En lättings lättsamma tankar/Om att ha det knapert
| ← Om melankoli |
|
Om fåfänga och fåfänga människor → |
Om att ha det knapert[redigera]
Det är något fullkomligt anmärkningsvärt. Jag satte mig ner i den ärliga avsikten att skriva något intelligent och originellt; men gällde det så mitt liv, så kan jag inte komma på något intelligent och originellt – åtminstone inte just nu. Det enda jag kommer att tänka på just nu, är att ha det knapert. Jag antar att detta beror på att jag har mina händer i fickorna. Jag sitter alltid med händerna i fickorna, utom när jag befinner mig i sällskap med mina systrar, mina kusiner eller mina mostrar och fastrar; de ställer till så mycket oväsen om saken – förlåt, jag menar att de uttrycker sig så tydligt om detta ämne – att jag tvingas ge upp och ta fram dem – mina händer, menar jag.
Innebörden i deras invändningar är att det inte är gentlemannamässigt. Det kan jag inte förstå. Jag kan förstå att det inte anses gentlemannamässigt att sticka sina händer i andra människors fickor (i synnerhet inte av dem som drabbas), men hur, ni bedömare av vad som framstår som det ena eller det andra, kan gärningen att jag stoppar mina egna händer i mina egna fickor göra mig mindre gentlemannamässig? Men, ni kanske har rätt. När jag tänker efter, har jag hört vissa personer grymta vildsint när jag gör detta. Men de var i de flesta fall äldre gentlemän. Vi unga karlar, som regel, kan inte slappna av om vi inte får ha händerna i fickorna. Vi känner oss underliga till mods. Vi liknar vad ett music-hallkomikerlejon skulle vara utan sin operahatt, om man ens skulle kunna föreställa sig något sådant. Men får vi bara stoppa våra händer i byxfickorna, och om där finns några småslantar i den högra och en nyckelring i den vänstra, så är vi beredda att till och med möta en kvinnlig postkassör.
Det är ganska svårt att veta vad man ska göra av sina händer, till och med i fickorna, när där inte finns något annat i dem. För flera år sedan, när hela mitt kapital emellanåt endast uppgick till ”vad som i stan kallas en bob”, kunde jag utan tvekan spendera en penny av kapitalet, helt enkelt för att få växel i kopparmynt, att skramla med. Man känner sig inte på långa vägar så fattig med elva penny-mynt, som med en enda shilling. Om jag hade varit ”La-di-da”, denne penninglöse unge man, om vilka överlägsna människor uttrycker sig så sarkastiskt så skulle jag ha växlat min penny i två halvpennymynt.
Jag kan uttala mig om att ha det knapert med viss auktoritet. Jag har varit landsortsskådespelare. Om vidare meriter erfordras, vilket jag inte finner troligt, kan jag tillägga att jag har varit en ”pressens representant”. Jag har levt på 15 shilling i veckan. Jag har levt en hel vecka på 10 och varit skyldig de resterande 5; och jag har levt i fjorton dagar på en ytterrock. Det är underbart att tänka på vilka insikter i hushållsekonomi som finns att vinna genom att ha det riktigt knapert. Om ni önskar lära er pengars värde, bör ni försöka leva på 15 shillings per vecka och se hur mycket ni kan lägga undan till kläder och nöjen. Ni kommer att finna, att det är meningsfullt att vänta på en farthing i växel; att det är värt besväret att vandra en mile för att spara en penny; att ett glas öl är en lyx man endast kan unna sig med långa mellanrum; samt att en löskrage kan bäras i fyra dagar.
Pröva på detta strax innan ni gifter er. Det kommer att komma till stor nytta senare. Låt er son och arvinge pröva på det innan ni sänder honom på college. Han kommer därefter inte att klaga över etthundra pund per år i fickpengar. Det finns vissa människor det skulle göra mycket gott. Till exempel den känslige själ som inte kan dricka ett rödvin under nittiofyra, och som lika gärna kan tänka sig äta kattkött, som vanlig kaninstek. Man träffar på dessa stackars satar då och då, även om de, måste man tillerkänna mänskligheten, i huvudsak står att finna i den fruktansvärda och samtidigt underbara värld, som skapas av kvinnliga romanförfattare. Jag kan aldrig lyssna till någon av dessa varelser diskuterande en meny, utan att känna en vansinnig lust att dra honom med mig in till disken i någon fullständigt vanlig Public House i East-End och tvinga i honom en sexpence-middag – beefsteak pudding, fyra pence; potatis, en penny; en halv pint porter-öl, en penny. Den minnesbetan (och de kombinerade dofterna av öl, tobaksrök och stekt fläsk lämnar i allmänhet efter sig ett minne för livet) kanske kan få honom att mindre ofta sätta näsan i vädret i framtiden, inför vad som än serveras honom. Å andra sidan finns det det slags generösa natur, tiggarnas favorit, som är så frikostig med sina småslantar, men som aldrig bryr sig om att betala sina skulder. Det kan kanske lära honom en smula sunt förnuft. ”Jag ger alltid kyparen en shilling. Man kan helt enkelt inte ge mindre i dricks, vet du”, förklarade en ung statstjänsteman med vilken jag åt lunch tillsammans med på Regent Street häromdagen, för mig. Jag höll med honom, genom att påpeka det omöjliga i att ge elva och en halv pence i dricks; men samtidigt beslutade jag mig för att en dag lura med mig honom till ett eating-house nära Covent Garden, där kyparen, för att på ett bättre sätt kunna fullgöra sina plikter, går runt i bara skjortärmarna – och dessa är synnerligen smutsiga skjortärmar, i synnerhet i slutet av varje månad. Jag känner denne kypare. Om min vän ger honom mer än en penny i dricks, kommer den mannen att kräva att få skaka hand med honom i samma ögonblick, som ett tecken på sin uppskattning; den saken är säker.
