| Kristi himmelsfärd. | Marci Evangelium. | Kap. 16. | 151 |
berättade det för de andra, men de trodde icke heller dem.
De elfwa apostlarne sade till dessa twenne lärjungar, att Jesus war uppstånden, och att han hade uppenbarat sig för Simon, Luk. 24: 34, men hwarken woro de i stånd att sätta full tro till det, som Simon hade sagt, eller till det, som qwinnorna hade sagt, v. 11, ej heller till det, som dessa twå lärjungar nu sade. Apostlarne woro ingalunda lättrogna, de trodde icke på uppståndelsen, förrän de sågo sin frälsare med sina egna ögon. Icke heller kan någon menniska komma till någon rätt tro på uppståndelsen, förr än Jesus sjelf liksom uppenbarar sig, i det han hos den af längtan brinnande själen öppnar trons öga. Luk. 24: 31.
14 Och sedan uppenbarade han sig äfwen för de elfwa, när de sutto till bords, och förebrådde dem deras otro och deras hjertas hårdhet, att de icke hade trott dem som hade sett honom wara uppstånden. Luk. 24: 36 f. Joh. 20: 19 f. 2 Kor. 15: 7.
Detta skedde på aftonen af uppståndelsedagen, se Luk. 24: 36. Joh. 20: 19.
15 Och han sade till dem: Gån ut i hela werlden och prediken evangelium för hela skapelsen. Matt. 28: 19.
Jesus uttalade detta wigtiga uppdrag, för dess stora betydelses skull, tre särskilda gånger, och gaf dem liksom en trefaldig inwigning till deras stora embete: först nu på uppståndelsedagens afton, se Joh. 20: 21. Luk. 24: 47, 48, sedan då han uppenbarade sig för dem på berget i Galileen, Matt. 28: 16–20, och derefter innan han uppfor till himmelen, Ap. G. 1: 2. Här sammanfattar evangelisten Markus allt detta uti ett sammandrag.
16 Den som tror och blifwer döpt, han skall warda frälst, men den som icke tror, han skall warda fördömd. Joh. 3: 18.
Det är således otron, som egentligen är fördömelsens orsak; ty den, som will omwända sig och tro på Guds Son, får syndernas förlåtelse och blifwer frälst. Dopet ät nödwändigt till saligheten för hwar och en, som är i tillfälle att blifwa delaktig deraf; men de, som utan eget förwållande gå miste derom, behöfwa derföre icke gå miste om frälsningsnåden i Kristus.
17 Men dem som tro skola dessa tecken åtfölja: I mitt namn skola de utdrifwa onde andar, de skola tala med nya tungor; Luk. 10: 17 f. Ap. G. 5: 16. 8: 7. 16: 18. 2: 4. 10: 46. 19: 6. 2 Kor. 12: 10.
18 ormar skola de bära, och om de dricka något som är dödande, skall det icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola blifwa helbregda. Ap. G. 28: 3, 8.
Fastän gåfwan att göra underwerk nu är ganska sällsynt i Kristi kyrka, så har dock den sanna tron en underbar kraft. Ofta ske i alla tider underbara bönhörelsenr, och Herrens hand ät icke förkortad. Hans Ande är icke bortwiken utur församlingen. Bära ormar, se Ap. G. 28: 3, 5. De största af alla under, de andeliga undren, ske ännu fortfarande. Menniskor blifwa omwända genom evangelii predikan; djefwulen mister den ena själen efter den andra, som förut warit i hans wåld; de förlossade menniskorna börja tala ett nytt tungomål, de börja att med bön och lofsång tala med Gud, hwilket de förut icke kunde; syndalustarnes ormar utdrifwas ut deras hjertan; den giftiga ande, som de måste insupa under mångahanda frestelser och i omgifningen af en syndig werld, kan icke skada dem, så länge de beständigt hemta läkemedel hos Herren; och genom bön och förbön och trons och kärlekens magt bidraga de till hwarandras helbregdagörelse, se Jak. 5: 13–20. Dessa underbara gåfwor äro alla qwar i församlingen. Men apostlarne och de första kristna kunde äfwen i annat afseende tala med nya tungor, se 2 Kor. 12: 10, 14. Apostlarne kunde uppwäcka döda, göra sjuka helbregda, utdrifwa orena andar o. s. w., och denna magt är ännu qwar i deras ord, och genom detta ord skall allt ondt öfwerwinnas och upphäfwas.
19 Då nu Herren hade talat med dem, wardt han upptagen i himmelen och sitter på Guds högra sida. Luk. 24: 50 f. Ap. G. 1: 2 f., 9.
Både på uppståndelsedagen och wid alla öfriga tillfällen, då Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar, talade han med dem, se Luk. 24 och Joh. 20 och 21. Jesus Kristus, wår Herre, är nu upphöjd på Guds högra hand i gudomligt majestät och härlighet, äfwen efter den menskliga naturen, och regerar i det rike, som Fadren har öfwerlemnat åt sin Son, Dan. 7: 9–14, och som skall fortfara, till dess alla, som wilja frälsas, blifwa delaktige af frälsningsnåden.
20 Men de gingo ut och predikade allestädes, och Herren werkade med dem och stadfäste ordet med åtföljande tecken. Ap. G. 14: 3. Ebr. 2: 4.
Detta gjorde apostlarne strax efter pingstdagen, allt efter som Herrens ande wisade dem, hwar evangelium skulle förkunnas, och i hwilka fatt de skulle göra bruk af den undergörande gåfwan. Kristi kyrka har således Herrens befallning och apostlarnes exempel, som förbinda henne till ett beständig werksamhet i kärleken, att göra medmenniskor delaktiga af evangelii wälsignelser, till dess Herrens namn blifwer förhärligadt ibland hedningarne, från solens uppgång allt intill nedergången. Mal. 1: 11.
_155.jpg&oldid=347522){kind=link}