Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli Bref till Galaterna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pauli andra Bref till Korintierna Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli Bref till Galaterna
Pauli Bref till Efesierna  →


[band III, 485]

Pauli Bref till Galaterna.

Inledning.

Aposteln Paulus besökte landskapet Galatien i mindre Asien twenne gånger på sina resor. Ap. G. 16: 6; kap. 18: 23. Detta land gränsade i norr till Paflagonien, i öster till Pontus, i söder till Kappadocien, Frygien och Lykaonien; i wester till Frygien och Bitynien. Det war ett fruktbart land. Det hade fått namnet Galatien deraf, att i tredje århundradet före Kristi födelse galliska folkslag från trakterna af Rhenströmmen och Nederländerna inwandrat dit, stammar af samma härkomst som de tyska och nordiska folken; ty deras språk hade likhet med det tyska. Men i Galatien blefwo dessa inwandrare från det nordliga Europa blandade med Greker, och der bodde äfwen ett stort antal Judar. Landet blef införlifwadt med det romerska riket år 26 före Kristi födelse, men hade förut haft sina egna konungar.

I detta land hade genom aposteln Pauli predikan kristna församlingar blifwit grundade, men snart derefter hade bland dem irrlärare inkommit, hwilka lärde, att till saligheten wore omskärelsen och hela lagens hållande nödwändiga. Derigenom blef evangelii rena lära tillintetgjord. Derpå skref aposteln Paulus detta bref till Galatiens församlingar under sin wistelse i Efesus.

Hufwudinnehållet af detta bref är läran om rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus Kristus utan tillhjelp af lagens gerningar, men den är här framstäld kortare än i Brefwet till Romarne. Detta bref kan delas i tre delar. Den första, som utgör kap. 1 och 2, innehåller helsningen från aposteln och de bröder, som woro hos honom, hans apostoliska kallelse och hans läras öfwerensstämmelse med de öfriga apostlarnas. Den andra delen, kap. 3 och 4, wederlägger irrlärarne och fastställer evangelii rättfärdiggörelselära med klara bewis. Den tredje delen, kap. 5 och 6, innehåller evangelii läras nödwändiga tillämpning, samt warningar mot missbruk och köttslig säkerhet.

1 Kapitlet.

Helsning. Aposteln uttalar sin förundran öfwer Galaternas affall och framställer sin lära och sitt embete såsom af Gud.

Paulus, apostel icke från menniskor eller genom någon menniska, utan genom Jesus Kristus och Gud Fader, som har uppwäckt honom från de döda,

2 och alla de bröder, som äro med mig, till Galatiens församlingar.

3 Nåd ware med eder och frid af Gud Fader och wår Herre Jesus Kristus, Rom. 1: 7. 2 Kor. 1: 3. 2 Kor. 1: 2. Ef. 1: 2.

4 som har gifwit sig sjelf för wåra synder, på det att han skulle uttaga oss från den närwarande onda werlden, efter Guds och wår Faders wilja, Matt. 20: 28. Gal. 2: 20. Ef. 5: 2. Tit. 2: 14. Ebr. 9: 14.

5 hwiIken ware ära i ewigheters ewighet! Amen.

I 1:sta v. omtalar Paulus sin kallelse till apostlaembetet af Gud sjelf och Herren Jesus Kristus. Denna kallelse skedde på wägen till Damaskus, Ap. G. 9: 1–20. Widare kap. 22: 17—21; kap. 26: 18. Aposteln hade sin kallelse och sin lära icke från menniskor, utan från den uppståndne Kristus, icke heller war han utsänd af någon menniska. De bröder i embetet och i tron, hwilka aposteln hade hos sig i Efesus, woro också bewis och insegel på hans apostlaembete och hans wittnen inför de kristna i Galatien, till hwilka han nu skref. De woro förenade med honom i bön och förbön för dem och i den apostoliska helsningen, v. 2, 3. Denna, helsning och tillönskan af nåd och frid innebär tillika ett löfte från Herren, att nåd och frid skulle gifwas dem genom tron på apostelns ord, ty det war Herrens Ande, som ingaf aposteln hwad han skulle skrifwa. I v. 4 hafwa wi salighetslärans hufwudsumma, att Kristus har utgifwit sig sjelf för wåra synder, att han har återlöst oss med sitt blod. Se 1 Petr. 1: 19 och [band III, 486]kap. 3: 18. I kraft af detta försoningens offer få wi syndernas förlåtelse genom tron på honom. Då han gifwer oss nåd att tro wåra synders förlåtelse på den grund, att han gifwit sig sjelf för wåra synder, uttager han oss ifrån den närwarande werldens onda wäsende, från werldsandens herrawälde och från syndens, dödens och djefwulens wåld. Se 1 Joh. 5: 19, 20. Den som är inympad i winträdet Kristus och lefwer i honom, är med sinne och wilja, med sitt innersta lif skild ifrån den onda werlden eller uttagen derifrån, han är död och uppstånden med Kristus i anden. Det ordet uttaga wisar oss ock, att menniskan icke kan sjelf och af egen kraft wända sig från synden till rättfärdigheten, från werlden till Gud, utan det är Kristus, som uttager med sin kraft hwar och en, som icke gör motstånd mot den sökande herdens hand. Denna återlösning och frälsning hade Gud beslutit före werldens grundläggning, Ef. 1: 4, och sedan uppenbarat genom löften och profetior. Detta nådesbeslut, fattadt i Guds råd före werldens skapelse, bewisar ock, att menniskans frälsning icke kommer af lagen, utan af den fria nåden. Innan menniskan och innan lagen fans till, hade Gud i sin ewiga kärlek beslutit, att frälsning skulle ske genom nåden. Se Luk. 1: 68, 71, 78. Ebr. 10: 710.