Det har sagts och skrivits många lustigheter kring att ha det knapert, men i verkliga livet finns det inget lustigt i det alls. Det är inte lustigt att behöva slåss om småpengar. Det är inte lustigt att anses som snål och otrevlig. Det är inte lustigt att behöva klä sig sjabbigt och att skämmas över sin bostad. Nej, det finns alls inget lustigt i fattigdomen – för den fattige. Det är som helvetet på jorden för en känslig själ; och mången ädel gentleman, som annars skulle kunnat utföra Herkules alla storverk, har fått sitt hjärta krossat av små omständigheter.
Det är inte umbärandena i sig själva som är så svåra att bära. Vem skulle inte kunna snåla lite, om det var allt det innebar? Vad brydde sig Robinson Crusoe om en eller annan lapp på byxorna? Bar han alls byxor? Det har jag glömt bort; eller gick han omkring som det skildras i pantomimerna? Vad spelade det honom för roll om hans tår stack fram ur stövlarna? Och om hans paraply nu var av bomull, så länge det höll honom torr när det regnade. Hans sjabbighet bekom honom inte det minsta; ingen av hans bekanta fanns i hans närhet för att reta honom.
Att vara fattig är rent lappri. Det är att vara känd för sin fattigdom som är irriterande. Det är inte kylan som får en man som saknar ytterrock att springa så fort han kan. Det är inte skammen över att behöva ljuga – lögner som han vet ändå inte kommer att bli trodda – som får honom att rodna, när han säger dig att han anser att ytterrockar är skadliga för hälsan, samt att han aldrig, av princip, använder paraply. Det är lätt nog att säga, att fattigdom inte är ett brott. Nej; om det var det, skulle ingen skämmas över sin fattigdom. Om än inte ett brott, så är det ett karaktärsfel, dock, och bestraffas som ett sådant. En fattig människa föraktas över hela världen; föraktas lika mycket av kristna som av lorder; av demagoger som av betjänter, och inte ens alla aforismböcker i världen kan göra honom respekterad. Det yttre är allt, vad mänskliga åsikter anbelangar, och den man som kan vandra ner längs Piccadilly, i armkrok med den mest ökände gatuslusken i London, förutsatt att det är en välklädd slusk, är i stånd att slinka in på en bakgata, för att säga en enkelt klädd herre ett sanningens ord. Och den enkelt klädde herren känner till detta – ingen känner till det bättre än honom – och kommer att göra en omväg på en mile, för att slippa stöta på sina bekanta. De som kände honom under hans välgångs dagar behöver aldrig bekymra sig om att se åt ett annat håll. Han är tusen gånger angelägnare om att de inte skall upptäcka honom, än de själva; och till de förras båtnad finns det inget den senare fruktar mer än ett möte. Allt han önskar, är att man skall glömma bort honom; och i detta avseende uppfylls lyckligtvis hans önskningar.
