En lättings lättsamma tankar. Om klädsel och uppförande

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Om att hyra möblerat En lättings lättsamma tankar
av Jerome K. Jerome
Om vårt minne  →


Om klädsel och uppförande[redigera]

Somliga säger — människor som borde skämmas — att känslan av att vara välklädd inger en själens välsignelse som religionen aldrig kan framkalla. Jag är rädd att dessa cyniska människor har rätt ibland. Jag vet att när jag var en mycket ung man (för länge, länge sedan, som det står i sagorna) och önskade muntra upp mig själv så tog jag på mig mina bästa kläder. Om något hade irriterat mig på något sätt — om min tvättgumma övergivit mig, till exempel; eller om mina dikter på blankvers blivit refuserade för tionde gången, med redaktörens hälsning och ”beklaganden att på grund av utrymmesbrist” var han ”inte i stånd att antaga” mitt ”vänliga erbjudande”, eller om flickan jag älskade som ingen man någonsin älskat en kvinna hade avfärdat mig — för resten, vilken stor mängd sätt det måste finnas att älska en kvinna, det är verkligen förbluffande. Vi älskar alltid som ingen annan har gjort. Jag förstår inte hur våra barnbarnsbarn skall kunna komma på egna sätt att älska. De kommer att få älska stående på huvudet, för att undgå att älska på något tidigare använt sätt.

Nåja, som jag sade; närhelst dettaa slags otrevliga händelser inträffade och jag kände mig förkrossad, satte jag på mig mina bästa kläder och gick ut. Det återupprättade min vacklande självkänsla. I en skinande, ny hatt och ett par byxor med knivskarpa pressveck (som jag omsorgsfullt bevarade genom att förvara dem under sängen — och jag menar inte på golvet, förstår ni väl, utan mellan sängen och madrassen); jag kände mig som någon och att vad tusan — det fanns ju andra tvättgummor; ja till och med andra kvinnor att älska, som skulle uppskatta en begåvad, vacker ung man. Jag brydde mig inte; sådan var jag helt enkelt. Jag skulle kunna älska andra jungfrur. I alla fall iförd dessa kläder.

De har en underbar inverkan på ens uppvaktning, kläderna. De är halva vägen till framgång. I alla händelser är det vad unga män tror, och det tar dem i allmänhet ett par timmar att göra sig i ordning för uppgiften. Den första halvtimmen åtgår till att bestämma sig för om han skall bära sin ljusa kostym tillsammans med en promenadkäpp och mörkt olivfärgade ytterrock, eller sin svarta smoking tillsammans med en skorstenshatt och det nya paraplyet. Han är övertygad om att vilket alternativ han än väljer så kommer det att vara felaktigt. Om han tar den ljusa kostymen och käppen, kommer det att regna så att han kommer fram till flickans hem i blött och lerigt tillstånd och kommer att tvingas tillbringa kvällen med att gömma undan sina skor. Om han, å andra sidan, väljer till förmån för den höga hatten och paraplyet — ingen skulle någonsin drömma om att vistas utomhus iförd hög hatt men utan paraply; det vore som att låta ett spädbarn (och Gud välsigne det!) gå ut utan att ha barnsköterskan med sig. Å, jag avskyr höga hattar! De varar för evigt, det kan jag berätta. Jag bär dem endast när — nåja, strunt i när jag bär dem. De håller väldigt länge. Min nuvarande har jag ägt i fem år nu. Förra sommaren var den tämligen omodern, men dess form har blivit modern igen och numera ser jag tämligen moderiktig ut i den.

Men, låt oss återvända till vår unge man och hans uppvaktande. Om han väljer den höga hatten och paraplyet kommer eftermiddagen att visa sig bli fruktansvärt het och hans perspiration kommer att skölja ur all såpa ur hans mustascher och att förvandla hans prydligt arrangerade hårsvall över pannan till en klump av något som påminner om sjögräs. Ödet är aldrig till den stackars satens fördel. Om han mot all förmodan når fram till hennes ytterdörr i anständigt skick, visar det sig att hon gått ut tillsammans med sin kusin och inte väntas hem förrän sent på kvällen.

