| Salomos Predikare. | Cap. 11. | 295 |
2. Skifta* ut emellan sju, och emellan åtta: ty du du wet icke, hwad olycka på jorden komma kan. *Ps. 41: 2, 3. Es. 58: 7, [et]c.
Här fortsättes förmaningen att göra godt mot så många man kan, utan att förtröttas. Då menniskan måste lemna allt det förgängliga, så är det godt att hafwa tillgångar i de skattkamrar, som aldrig kunna plundras eller uttömmas. Se Matth. 6: 19, 20. 2 Cor. 9: 6. Redan här i tiden komma ofta tillfällen, då man är glad, om man bewisat någon kärlek emot medmenniskor, men ofelbart kommer den dag, då all obarmhertighet bittert skall ångras. Matth. 25: 42, 45.
3. När molnskyarne fulle äro, så gifwa de regn på jorden: och när trädet faller, det falle söder ut, eller norr ut, på hwilket rum det faller, der blifwer det liggande.
Såsom de fulla molnskyarne äro bestämda att gifwa regn på jorden, så äro de menniskor, som Gud satt till skaffare öfwer andeliga eller lekamliga håfwor, dertill satte, att de skola meddela wälsignelse åt behöfwande likar; ty likasom ett träd, då det faller, icke står upp igen för att bära frukt, så blifwa de också snart hädankallade och kunna aldrig stå upp igen för att godtgöra något, som de försummat. Det trädet, som icke bär god frukt blifwer afhugget och kastadt i elden.
4. Den som aktar på wädret, han sår icke; och den som uppå skyarna skådar, han skär icke upp.
Såsom åkerbrukaren, om han för mycket aktar på wäder och skyar, aldrig finner den rätta tiden till att så sin säd, så kan den menniskan, som är alltför mycket beräknande och försigtig wid wälgerningars bewisande, aldrig finna den rätta tiden att utså denna säd. Och den som icke sår, hwad har den att uppskära?
5. Såsom du icke wet wädrens wäg, och huru benen i moderlifwet tillredde warda;* så kan du då icke weta Guds werk, som Han allt gör.† *Ps. 139: 14. †Job 36: 24, 25. Pred. 3: 11.
Både Guds skapelse och styrelse äro fulla af outransakeliga hemligheter, derföre är det en fåfäng möda, om menniskan will försöka att af wår-skyarne utforska, om det skall blifwa ett fruktbart år. Det är också en fåfäng möda att wilja uträkna eller utforska ändamålet med Guds skickelser i hwarje särskildt fall af lycka eller olycka. Och då ett menniska gör det godt är för Herrans skull, så får hon icke akta på wäder och sky, icke fråga, om hon kan hafwa någon nytta af det goda hon gör, eller huruwida det skall blifwa wärdigt anwändt, utan taga wara på de orden: låt din wenstra hand icke weta, hwad din högra gör.
6. Så din säd om morgonen, och håll icke upp* med din hand om aftonen, ty du wet icke, hwilketdera bättre lyckas kan: och om båda lyckades, så wore det dess bättre. *2 Cor. 9: 7. Gal. 6: 9.
Denna vers, såwäl som de föregående, innehåller den dubbla wishetsregeln, att både så en säd, som gifwer timlig bergning, nemligen att arbeta troget i sin kallelse och att tillika utså wälgerningars säd till andras bästa. Se Gal. 6: 7, 10. Jac. 2: 12–17. Men såsom sädesmannen måste förstå sitt göromål, så hörer nödwändigt till en rätt wälgörenhet en sann wishet; ty eljest åstadkommer man med sina förmenta wälgerningar allt för ofta mycket mera ondt än godt, man lägger dermed hyende under sin egen rättfärdighet och andras lättja, tanklöshet, slöseri och allahanda synder. Af dessa förmaningar är det nu klart, huru långt Predikaren är ifrån att tillstädja den sjelfwiskhet, som blott sjelf will njuta, men icke tänka på andra, och efter dessa föreskrifter måste wi förstå sådane ställen som cap. 2: 24; cap. 3: 12, 13, 22; cap. 5: 17, 18, cap. 8: 15; cap. 9: 7.
7. Ljuset är sött, och för ögonen är ljust att se solen.
8. Om en menniska i lång tid lefwer, och är glad i all ting, så tänker hon dock allenast på de onda dagar, att de så många äro: ty allt, det henne wederfares, är fåfänglighet.
De onda dagar, grt.: mörkrets dagar, d. ä. döden och ewigheten.
9. Så gläd dig nu, du yngling, i din ungbom, och låt ditt hjerta wara gladt i din ungdom: gör hwad ditt hjerta lyster, och dina ögon behagar;* och wet, att Gud skall för allt detta hafwa dig fram för domen.† *Pred. 2: 1, 10; †cap. 12: 14. Matth. 12: 36. 2 Cor. 5: 10.
Till den glädje och fröjd, som härflyter af sann tro och gudsfruktan, uppmanas i Skriften både unga och gamla, men emedan ungdomen är mera frestad till tanklös, yr och syndig glädje, så tillägges, för de unga isynnerhet, den wigtiga påminnelsen, att alltid besinna, att de skola framhafwas för domen och göra räkenskap för allt. Se 2 Cor. 5: 10. 1 Thess. 5: 16. Hwilka nöjen äro oskyldiga? Alla, i hwilka man lugnt kan deltaga med domen för ögonen. Col. 3: 17.
10. Lägg bort sorg utaf ditt hjerta, och kasta bort det onda ifrån din kropp: ty barndom och ungdom äro fåfänglighet.
Då sjelfwa barndomen och ungdomen äro fåfänglighet, fastän de utgöra lifwets bästa dagar, huru mycket fåfängligare är då den öfriga lifstiden, då menniskan icke lefwer i Gud och beredes till en salig ewighet! Derföre är det isynnerhet wigtigt att också barndoms- och ungdomstiden anwändes wäl och att det onda tidigt öfwerwinnes genom Jesu Christi nåd och kraft; ty just derigenom får hjertat sann fröjd och frid.
_299.jpg&oldid=345408){kind=link}