagas i någon mån representera värdet av försäljningarna vid närmast föregående marknad på samma plats, ty kontantförsäljningar synas ha trätt starkt tillbaka, såsom t. ex. följande yttrande belyser: ”Öfver Fellenii insände förteckning på dem som handlat i Karlstads marknad göres den skäliga anmärkning, att de, som allenast handla för 5, 8 och 15 d. smt, böra ej få credit på så liten summa, som jag af förteckningen ser nu vara skedt” (18 aug. 1757). I allmänhet tyckas Alströmers förhoppningar på resultaten av inkasseringarna ha varit betydliga, utan att man vet, vad han grundade dem på; men de blevo som regel besvikna, och han spar därför ej på bittra omdömen samt tvingas, som vi redan sett, att finna andra utvägar för att täcka de utgifter, som skolat bestridas genom inkasseringarna. De enstaka siffror, som meddelas från inkasseringarna, äro ej egentligen obetydliga. Högst är ett belopp från Örebro marknad 1758: 20 000 plåtar, alltså 40 000 daler silvermynt, varvid Alströmer dock ej vet mer än att vederbörande faktor ”säges” ha inkasserat denna summa (6 febr.). Under 1760 tror Patrick Alströmer, att 18 000 d. s. m. skola inkasseras på samma marknad, medan både far och son vänta det dubbla på Kristinehamnsmarknaden (6 febr.), som efter andra brev att döma lovade ovanligt gott, varom mer nedan; 1757 hade inkasseringen vid Kristinehamnsmarknaden inbragt 14 000 d. s. m. (11 [ 279 ]april), medan försäljningarna inalles vid Karlstads marknad samma år uppgått till 20 000 d. s. m. (21 juli). Vid en marknad på hösten 1760 — utan tvivel Lidköpings — var inkasseringen däremot blott 9 000 d. s. m. och försäljningen ungefär lika stor, men marknaden uppges också ha varit en av de sämsta på grund av fåtaligt besök (odat., omkr. 24 okt.).

Anledningen till, att Alströmer på detta sätt lät sälja varorna direkt på marknaderna genom verkets egna faktorer i stället för att sälja till köpmännen, ha han och hans vänner uppgivit olika vid olika tillfällen. Vid 1746—47 års riksdag förklarade Alingsås’ direktörer, att verket med stor kostnad måst föra varorna omkring på marknaderna av den anledningen, att köpmännen i Göteborg och annorstädes i västra Sverige ej ville köpa dem, trots att varorna naturligtvis efter direktörernas mening voro fullt jämngoda med de utländska; och bl. a. redan vid 1734 års riksdag hade likartade klagomål framförts av Alingsåsverkets män. Å andra sidan lämnade direktörerna i 1734 års sekreta deputation den överraskande upplysningen, att de ännu ej hunnit sätta något pris på varorna (!), vilket väl stämmer med en förklaring av tre vid detta tillfälle uppkallade kramhandlare i Stockholm, att de ej hade minsta kännedom om vad som tillverkades i Alingsås och att aldrig något tillbjudits dem därifrån.

Obenägenhet att åtminstone försöka sälja till köpmännen förefaller här och där framlysa även ur yttranden i breven, vilka te sig så mycket egendomligare mot bakgrund av den ständiga penningknipan. Här ovan har i förbigående citerats en förklaring från början av 1758, att två namngivna köpmän intet kunde [ 280 ]få köpa, och från 1760 meddelas, att ingen krämare har fått kredit (odat., omkr. 24 okt.). De två namngivna köpmännen voro tröga betalare, och allmänt var de handlandes behov av kredit stort; men den kredit, som måste beviljas vid direkt försäljning till allmänheten, var efter all sannolikhet ännu längre och därjämte osäkrare samt också föremål för ständiga klagomål från Alströmers sida. Ganska karakteristisk är vidare en föreskrift, som Patrick Alströmer får av fadern (29 dec. 1757), att ej utlämna varor till kramhandlarna, tydligen i Alingsås, annat än mot villkor att de ej föra andra yllemanufakturer än verkets.