Man vänjer sig vid att ha det knapert, på samma sätt som man kan vänja sig vid allt annat, med hjälp av den underbare, gamle homeopatiska läkaren Tiden. Man kan med en enda blick se skillnad på den vane och novisen; mellan den av omständigheterna härdade mannen, som vant sig vid att snåla och kämpa genom flera år och den stackars sate till nybörjare som försöker att dölja sin misär och går i konstant fasa för att bli avslöjad. Ingenting visar på denna skillnad tydligare än det sätt de pantsätter sina klockor. Som skalden någonstans skriver: ”Sant frimod inför panthandlaren är en konst, inte en ren slump.” Den förstnämnde går in till ”farbror” med samma stolta hållning som skulle han besöka ett skrädderi – om inte ännu mer stolt. Panthandlaren är till och med artig och betjänar honom genast, till damens som stod före i tur stora indignation, vilken dock, sarkastiskt anmärker att ”hon verkligen inte misstycker att vänta, eftersom det ju rör sig om en stamkund”. Men, från det trevliga och affärsmässiga sätt transaktionen genomförs, kan man sluta sig till att den är av yttersta vikt och till tre procents ränta. Hur betydelsefull är inte allra första gången, även i detta fall. En yngling som står i begrepp att fria för första gången är ett under av självsäkerhet i jämförelse. Nybörjaren i pantbelåningsbutiken hänger i dess närhet så länge, att han lyckats tilldra sig uppmärksamheten hos alla medlemmar i grannskapets ledighetskommitté och har framkallat misstankar hos polismannen på patrull. Till sist, efter att noga ha skärskådat skyltfönstrets innehåll, i syfte att inbilla de kringstående att han ämnar köpa ett diamanthalsband eller något liknande krafs, stiger han in, med anlagt nonchalant gång och utgeende sig för att tillhöra de välbeställda. Väl inne talar han tyst, på gränsen till det hörbara och tvingas därför upprepa allt ännu en gång. När han under sin långa harang rörande ”en väns” trångmål, kommer fram till ordet ”lån”, ber man honom omedelbart att gå ut på gården till höger och in genom första dörren runt hörnet. Han kommer ut ur butiken med ett ansikte som man med lätthet kan tända en cigarett på och helt klart under det intrycket att hela stadsdelens befolkning iakttar honom. När han kommer fram till det rätta stället har han glömt bort både sitt eget namn och sin adress och befinner sig, allmänt sett, i ett mycket fånigt sinnestillstånd. Tillfrågad i sträng ton hur han kommit över ”det här”, stammar han och motsäger sig själv och det är ett mirakel att han inte erkänner att han stulit uret samma dag. Han blir därvid upplyst om att de inte önskar ha något som helst att göra med herrar av hans slag, samt att det bästa han kan göra är att ge sig iväg så snart som möjligt, vilket han gör. Därpå minns han ingenting, förrän han finner sig själv tre miles [1] därifrån, utan att ha den minsta idé om hur han hamnat där.
För resten, hur obekvämt är det inte att behöva förlita sig på klockorna i public-houses och i kyrktorn för att hålla reda på tiden. De förstnämnda går i regel före och de sistnämnda efter. Dessutom, ens ansträngningar att få en skymt av klockan i ett public-house utifrån, innebär stora svårigheter. Om man försiktigt gläntar på svängdörren och kikar in, tilldrar man sig genast barflickans föraktfulla blickar, som genast sammanför en i samma kategori som kvarterets tiggare och snyltare. Man skapar även ett visst mått av uppståndelse bland den gifta delen av lokalens gäster. Och inte kan man se klockan heller, eftersom den är placerad bakom en dörr; när man därefter försöker smita därifrån, fastnar man med huvudet i svängdörren. Det finns en annan metod: Att hoppa upp och ner utanför fönstret. Efter detta slags uppvisning kommer, såvida man inte plockar fram en banjo och börjar sjunga, kvarterets yngre innevånare, som samlats runtomkring, bli synnerligen besvikna.
Jag skulle även vilja veta, vilken mysteriös naturlag det är som bestämt att så snart man lämnat sin klocka ”för reparation”, det alltid en halvtimme senare dyker upp någon på gatan, som högt och tydligt frågar hur mycket klockan är? När ingen någonsin annars visar den bittersta nyfikenhet för denna fråga, när man har klockan i fickan.
De kära gamla damer och herrar som inget vet om att ha det knapert – och må de aldrig behöva få reda på den saken – anser att ett besök hos pantbanken som förnedringens yttersta stadium; men de som har bättre kunskaper i ämnet (och, utan tvivel gäller detta mina läsare) har ofta förvånats över, på samma sätt som gossen som drömde att han for till Himmelen, hur många av sina bekanta, som de inte förväntat sig att möta, de träffar där. För egen del, anser jag det vara en så mycket bättre lösning, än att låna pengar av sina vänner, vilket jag försöker inpränta i dem bland min bekantskapskrets som ”saknar ett par pund till i övermorgon”. Men de delar inte min ståndpunkt. En av dem anmärkte vid ett tillfälle att han invände emot detta förfarande av principiella skäl. Jag tror dock att om han hade sagt att det var räntan han invände emot, skulle han ha kommit sanningen närmare: Tjugofem procent är i sanning mycket.
Det finns gradskillnader, när det gäller att ha det knapert. Vi har det alla knapert, mer eller mindre – de flesta av oss mer. För vissa saknas det tusen pund; andra kanske bara en shilling. Just för tillfället skulle jag själv ha nytta av en femma. Jag skulle endast behöva den under en dag eller två. Helt säkert skulle jag betala tillbaka den inom en vecka – senast. Om någon dam eller herre bland min läsekrets skulle ha vänligheten att låna mig dessa medel, skulle jag vara synnerligen tacksam. Skicka dem under adressen Herrar Field & Tuer. Var dock noga med att i sådana fall försegla kuvertet noga. Jag översänder en skuldsedel som säkerhet för lånet.
Fotnoter[redigera]
- ↑ Omkring 4,8 km