Hur måste inte en ung, förälskad man som gjorts till åtlöje av det fåniga utseendet hos dagens herrmode inte avundas det bildsköna galanteriet hos det samma för sjuttio år sedan. Betrakta dem (på julkorten), med deras lockiga hår och snitsiga hattar, deras välformade ben inkapslade i eleganta byxor, deras vackra Hessiska skor, deras putande skjortkrås, deras käppar och skinande knappar. Inte underligt att de små mörna i sina stora hattar och ljusblå sjalar fällde ner blickarna och genast besegrades. Det var lätt för männen att vinna deras hjärtan, i dylika kläder. Men vad kan man förvänta sig att vinna, iklädd säckiga byxor och en kavaj passande en apa?

Kläderna har större inflytande över oss än vi tror. Vår yttre framtoning är beroende av hur vi klär oss. Klä en man i sjaskiga, slitna trasor och han kommer att släpa sig fram med hängande huvud, som någon på väg ut för att dricka middag. Men klä upp honom i kläder av finaste fabrikat och vackraste linnetyg, och han kommer att strutta fram längs de stora gatorna, svängande med käppen och betraktande flickorna lika stolt som tuppen på gödselstacken.

Kläderna gör mannen. En man kan inte undgå att bli grym och modig med en plym i hatten, en kniv i bältet och en mängd puffiga vita saker hela vägen längs sin ärm. Men i en ulster kommer han att ställa sig bakom en lyktstolpe och ropa på polis.

Jag är fullt beredd att medge att man kan finna utomordentliga meriter, hederskänsla, djupt känd tillgivenhet och alla liknande dygder av rostbiff-och-plumpuddingslag lika mycket, om inte i ännu högre grad, under kläder av vadmal och tweed, som någonsin under siden och sammet; men den anda av ridderlighet ”som försvarade sin skönjungfrus heder i dust” och ”kämpade för damens leende” behöver klinkandet från stål, samt vajande plymer för att åter frammana mod från dess grav mellan dammiga luntors pärmar i historiens multnande annaler.

Hur måtte världen inte ha åldrats, är min mening, eftersom den numera klär sig så mycket mer nyktert. Vi har genomgått mänsklighetens barndom, då vi rusade omkring med inget annat än långa, löst hängande mantlar och föredrog att gå barfota. Därefter kom den tuffa, barbariska eran, vår ras pojkår. Vi brydde oss föga om vad vi hade på oss då, men ansåg det trevligt att tatuera oss över hela kroppen och vi anlade aldrig några frisyrer. Och efter det växte världen upp till en ung man och blev fåfäng. Den täckte sig i flyende lockar och violetta kläder och uppvaktade och skröt och fänade sig — gjorde en hel del väsen av sig.

Men alla dessa glada, dåraktiga, ungdomens dagar är nu passé och nu är vi synnerligen nyktra, mycket allvarliga — och en hel del enfaldigare, säger vissa. Världen befinner sig i sin högtidliga medelålder nu under detta vårt nittonde århundrade och skulle chockeras av blotta åsynen av forna tiders prål. Så den klär sig i svarta kavajer och byxor, svarta hattar och svarta skor, samt — kära nå’n, den är så mycket av respektabel gentleman — att bara föreställa sig att den en gång i tiden spökade ut sig som trubadurerna, eller riddarna, i alla dessa glittrande färger! Stor tur detta, att vi har så mycket mer förnuft nu för tiden!

Eller, det är i alla fall vad vi anser. Det är numera den allmänna meningen, att förnuft och tråkighet hör ihop.

Godhet är en annan kvalitet som alltid förknippas med svarta kläder. Synnerligen goda människor, kan man iaktta, klär sig helt i svart, till och med vad avser handskar och kravatter, och det dröjer nog inte länge förrän de till och med väljer svarta skjortor. De som är genomsnittligt goda unnar sig själva att bära ljusa byxor på vardagarna, och vissa av dem går till och med så långt att de då bär vackra västar. Men å andra sidan går medmänniskor som inte bryr sig ett dugg om sin ställning omkring i ljusa kostymer; och man har hört talas om knölar som är så fördärvade att de bär vita hattar. Dessa människor är dock inga man talar om i bättre kretsar, så jag kanske skulle ha avstått från att nämna dem alls.