Vid sidan av sin handel på marknaderna bedrev Alingsåsverket redan från början handel i egen bod i Stockholm, den s. k. Alingsåsboden, och dess lager var det som blev föremål för en undersökning från de nyss berörda tre Stockholmsköpmännens sida vid 1734 års riksdag, med mycket graverande resultat i avseende på varornas beskaffenhet och pris. Denna butik tycks i början av 1750-talet ha föreståtts av en madam Marschall, men Alströmer uttalar ofta sin oro att hon ej sköter sig; blott vid ett tillfälle omtalas, att hon begär varor. Även omtalas en faktor Corssar, som i Stockholm har varor för Alingsås under händer.

Likväl vore det en högst betydlig överdrift att anse all handel med självständiga köpmän obefintlig. Redan ovan ha nämnts två sådana, som övertagit Alingsåsvaror, handelsman Warlund i Örebro och rådman Bleumer i Kristinehamn; den förre omtalas vid ett annat tillfälle (13 okt. 1757) såsom gäldenär för nära 2 600 d. s. m. Dessa två äro emellertid långt ifrån de enda. En uppskattad affärsvän synes ha varit firman [ 281 ]Abr. Hülphers & Son i Västerås, ehuru det enda omtalade beloppet är obetydligt (2 500 d. k. m. = 833+13 d. s. m.). Från två andra köpmän, Alexander Weijdling i Linköping och Carl Eckman Hansson i Stockholm, förekomma också brev i Alströmerska brevsamlingen, från resp. 1756 och 1760, och det nedan sid. 289 återgivna brevet från sistnämnda år nämner två andra som verkets gamla handlande. En Stockholmsbutik omtalas också som möjlig avnämare, nämligen ”Geistens bod”; till herr Geist kunna varorna i nödfall säljas under det åsatta värdet ehuru ej ”under deras värde” (4 maj, 26 juni 1751).

Av mindre intresse är avsättningen på utlandet, emedan den möjliggjordes enbart genom stora exportpremier, när den över huvud taget kom till stånd. Redan förut har omtalats, att Alströmer 1757 velat ha regelbunden handel med norska köpmän men ansåg de efter våra begrepp ansenliga exportpremierna på 20 % otillräckliga; och 1760 återkommer han därtill, med de vanliga klagomålen över manufakturkontorets njugghet: ”Man skulle eljest nu kunna exportera något ansenliget ullna varor av våra tillverkningar både till Norge och flere utrikes orter, emedan den goda beredningen på våra kläden gör dem mycket begärlige” (29 okt.). Även på Indien och Kina åsyftades export, genom Ostindiska kompaniet, och den uppnåddes även i någon mån. Generalpersedelextrakten från Göteborg upptaga sålunda utförsel genom Ostindiska kompaniet av ”perpetuum” (eller ”perpet”) ”av Alingsås fabrik” för åren 1738 och 1743, nämligen resp. 182 st. till 4 004 d. s. m. och 50 st. till 1 219 d. s. m., varjämte under följande två årtionden före[ 282 ]kommo betydligt större mängder utländskt kläde eller andra tyger — den största posten förekommer år 1753: 49 000 alnar perpetuum till ett värde av 25 140 d. s. m. utan angivande av fabrikantens namn. 1757 (30 nov.) uppmanade Jonas Alströmer sonen att söka få avsättning för kläden och några slags tyger, i synnerhet sarger och perpets, när fjärde superkargen Grubb komme till Alingsås på väg till Göteborg, varifrån han skulle avgå till Kanton. Alströmer säger sig i sammanhang därmed för några år sedan ha levererat 3 à 400 st. ”uti huvor med Londiska vapnet” — en mystisk beteckning — vilket möjligen kan visa, att Alingsås hade andel i den nyss omtalade exporten år 1753; enligt de förut meddelade priserna pr st. skulle 350 st. ha motsvarat omkr. 8 000 d. s. m. Huruvida något verkligen såldes 1757, kan man ej se; inga textilvaror förekomma i generalpersedelextrakten för Ostindiska kompaniet år 1758, men det kan bero på att tygerna synts varit avsedda för Grubbs (hemliga) propriehandel. Tre år senare hade August Alströmer anskaffat provkläden från London av den färg och packning som användes för export på Indien och Kina, för att Alingsås skulle kunna exportera likadant (13 dec. 1760), men intet är bekant om händelsernas vidare utveckling. Även på Ryssland förefaller export åtminstone ha varit åsyftad; men man torde lugnt kunna utgå från, att exporten över huvud spelat ringa roll icke blott absolut utan även i förhållande till Alingsås’ avsättning som helhet.