6 Jag förundrar mig, att I så snart låten afwända eder från den, som har kallat eder i Kristi nåd, till ett annat slags evangelium,

7 hwilket icke är ett annat; endast att några finnas, som förwilla eder och wilja förwända Kristi evangelium. Ap. G. 15: 1 f. 2 Kor. 11: 3 f.

Genom Pauli predikan hade dessa kristna blifwit frälsta, uttagna från den onda werlden och förenade med Kristus af blott nåd. Men då willolärare lärde, att omskärelsen och lagens werk wore nödiga till saligheten i det nya förbundet, så war detta icke Kristi evangelium, genom hwilket Gud kallat dem i Kristi nåd, utan ett annat. Kristi nåds evangelium blef förwändt, och de trogna förwillade. Detta war för aposteln Paulus ett ämne till förundran, sorg och smärta.

8 Men om ock wi eller en ängel från himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än wi hafwa predikat för eder, han ware förbannad!

Emedan ingen salighet finnes, och ingen frälsning är möjlig, utan genom tron på Kristus allena, så war det att göra Jesu försoningsdöd fåfäng, att röfwa själar ifrån honom och att röfwa saligheten från menniskor, så snart en sådan förwändning af evangelium förkunnades; och detta war derföre en så stor missgerning och så stridande emot Guds nådeswilja, att förbannelse afkunnas öfwer hwar och en, som så förfalskar salighetens ord, äfwen om det wore en ängel af himmelen eller en helig ängel, om sådant wore möjligt; ty han skulle genom en sådan predikan blifwa en fallen ängel. Förbannad, grt. Anatema, betyder afskild från Gud och hans nåd och salighet. Se kap. 5: 1012.

9 Såsom wi förut hafwa sagt, så säger jag ock nu åter: Om någon för eder annorlunda predikar evangelium, än I hafwen undfått, han ware förbannad!

Förbannelsedomens afkunnande upprepas på nytt, för att inskärpa den ännu eftertryckligare och för att wisa huru djupt dessa ord behjertades af aposteln, då han skref dem. Ingen af de falska lärarne kunde således hoppas undslippa denna dom, om de icke wille omwända sig och anamma nådens evangelium.

10 Ty talar jag nu menniskor eller Gud till behag, eller söker jag täckas menniskor? Ty om jag ännu täcktes menniskor, så wore jag icke Kristi tjenare. 1 Tess. 2: 4. Jak. 4: 4.

De falska lärare, som förkunnade ett förfalskadt evangelium, lärde efter sin egen wilja och sökte att täckas menniskor, men den, som söker menniskors bifall och menniskors pris, kan icke wara sanningen trogen och söka Herrens ära. Aposteln war kallad af Herren sjelf, han hade Guds Andes uppenbarelse och sökte icke egen ära, utan Guds pris och menniskors salighet.

11 Men jag gör eder kunnigt, mina bröder, att det evangelium, som af mig har blifwit predikadt, icke är något menskligt,

12 ty icke heller har jag undfått eller lärt det af någon menniska, utan genom uppenbarelse af Jesus Kristus. Ef. 3: 3 f.

Detta evangelium hade aposteln undfått genom omedelbar uppenbarelse af Herren Jesus Kristus och genom en fortfarande ingifwelse af den Helige Ande.