För resten, på tal om ljusa kostymer, har ni någonsin lagt märke till hur människor stirrar på er första gången ni går ut i en ny, ljus kostym. Nästa gång ni bär den lägger de inte så mycket märke till den. Londons invånare har helt vant sig vid den, den tredje gången ni bär den. Jag skriver ”ni”, eftersom jag inte talar av egen erfarenhet. För egen del bär jag aldrig detta slags kläder alls. Som jag påpekade, är det endast syndiga människor som gör det.

Jag önskar dock att det inte förhöll sig på detta sätt, och att man kunde vara en god människa, respektabel och klok, utan att framstå som en torrboll. Jag ser mig i spegeln ibland, i mina två, cylinderformade byxben (så pittoreskt nötta kring knäna), min höga krage och snitsiga hatt, och undrar över med vilken rätt jag går omkring och förfular Guds vackra värld. Då föds vilda och onda tankar i mitt hjärta. Jag har ingen önskan att vara god och respektabel. (jag saknar all form av förnuft, har man sagt mig, så den frågan kvittar mig lika.) Jag vill istället ta på mig lavendelfärgade byxor, med röda sammetsrevärer och en grön, dubbelknäppt kavaj med gula fläckar; en ljusblå silkeskappa över mina axlar och en svart örnfjäder skall vaja från min hatt. Vidare skall jag bära ett stort svärd; en falk skall sitta på min arm, där jag bär med mig en lans. Jag skall rida på en yster häst, och allt detta endast för att glädja människorna i min omgivning. Varför skall vi alla se ut som en hoper myror på marsch över en soptipp? Varför får vi inte klä oss en smula glatt? Jag är övertygad om att vi alla skulle känna oss lyckligare. Det är sant att det endast rör sig om en bagatell, men vi är blott en obetydlig ras och vad är meningen med att förställa oss och därigenom förstöra nöjet för oss själva? Låt filosoferna klä upp sig som gamla kråkor om de så önskar. Men låt mig vara en fjäril.

Kvinnor borde i alla händelser klä sig vackert. Det är deras plikt. De är jordens blomster och är menade att vara vackra. Vi missaktar dem en hel del, vi män; men gudarna skall veta, att vår gamla värld skulle bli en trist plats utan deras klänningar och vackra anleten. Hur lyser de inte upp var plats där de inträder! Vilken solig uppenbarelse innebär de — släktingar, naturligtvis — inte, när de inträder i våra mörka ungkarlskammare! Och vilket behagligt prål är inte deras band och remmar, och handskar och hattar, och parasoller och näsdukar! Det är som en vandrande regnbåge kommit på besök!

Det är ett av sommarens verkliga glädjeämnen, enligt min mening, att se hur de unga damerna klär upp sig i vackra färger. Jag tycker om att se deras rosa, blåa och vita glimta till mellan träden, utgörande färggranna prickar på de gröna fälten och reflekterande solljuset. Man kan se detta slags ljusa färger på mycket långt avstånd. Just nu är det fyra vita klänningar på väg uppför kullen utanför mitt fönster. Jag kan se dem tydligt, trots att de befinner sig på tre miles [1] avstånd. Först trodde jag att de var milstolpar ute på nöjestur. Det är så trevligt att kunna se dessa skönheter på så långt avstånd. I synnerhet om de råkar vara ens hustru och svärmor.

På tal om fält och milstolpar påminner det mig att jag gärna vill säga ett par ord, i all allvarlighet om kvinnors skor. Kvinnorna på dessa öar bär alltför stora skor. De kan aldrig få tag på en sko som passar dem. Skomakarna tillverkar inte tillräckligt små storlekar.

Gång på gång har jag varit med om kvinnor som satt sig på översta pinnen på en gärdsgård och förklarat att de inte kan gå ett enda steg till, eftersom de har ont i fötterna på grund av sina skor; och deras klagan har alltid rört sig om samma sak — skorna är för stora.

Det är dags att vi finner en lösning på denna fråga. Å alla äkta makars och fäders vägnar i hela England, uppmanar jag nu alla skomakare att bättra sig. Våra hustrur, våra döttrar och våra kusiner kan inte längre tillåtas lida ostraffat. Varför inte hålla ”smala skor i storlek två” mer tillgängliga? Det är den storlek som de flesta kvinnor jag känner drar.