En egendomligt undanskymd ställning intogo leveranserna till armén, som man skulle väntat att finna betydliga för en klädesfabrik i lycklig besittning av [ 283 ]högsta protektion. Så var emellertid efter allt att döma icke fallet. I sekreta handels- och manufakturdeputationen 1747 blev Alström(er) tillfrågad, om ej Alingsås tidigare sålt något kläde till regementena; han svarade då nekande med den motiveringen, att verket haft bättre avgång på sina varor — en replik som i betraktande av det faktiska läget åtminstone ej vittnar om någon större böjelse för denna utväg. I början av pommerska kriget var Alströmer i ovisshet om verkets förmåga att leverera kommisskläde åt armén och bad sonen lämna besked därom (25 aug. 1757), och 2+12 år senare, fortfarande under kriget, bad han Patrick Alströmer under hand höra sig för om möjlighet för dylika leveranser till Krigskollegium (2 febr. 1760). I motsats till dessa svaga ansatser visade Alströmer synnerlig iver att finna avsättning för exempelvis Alingsås’ tobakspipor både bland trupperna i Stralsund och annorstädes (1, 15, 18 aug., 19 sept. 1757 etc.).

En ställning för sig och en som alldeles särskilt är ägnad att klargöra Alingsåsverkets verkliga beskaffenhet intar den relativt betydande avsättningen i detalj och på beställning från verkets vänner och bekanta. Ingenting är mer avlägset från vad man väntar av ett ”moderverk” för den svenska industrien än att det skulle vara inrättat på småtillverkningar för den ene och den andre individuelle köparen; hela den nya textilindustri, som vuxit upp i Europa från och med medeltidens två sista århundraden, skilde sig från det gamla hantverket just genom tillverkning i stor skala för marknaden, i motsats till beställningsfabrikation — ”Preiswerk” i stället för ”Lohnwerk”, enligt den tidigare citerade tyske ekonomişke historikern Büchers [ 284 ]terminologi. Men för Alingsås framträder den hantverksmässiga formen för avsättningen alldeles påtagligt.

Många exempel härpå kunna anföras ur brevsamlingen, och man har knappast intryck, att det är kundernas bekantskap med brevskrivarna som föranleder att beställningarna omnämnas; det var uppenbarligen en huvuduppgift för de två i resp. Alingsås och Stockholm placerade korrespondenterna att tillvarataga dessa beställningar. Några fall kunna meddelas, huvudsakligen i kronologisk ordning; de äro obestridligen belysande och sakna ej heller pikanteri.

”Hälsa syster Anders Plomgren och lät henne veta, att det gröna Camlottet, som hon begärt till ridkläder, är beställdt, men fråga där jämte, huru många alnar hon behöfver, att styckorne där efter kunna inrättas[8] (16 mars 1751). Kort efteråt (14 sept. s. å.) åstundade också en fru Boisman grönt kamlott. Den 17 aug. s. å. beställde grevinnan Hårleman bomullsbarnstrumpor. Med anledning av Fredrik I:s död skulle ”systrarna i familjen” tillfrågas, om de behövde sorgband (13 apr. 1751). Silkesstrumpor åt ”lilla syster Anna Lovisa Clason och lilla syster Carolina Plomgren” skulle göras färdiga, så snart mått fåtts (9 o. 12 dec. 1752). Fjorton dagar senare (26 dec.) befanns det, att gesällen, som vävt lilla Anna Lovisas strumpor — barnet kallas nu Psilanderhielm efter sin styvfader — ”icke varit nog ackurat att rätta sig efter det honom uppgivne måttet utan gjort dem allt för vida, så att syster Anna Lovisa omöjligen kan nyttja dem”; ”olyckan är utom dess, att de färdiga strumpornas längd icke är proportione[ 285 ]rad efter vidden, ty hade så varit, hade jag kunnat uppskicka dem, att brukas av syster Psilanderhielm själv, men till dubbel harm äro de icke eller därtill tjänlige”. Carl Gustaf Tessin beställde ett dussin fina vita linnehandskar, som skulle tillverkas vid strumpväveriet (11 apr. 1757),[9] kort efteråt (23 maj) 4 st. ”blanelbetz” (?), för sitt tjänstfolk på Åkerö och något senare (5 aug.) 4 à 5 st. ”filtar eller blanqvetz” (eng. blankets). Riksrådet Lagerberg påminde om beställt livrékläde, och Jonas Alströmer behövde själv ekipering åt sina betjänter, medan grevinnan Palmstierna skulle ha en bård (12 sept. 1757).