13 Ty I hafwen hört min umgängelse fordom i Judendomen, att jag öfwermåttan förföljde Guds församling och förödde henne Ap. G. 8: 3. 9: 1 f. 22: 4 f. 26: 9 f. Fil. 3: 6. 1 Tim. 1: 13.

14 och gick längre i Judendomen än många samtida af mitt folk och war den starkaste ifrare för mina fädernestadgar.

Att Saulus hade förföljt de kristna, innan han på underbart sätt blef omwänd, och att han hade warit så sträng och nitisk i lagen, war ett ytterligare bewis, att det evangelium han predikade, war honom gifwet genom uppenbarelse; ty det stod i strid med hela hans föregående tänkesätt. Se Ap. G. 8: 3, och kap. 22: 3.

15 Men då Gud, som ända från min moders lif har afskild mig och kallat mig genom sin nåd, Jer. 1: 5. Ap. G. 9: 15. 13: 2. Rom. 1: 1.

[band III, 487]16 behagade uppenbara sin Son i mig, på det att jag skulle förkunna evangelium om honom bland hedningarne — strax rådförde jag mig icke med kött och blod, Gal. 2: 8. Ef. 3: 8.

17 icke heller for jag upp till Jerusalem till dem som woro apostlar före mig, utan jag for bort till Arabien och wände tillbaka till Damaskus.

Likasom profeten Jeremias och alla andra heliga menniskor, sam warit utkorade redskap (Jer. 1: 5) i Herrens hand att uppenbara hans wilja för menniskorna, så war också aposteln Paulus redan från moderlifwet i Guds rådslut utkorad till apostlaembetet, och på wägen till Damaskus blef han kallad. Då han blef benådad med denna kallelse, uppenbarelse och upplysning af den Helige Ande, lät han icke afhålla sig genom sitt eget förnuft och sin köttsliga wilja eller af fruktan för menniskors inkast, försmädelser eller förföljelser, utan han föll till nåden och blef sin Gud och frälsare lydig. På samma gång som han fick uppenbarelse från Herren och blef omwänd, fick han också kallelsen till apostlaembetet. Sedan han i Damaskus blifwit widare underwisad och styrkt genom lärjungen Ananias, begaf han sig till Arabien och blef der i den stilla ensamheten af Herren widare beredd till apostlakallet i tre år. Detta war ungefär lika lång tid som de andre apostlarne hade warit i sin himmelske mästares sällskap, ifrån det de blefwo kallade, till dess han blef tagen ifrån dem genom sin korsfästelse och himmelsfärd; detta war den lärotid, under hwilken aposteln i andeligt umgänge med Kristus utan twifwel genomgick ganska djupa och härliga inre erfarenheter. Det war i Arabien på berget Sinai lagen hade blifwit gifwen, och der war det nu lagens och evangelii hemligheter blefwo fullt uppenbarade för aposteln i den Helige Andes ljus. Sedan wår frälsare undfått dopet i Jordan, fördes han af Anden i öknen. Elias fördes till Arabiens öken och undfick der den höga uppenbarelsen af Herren, och hans uppdrag om hwad han skulle tala och göra, 1 Kon. 19: 4–18. I öknen wistades Johannes Döparen, der han först bereddes till sitt embete och sedan utöfwade det. I öknen bereddes Israels folk till Guds egendomsfolk. Det är alla trognas erfarenhet, att de någon gång föras in uti något slags ökenlif, för att blifwa mera skilda både ifrån sig sjelfwa och werlden, och blifwa innerligare renade med Herren.

18 Sedan, efter tre år, for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas och stannade hos honom i femton dagar; Ap. G. 9: 26.

Icke för att underwisas af Petrus, utan blott för att lära känna honom. Embetet hade Paulus fått af Herren sjelf, han fick det icke och kunde icke få det af någon annan apostel. Härmed wisar han klart, att han icke stod under de apostlarne och att han icke war ringare än någon af dem.

19 men någon annan af apostlarne såg jag icke, utom Jakob, Herrens broder. Mark. 6: 3.

Den Jakob, som här menas, är Jakob den lille, Alfei son. Uttrycket Herrens broder innebär icke lekamligt brödraskap, utan blott slägtskap; han war en son af Jesu moders syster.

20 Och hwad jag skrifwer till eder — se, inför Gud betygar jag, att jag icke ljuger. Rom. 1: 9. 9: 1. 2 Kor. 11: 31. 1 Tess. 2: 5.

Denna edliga bekräftelse tillägger aposteln för att så mycket eftertryckligare öfwertyga församlingarna om allt detta, emedan irrlärare hade försökt att förringa hans apostoliska anseende.