Korsetter är en annan artikel i den kvinnliga klädedräkten som alltid är för stora. Tillverkarna gör dessa skapelser alltför lösa, så att krokarna och öglorna med vilka de häktas ihop går upp allt som oftast, med ljudet av en kraftig åskskräll.

Varför måste kvinnorna lida på detta sätt — varför kräver de inte att få kläder som är tillräckligt små för sig, det kan jag inte förstå. Det kan knappast bero på att de är ointresserade av frågor rörande sin klädedräkt, eftersom det är deras huvudsakliga samtalsämne. Det enda de någonsin intresserar sig för med själ och hjärta, som de kan tala om dagarna i ända. Om man ser två kvinnor i sällskap, kan man sätta sin sista sekin på att de diskuterar sin egen eller sina väninnors klädedräkt. Man lägger märke till ett par av dessa änglalika varelsers konverserande vid ett fönster och man undrar vad för slags vackra, hjälpsamma ord som faller från deras välsignade läppar. Så man går närmare och hör den ena säga:

”Så jag lät lägga ut en söm i korsetten och nu passar den mig utmärkt.”

”Jaha”, säger den andra, ”jag skall ha min plommonfärgade klänning på mig på Jones’ fest, tillsammans med en gul jacka; och de har ett par förtjusande handskar hos Putticks, för endast ett pund och elva pence.”

En gång tog jag mig en åktur i Derbyshire tillsammans med ett par damer. Landskapet var underbart och damerna roade sig kungligt. De talade om klänningssömnad hela tiden.

”Vacker utsikt, eller hur?” sade jag och pekade med mitt paraply. ”Se på de där blå kullarna i fjärran! Den där lilla vita fläcken som man ser i skogen är Chatsworth och där borta...”

”Ja verkligen vackert”, svarade den ena av dem. ”Varför prövar du inte med en yard sammet?”

”Vad, och behålla klänningens modell?”

”Javisst. Vad heter det här stället?”

Därefter fäste jag deras uppmärksamhet på de vackra omgivningarna vi färdades igenom, och de kastade en blick omkring sig och sade ”charmerande”, ”verkligen vackert” och fortsatte därefter i det oändliga att diskutera varandras spetsnäsdukar, och ondgöra sig över den usla kvaliteten hos sådana tillverkade i Cambridge.

Det är min tro, att om två kvinnor kastades iland på en öde ö, skulle de tillbringa varje dag med att diskutera fördelarna hos snäckor och fågelägg som accessoarer, och åstadkomma ett nytt mode inom fikonlövskonfektionen varje månad.

Mycket unga män tänker även de mycket på sina kläder, men de talar inte med varandra om dem. De skulle inte finna särskilt mycket uppmuntran från sina likar. En snobb är ingen favorit hos sin eget kön. Tvärtom utsätts han för mer hån än han förtjänar. Det är blott ett ofarligt karaktärsdrag som han snabbt växer ifrån. Dessutom, en man som inte besitter ett visst mått av snobbism vid tjugo års ålder, är en man som kommer att utvecklas till en slafsig smutsgrisig, ovårdad slusk vid fyrtio. En smula snobbism hos en ung man är bara bra; det är mänskligt. Jag trivs med att se ungtupparna putsa sina fjädrar, sträcka på nackarna och gala, som om hela världen tillhörde just dem. Jag tycker inte lika mycket om modesta, blygsamma män. Det finns det ingen som gör — ingen, hur mycket de än pratar i vädret om blygsamhetens dygd och annat som de inte förstår sig på.

Ett ödmjukt uppförande är ett stort misstag i denna världen. Uriah Heaps [2] fader var en mycket dålig bedömare av den mänskliga naturen, annars skulle han aldrig ha sagt till sin son, som han gjorde, att människor uppskattar blygsamhet. Det finns faktiskt, som regel, inget som irriterar folk mer. Gräl är bland det roligaste vi har här i livet, och det går inte att gräla med en ödmjuk, blygsam individ. Han kommer att bortse från ens vrede och det är det sista vi vill vara med om. Vi vill låta den få sitt utlopp, när vi hetsat upp oss själva till ett tillstånd av skummande ilska och just som vi ser fram emot glädjen i ett rejält gräl, krossar de våra planer genom sin förkrossande blygsamhet.