När man betänker, att detta ”moderverk” för textilindustrien i Sverige år 1746 sysselsatte sammanlagt 875 personer, varav icke mindre än 43 enbart vid de sammanlagt två vävstolarna i det fina klädesväveriet, samt att arbetarantalet, inberäknat spinnerskorna på landsbygden, omkring år 1760 stigit till cirka 1 500, så framträder tydligt disproportionen mellan uppoffringen och dess frukter. Det är alltså ej på grund av att alltsammans var så smått som avsättningarna togo denna delvis nästan groteskt småaktiga form, tvärt om var Alingsås i arbetarantal jämförligt med de största nutida svenska textilfabrikerna. Alingsåsverket innehöll visserligen en sådan mängd olikartade anläggningar, ej blott för olika grenar av textilindustrien, utan även för tobakstillverkning, metallindustri etc., att man knappast kan finna någon fullt användbar parallel i nutiden. Men om man håller sig till arbetarantalet [ 286 ]för de rent textila fabriksanläggningarna 1760, som var minst 1 025, så ger det en föreställning om deras storleksgrad i jämförelse med nutida förhållanden, när man nämner, att vårt land år 1913 inom ullspinneriernas och ylleväveriernas område ägde summa tre arbetsställen med 500—1 000 arbetare och intet med över 1 000 arbetare samt att inom textilindustriens hela område förekomma endast tre arbetsställen med över 1 000 arbetare: Norrköpings bomullsväveri, Gamlestadens fabriker och Krokslätts fabriker.

Om man efter denna sammanställning av brevens bidrag till olika sidor av Alingsåsverkets affärsdrift söker mer allmänna uttalanden om läget, så har man ingen svårighet att finna dem; och de gå med rent enstaka undantag — varom mer nedan — i starkt pessimistisk riktning. Den ekonomiske historieforskaren måste visserligen mer än de flesta forskare ständigt ha för ögonen de visa orden: ”Var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still”; men klagomålen avse icke i detta fall såsom i flertalet andra att vinna några fördelar och äro dessutom så pass förödmjukande för den stolthet varmed Alströmer betraktade sitt verk, att man nog i huvudsak kan tillmäta dem vitsord.

Betecknande äro uttalandena från 1757, särskilt det första av följande: ”Jag ser hvad skäl du andrager, att aldrig penningar bottna för det verket, de äro tydelige och bevislige nog, där allt häves in och litet kommer därutur[10] (14 apr.). Alströmers åtgärd häremot var emellertid ej mer ägnad att avhjälpa olägenheten än alla Alingsåsverkets föregående metoder varit, ty han fortsatte: ”Att en så ansenlig kvantitet tobaks[ 287 ]pipor stå där oförsålda som ett dödt kapital, det är skada; man måste göra bästa usage därav man kan och continuera tillverkningen;[11] därmed måste man vara omtänkt att uppfylla de ställen, varest de ärna anlägga pipebruk.” Att den ständiga disproportionen mellan produktion och avsättning borde föranleda inskränkning och koncentration av driften var sålunda trots allt icke hans mening. Men två månader senare är nöden så stor, att Alströmer sätter i fråga vad han minst av allt önskar: ”[Det] är bättre att indraga en del av verket än att ständigt sticka in kapital och ej få något igen[11] (20 juni); och längre fram på året (3 okt.) stryker han ånyo under det betänkligaste i läget, nämligen den stora mängden osålda varor. Som redan förut nämnts, var det särskilt de utländska remissorna, som vållade bekymmer, sannolikt framför allt därför att man där ej kunde dra sig fram med uppskov och prolongationer; och de framkallade därför ständigt förnyade suckar om omöjligheten att skaffa medel.