21 Derefter kom jag till Syriens och Ciliciens trakter. Ap. G. 9: 30.

Syrien war landet norr om Palestina; i landet Cilicien i Mindre Asien låg staden Tarsus, der Paulus war född.

22 Och jag war okänd till ansigtet för de Kristna församlingarna i Judeen.

23 De hörde allenast: ”Den som fordom förföljde oss, han predikar nu evangelium om den tro, hwilken han fordom sökte utrota”.

24 Och de prisade Gud för min skull.

Utom med denna kristna församlingen i Jerusalem hade Paulus med de kristna i Judeen ännu ingen personlig bekantskap, men de prisade Gud för hans omwändelse, då de hörde talas derom. De ega deruti ett stort bewis på Guds underbara nåd, som af en ursinnig förföljare hade gjort en trogen lärjunge och apostel.

2 Kapitlet.

Sjelfständigheten af Pauli apostoliska werksamhet. Twist med Petrus. Rättfärdiggörelsen af tron.

Sedan, efter fjorton år, for jag åter upp till Jerusalem med Barnabas och tog äfwen Titus med. Ap. G. 15: 2.

2 Och jag for dit på grund af en uppenbarelse och framlade för dem, och särskildt för de mera ansedde, det evangelium, som jag predikar bland hedningarne, spörjande, om jag möjligen lopp eller hade lupit förgäfwes.

Här menas Pauli resa till mötet i Jerusalem, som omtalas Ap. G. 15: 2, då han blef ditsänd af församlingen i Antiokia. Men det war i synnerhet på grund af en omedelbar uppenbarelse från Herren, som denna resa skedde. I Jerusalem framlade han för apostlarna det evangelium, som han förkunnade ibland hedningarna, för att af dem få en offentlig bekräftelse på den lära om Kristi saliggörande nåd, som han förkunnade. Ty hans bemödande att predika detta evangelium om den fria fullkomliga nåden skulle hafwa warit fåfängt, om dessa ansedda apostlar ansågo omskärelsen nödwändig till saligheten.

[band III, 488]3 Men icke ens Titus, som war med mig och som war Grek, wardt nödgad att låta omskära sig, Ap. G. 16: 3. 2 Kor. 9: 21.

Genom omskärelsen blef man upptagen i lagens förbund och war då pligtig att hålla Moses’ lag och den levitiska gudstjensten. Omskärelsen betyder således detsamma som att förbindas till lagen i alla dess fordringar. Men apostlarne ansågo icke en gång nödwändigt, att Titus skulle omskäras för att wara en sann kristen, fastän han war Grek.

4 nemligen för de insmugne falske brödernas skull, som, i afsigt att göra oss till trälar, hade trängt sig in för att bespeja wår frihet, som wi hafwa i Kristus Jesus, Ap. G. 15: 5.

5 och för hwilka wi icke ens ett ögonblick genom undergifwenhet gåfwo wika, på det att evangelii sanning skulle ega bestånd hos eder.

Om Paulus och de andra apostlarna hade gifwit wika för de falska lärarne och förklarat omskärelsen behöflig, så hade lagen blifwit sammanblandad med evangelium, och läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena hade då blifwit om intet. De som inträngt i Kristi kyrka, utan att hafwa Kristi Ande, kallas falske bröder. Tillståndet under lagen är ett träldomstillstånd. Nåden i Kristus gifwer frihet från lagens ok, lagens anklagelse och lagens dom.

6 Och hwad angår dem som ansågos något wara — hurudana de woro, kommer mig icke wid; Gud har icke anseende till person — så hade dessa intet att meddela mig. Rom. 2: 11.

Af apostlarna i Jerusalem gjordes ingen ändring i den lära, som Paulus förkunnade, utan de bekräftade den. De falska bröderna sökte att göra Pauli lära misstänkt derigenom, att de åberopade sig på en skilnad mellan honom och de apostlar, som hade följt Herren Jesus och warit åsyna wittnen till hans korsfästelse m. m. Men Paulus wisar, att de derigenom icke hade något företräde framför honom, som af Kristus genom ett stort underwerk hade blifwit omwänd och kallad till apostlaembetet, icke heller lärde de honom något annat än det, som han redan af Herren Jesus hade mottagit och ibland hedningarna förkunnat.

7 Utan twärtom, när de sågo, att åt mig war anförtrodt evangelium för de oomskurna, likasom åt Petrus för de omskurna — Ap. G. 9: 15. 13: 2. 22: 21. Rom. 11: 13. Gal. 1: 16. Es. 3: 8. 1 Tim. 2: 7. 2 Tim. 1: 11.