Xantippas liv måste ha varit ett enda långt lidande, bunden som hon var till denna lugna, irriterande mannen Sokrates. Föreställ er en gift kvinna dömd att leva sitt liv, dag ut och dag in, utan att en enda gång få gräla på sin make! Det är en äkta mans plikt att göra sin hustru till viljes i detta avseende.

Himmelen skall veta att deras liv är trista nog, de stackars flickorna. De åtnjuter inga av de nöjen vi har. De går inte på politiska möten; de kanske inte ens tillhör någon lokal diskussionsgrupp; de har inte tillträde till rökarnas vagnar på Metropolitan Railway och de läser aldrig en skämttidning — och om de gör det så förstår de inte att den är rolig: Eftersom ingen berättar det för dem.

I sanningens namn; med så pass trista liv, är det vår skyldighet att då och då förse deras tillvaro med en smula guldkant, även när vi själva inte har någon lust till det. En verkligt känslig man gör det, och älskas efter förtjänst, eftersom det är detta slags små goda gärningar som går rakt till en kvinnas hjärta. Det är denna slags bevis på självuppoffringar av kärlek som förmår henne att berätta för sina väninnor vilken god äkta make han var — efter hans bortgång.

Ja, stackars Xantippa måste ha haft det svårt. Episoden med hinken var en särskild prövning för henne. Stackars kvinna! Hon trodde att hon skulle liva upp honom en smula. Hon hade gjort sig besvär att fylla hinken, kanske till och med gått lång väg för att få tag på extra smutsigt vatten. Och hon väntade på honom. Och att sedan bli bemött på det sättet, efter allt hon gått igenom! Sannolikt satte hon sig ner och grät en skvätt efteråt. Allt måste ha förefallit henne så hopplöst, stackars barn; och för allt vi vet hade hon ingen moder, till vilken hon kunde vända sig för att förtala honom.

Vad angick det henne att hennes make var en stor filosof? Storslagen filosofi spelar ingen roll inom ett äktenskap.

Det var en gång en ung pojke som önskade gå till sjöss. Och kaptenen frågade honom vad han var bra på. Han sade då att han kunde multiplikationstabellen fram- och baklänges och att klistra in sjögräs i album; att han visste hur många gånger ordet ”fingo” förekom i Gamla testamentet; och att han kunde recitera Gossen stod på det brinnande däck och Wordsworths Vi äro sju.

”Mycket bra — mycket bra, min gosse” sade sjömannen. ”Och kan du bära kol?”

Det är precis samma sak ifråga om äktenskap. Storartade förmågor är inte efterfrågade, utan snarare en smula nytta. Det krävs inte så mycket förnuft inom äktenskapet. Det varken krävs eller uppskattas. Våra hustrur värderar oss efter sina egna regler, enligt vilka fallenhet för intellektuella prestationer räknas alls. Ditt hjärtas dam är inte alls imponerad av smarthet och begåvning, min käre läsare — inte det minsta. Giv henne istället en man som kan utföra ett ärende korrekt, utan att försöka sig på att använda eget omdöme rörande det, eller annat nonsens i den stilen; och som klarar att hålla ett spädbarn rättvänt, och som inte blir otrevlig varje gång fårsteken är ljummen vid måltiderna. Det är den slags äkta make en förnuftig kvinna föredrar; inte en av dem med vetenskapliga eller litterära griller, som ställer till oreda i hela huset och besvärar sina medmänniskor med sina dårskaper.

Fotnoter[redigera]

  1. 4,8 kilometer.
  2. Person som förekommer i Charles Dickens' självbiografiska roman David Copperfield.
En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome

Dedikation | Förord | Om lättja | Om att vara förälskad | Om melankoli | Om att ha det knapert | Om fåfänga och fåfänga människor | Om att slå sig fram här i världen | Om vädret | Om katter och hundar | Om att vara blyg | Om spädbarn | Om att äta och dricka | Om att hyra möblerat | Om klädsel och uppförande | Om vårt minne