Det kan ej vara något tvivel om att avsättningens aldrig övervunna svårigheter spelade huvudrollen i denna ständiga penningnöd; men man kan dock ej sluta ögonen för tillvaron av även en annan, av Stråle icke berörd men från verkets synpunkt långt mer legitim anledning, nämligen de oefterrättliga betalningsförhållandena i Sverige. En mycket stor del av breven upptas av klagomål över svårigheten att driva in fordringar för redan sålda varor, icke över försäljningssvårigheterna själva. Betecknande är exempelvis följande brev (21 nov. 1757):

[ 288 ]

”Av de insände förteckningarne på debitorer till manufakturiet så ser jag, att de äro nog ansenlige och som nogsamt visa, varföre penningar aldrig bottna vid det verket; och om ingen annan metod tages till inkassering än härtills skett, så ser jag ingen undanflykt från undergång; ty det är ej möjeligt att därmed kunna uthärda. Vår ombudsman måste mer röra sig därvid, och måste det bliva hans förnämsta syssla med inkasseringarne, änskönt att man jämte honom skulle bestå en (sic) substitut.”

Om man vill komma orsaken till den genomgående rotlösa karaktären hos Alingsåsverken på spåren, är det emellertid ej tillräckligt att framhålla den allmänt dåliga avsättningen eller än mindre betalningssystemets brister. Vissa tecken tyda på, att det, åtminstone så länge det allmänna prohibitivsystemet mot utländska varor hölls uppe, verkligen fanns möjlighet till lönande avsättning för vissa av Alingsåsverkets produkter, men att just dessa fabrikat icke intresserade Alströmer; och om denna, visserligen i någon mån hypotetiska slutsats är riktig, blir anläggningens grundfel särskilt klart. För florettband, spanska kläden, ”etaminer”, ”satiner”, ”sarger”, ”perpets”, ”camlotter” och oräkneliga andra mer eller mindre högkvalificerade varor hade Alströmer otvivelaktigt intresse; men utom att avsättningsmöjligheterna för dem inom Sverige aldrig kunde ha motiverat en anläggning av Alingsåsverkets omfång, måste det ha varit uteslutet, att den ganska tillfälligt hopkomna samling in- och utländska arbetare från alla håll och kanter, som Alströmer åvägabragt utan att kunna eller vilja personligen leda arbetet, inom överskådlig framtid skulle ha varit i stånd att skapa en på dessa områden kon[ 289 ]kurrensduglig industri — alldeles oavsett vad som skulle varit vunnet, om så hade skett. Däremot var läget bevisligen ett annat i avseende på de grova klädena, som rönte efterfrågan från de breda lagrens sida och även kunde tjäna arméns behov; särskilt för år 1760 kunna avsättningsmöjligheterna för dessa varor bevisas men samtidigt även Alingsåsverkets oförmåga att då tillgodose de krav som framträdde.

Två brev äro härvid särskilt belysande. Det ena, från Jonas Alströmer till sonen den 13 febr. 1760, lydde i hithörande delar:[12]

Här är nu mycket rop och efterfrågan efter varor. 2:ne betjänter, en från brukspatron Schagerström i Kristinehamn och den andra från Fahlroth i Örebro, hava nu varit här och avlagt för sig varor, som formannen Walh tager med sig till Kristinehamn. Fahlroths betjänt hade ärnat ordonnera sina varor att gå till Örebro, men jag gav contraordres, att Walh skulle taga dem med sig att lämna till faktor Fellenius i Kristinehamn, som sedan har att avlämna dem där till Fahlroth, på det något varor måtte ditkomma och ej blifva brist därå i marknaden. Formannen lärer således få ganska litet med sig av vad Fellenius requirerat, emedan här ej är nog tillgång och man ej kunnat neka dessa 2:ne verkets gamle handlande. Så mycket möjligen ske kan skall han likväl få, vartill jag gifvit ordres att göra all anstalt.

Åtskilliga andra hava även erbudit sig att emot varor strax lämna contant.

Det är ganska beklageligit, att här ej nu är nog tillgång på grova varor. Sedan nu vintern snart går till ända och valken får komma i full gång, så hoppas jag, att tillverkningarna skall (sic) ske med mera eftertryck och skyndsamhet.”

[ 290 ]Hur pass litet tillfällig den situation var, som framgår av detta brev, och hur oefterrättliga Alingsåsverkets affärsmetoder voro även gent emot avnämarna, synes framgå av ett annat brev, från köpmannen Carl Eckman Hansson, dat. Stockholm 7 aug. 1760, vari det heter:[13]

”Förledit år den 13 december hade jag den äran att uppvakta Herr Commerce-Rådet med min skrivelse, varutinnan jag i ödmjukhet anhålde (sic) att få de året förut begärte grova klädena; varpå jag fick svar genom Herr Commerce-Rådets käre Herr Son, det ingen tillgång vore på dem, men lovades längre fram. Som jag nu till Västerås m[ar]k[nad] haver grova kläden ganska nödige, så beder jag Herr Commerce-Rådet ödmjukast, det Herr Commerce-Rådet täckes vara så obligent (sic) och hjälpa mig med kläden efter inneliggande memorial. Jag förlitar mig på Herr Commerce-Rådets godhet och har äran...”

Den till brevet bifogade rekvisitionen omfattar 36 st. schlesierkläden och 30 st. fyrlodskläden, båda i olika färger. Den ödmjuka tonen i brevet synes visa, hur starkt behovet av dessa grova kläden verkligen var, såsom nödvändigt måste följa av alla hindren för klädesimport från utlandet; men innehållet visar också, åtminstone om man får antaga att avsändaren använt rätta tidsbeteckningar, att han fått vänta sedan 1758, alltså i detta fall över ett och ett halvt år, på sina kläden. Det är ej gärna möjligt att härav sluta annat än att Alströmer icke brydde sig mycket om denna gren av verksamheten, den enda som fyllde ett verkligt behov inom landet, och att han, trots enstaka missmodiga yttranden, ej ville offra nämnvärt av sina ota[ 291 ]liga rotlösa produktionsgrenar för att driva upp det grova klädesväveriet. Vad som förut nämnts om hans likgiltighet för leveranser av kommisskläde till armén pekar i samma riktning.

Det var därför föga att undra på att, ehuru Alströmers allra sista år verkligen synes visa en ljusning beträffande avsättningen av verkets produkter, Alingsås manufakturverk förlorade all nämnvärd betydelse, i samma stund det fyrtioåriga, i vår industriella historia enastående understödssystemet upphörde med de yngre mössornas seger vid 1765—66 års riksdag, och att även de indirekta verkningarna av Alströmers insats blevo högst obetydliga. Just det grova klädesväveriet var i Sverige långt äldre än Alingsåsverket — kanske var detta en medverkande orsak till att Alströmer intresserade sig så litet därför — och det levde kvar i Stockholm och Norrköping, på det senare stället intill våra dagar. Alingsås sjönk tillbaka i sin forna obemärkthet; och då en ny textilindustri på 1830-talet blomstrade upp ej långt därifrån, nämligen Sven Eriksons skapelse bomullsindustrien i Rydboholm och Boråstrakten över huvud, anknöt den helt och hållet till den gamla hemslöjden i de ”sju häradena”, som varit en bidragande orsak även till att Alströmers anläggning förlades till Alingsås. Den livskraftiga, utan understöd tillkomna nyskapelsen rönte alltså ingen påvislig inverkan från de med så stora offentliga och enskilda uppoffringar uppammade Frihetstidsmanufakturerna.


Om man efter denna exposé av de bidrag till Alingsåsverkets historia, som den Alströmerska brevsam[ 292 ]292 lingen kan lämna, gör sig frågan, i vad mån bilden härigenom ändras från den som framgår av Stråles fortfarande lika grundläggande arbete, så torde svaret kunna sammanfattas på följande sätt. Under sista årtiondet av Alströmers liv var hans anläggning även i ekonomiskt hänseende mer verklig än man skulle ha antagit på grundval av det tidigare kända materialet. Företaget stod i förbindelse med avnämare såväl på marknaderna som i den trängre kretsen av personliga vänner och bekanta och inriktade sig åtminstone ej uteslutande på att rent tekniskt framställa varor, som sedan utan saknad lämnades i lagerlokalerna; man kände bristen på tillräcklig avsättning som ett ständigt gnagande bekymmer och var i någon mån medveten om den ekonomiskt ohållbara grund, varpå verket byggde. Men någon strävan att rädda denna ohållbara ställning genom positiva åtgärder kan icke upptäckas; och allt igenom framträder nästan groteskt disproportionen mellan å ena sidan den ställning Alingsåsverket intog i allmänna föreställningssättet och varpå det grundade sina anspråk att understödjas ungefär lika rikligt som hela den övriga industrien tillsammantagen, och å andra sidan dess efter allt att döma ännu efter 35 års tillvaro alldeles underordnade betydelse i Sveriges folkhushållning.

Stråle citerar ett yttrande av rådman Sorbon år 1766, att Jonas Alströmer endast i början haft fullt allvar med Alingsåsverket, och anser att det innebär blott en halv sanning. T. o. m. detta halva instämmande är för mycket. Breven synas oförtydbart visa, att manufakturverket ej blott förblev ett huvudintresse för Al[ 293 ]strömer utan till det sista rent av var huvudintresset såsom sådant och kanske t. o. m. mer på gamla dagar än tidigare, då de politiska syftena med verket kunna ha spelat större roll, därför att ständernas bidrag då voro långt större. Han kämpade faktiskt till det sista med oavbrutna penningbekymmer och många andra bekymmer för att hålla sitt verk flytande. Men däremot kan man, om man vill, finna förklaringen till det hela i industrimannen Stråles eget yttrande, att naturen ej ämnat Alströmer till industriidkare. Tonvikten bör emellertid då icke läggas på industriledarens tekniska funktion; ty Alströmers intresse för den delen av uppgiften utan tanke på annat — hans iver att få i gång så många och så märkvärdiga produktionsgrenar som möjligt — var just vad som vållade olyckan. Där han saknade begåvning eller intresse var i avseende på industriledarens ekonomiska funktion eller, som nationalekonomen skulle säga, företagarfunktion, d. v. s. uppgiften att sörja för en sådan riktning på den industriella verksamheten, som bäst tillgodosåg folkets behov. En dylik synpunkt var Alströmer alldeles främmande och ej blott honom utan hela den riktning han tillhörde; därför har så mycket av allt som tänktes, arbetades och offrades av den tidens människor på det industriella området gått spårlöst förbi. I dessa försök låg dessutom för mycket ytlighet, för stor lust att kunna visa och genast visa underbara resultat på alla möjliga områden — här framträder bristen naturligtvis lika mycket i tekniskt som i ekonomiskt hänseende, även frånsett att de teknologiska förutsättningarna för en verklig utveckling av tek[ 294 ]niken saknades — för att resultaten skulle ha kunnat bli beståndande.


Anm. I Historisk Tidskrift 1917, där denna uppsats i sitt ursprungliga skick ingick, förekomma enstaka detaljer och hänvisningar som här uteslutits.

  1. Vissa uppgifter kunna också fås ur den andre och praktiskt dugligaste sonen Augusts brev till Patrick, varur åtskilliga upplysande utdrag meddelas i rektor C. A. Broléns skrift Om Alströmerska brevsamlingen i Upsala universitets bibliotek (Ups. 1917).
  2. Kursiv. av mig.
  3. Kursiv. av mig. 1 d. s. m. = 3 d. k. m.
  4. Däremot visa J. A:s brev till Sahlgren 1729 och 1737 (bland breven till Niclas Sahlgren i Alströmerska brevsamlingen), att den senare då ej i minsta mån understödde Alingsåsverket utan blott var dess kommissionär på rent affärsmässig grund. Lands- hjälpsmedlen flöto vid den tiden så rikligt, att föga mer behövdes, trots att J. A. naturligtvis gärna skulle ha sträckt verksamheten ännu längre. 10 okt. 1729 skriver han till sin vän: ”If we had a million at command, I would take him [the tapestry maker] heither, but now I must ställa munnen efter matsäcken and take heither such masters as are most necessary.”
  5. En madam Moberg från Göteborg hade i några år handlat på marknaderna för faktor Smitt men blev stämd av denna anledning, emedan hennes man var underofficer (19 sept. 1757).
  6. Handelsmannen Warlund borde ej få några varor på Örebro marknad, emedan han ännu var skyldig 5 373 d. k. m. på sin förra revers, och rådman Bleumer likaledes intet på Kristinehamns marknad (12 jan. 1758).
  7. Se det nedan sid. 289 återgivna brevet den 13 febr. 1760. Ett uttryck däri (”desse 2:ne verkets gamle handlande”) gör det dock ovisst, om icke även den däri berörde brukspatronen var handlande.
  8. Kursiv. av mig.
  9. 1 aug. 1757 skriver Alströmer: ”Jag fruktar, att handskarne ej lära vinna mycken pris hos H. Exc., emedan efter mitt tycke därvid ej är iakttagit vad som vederbort, efter de äro vävde på en grövre stol än själva garnet fordrat.”
  10. Kursiv. av mig.
  11. 11,0 11,1 Kursiv. av mig.
  12. Kursiv. av mig.
  13. Kursiv. av mig.