8 ty ben som war kraftig med Petrus till apostlaembetet för de omskurna, han har ock warit kraftig med mig för hedningarne —

9 och när de förnummo den nåd, som war mig gifwen, räckte Jakob och Kefas och Johannes, hwilka ansågos för pelare, handen till gemenskap åt mig och Barnabas, att wi skulle gå till hedningarne och de till de omskurna;

Petrus predikade på den tiden evangelium bland Judarna, och Paulus bland hedningarna. Ordet nåd, v. 9, innefattar både Pauli kallelse till apostlaembetet och den kraft och wälsignelse, som Herren hade gifwit honom, hwarigenom ett så stort antal hedningar hade blifwit omwända. Jakob, Petrus och Johannes, som woro utmärkta bland apostlarna före Kristi korsfästelse, ansågos sedan såsom hufwudpersoner eller pelare, på hwilkas wittnesbörd kyrkan med största wisshet kunde lita. Dessa apostlar ingingo nu fullkomligt brödraförbund med Paulus och betygade dermed, att i läran war ingen skilnad emellan dem och honom.

10 allenast att wi skulle tänka på de fattiga, och just detta har jag också winnlagt mig om att göra. Ap. G. 24: 17. Rom. 15: 25. 2 Kor. 16: 1. 2 Kor. 8: 1 f. 9: 1 f.

Allenast detta bådo de, att Paulus och de kristna, som blifwit omwända från hedendomen, skutte tänka på de fattiga kristna i Jerusalem och sända dem understöd. Detta gjorde ock aposteln Paulus med stor kärlek och ifwer. 2 Kor. 16: 1. 2 Kor. 9.

11 Men när Kefas kom till Antiokia, uppträdde jag mot honom, ansigte mot ansigte, emedan klagomål hade blifwit framstälda mot honom;

12 ty innan några hade kommit från Jakob, åt han tillsamman med hedningarne, men då de kommo, drog han sig undan och skilde sig från dem, af fruktan för de omskurna;

Denna skiljaktighet emellan Petrus och Paulus egde rum före mötet i Jerusalem, Ap. G. 15. Fastän Kefas eller Petrus hade den höga apostoliska upplysningen af den Helige Ande, så hade han dock såsom menniska att kämpa med mensklig swaghet. Genom det andeliga ljus han hade, och i den sanna kristliga kärleken förenade han sig frimodigt med de kristna, som warit hedningar, och åt med dem. Det gemensamma ätandet war ett tecken till förtroligt umgänge. Att han upphörde med denna förtrolighet, då några omwände Judar kommo, war ett tecken, att han fruktade att misshaga dem.

13 och med honom skrymtade äfwen de öfriga Judarne, så att ock Barnabas rycktes med i deras skrymteri.

De andra Judarne, nemligen kristna, omwände från judendomen, skrymtade då på det sätt, att de i sitt förhållande förnekade sin öfwertygelse, Barnabas war Pauli förtrogne wän, och äfwen han lät förleda sig till en sådan skrymtaktighet. Detta bör lända oss till warning. Wi kunna här se, hwilken farlig snara [band III, 489]menniskofruktan är, då dessa helige Guds män äfwen stapplade en gång. Men det mildrar felet betydligt, att det säkert skedde af kärlek till Herren och af kärlek till bröderna; de woro rädda för att åstadkomma förargelse bland de omwände Judarne och att dermed skada Kristi sak, ty intet exempel finnes, att Petrus eller Barnabas eller andra lärjungar, efter den Helige Andes utgjutelse, woro rädda för werldens hot eller smälek och förföljelse. Men icke ens af kärlek ar det lofligt att afwika en hårsmån från evangelii sanning.

14 Men när jag såg, att de icke wandrade rätt enligt evangelii sanning, sade jag till Petrus inför alla: Om du, som är en Jude, lefwer på hedniskt sätt och icke på Judiskt sätt, huru kan du då twinga hedningarne att lefwa på Judiskt sätt? Ap. G. 10: 28. 15: 5 f.

Lefwer på hedniskt sätt betyder icke, att Petrus syndade såsom hedningarne, utan lefde såsom de kristna, som woro omwända från hedendomen och hade förtrolig gemenskap med dem. Se v. 12. Dermed hade Petrus wisat, att han gillade dessa kristnas frihet från lagens stadgar och den judiska träldomen. Då Petrus sedan genom sitt exempel föranledde hos dessa omwända hedningar den tanken, att omskärelse och judiska bruk woro nödwändiga till rättfärdighet och salighet, så wandrade han icke rätteligen efter evangelii sanning. Men här böra wi märka kristendomens stora magt öfwer menniskohjertan! Paulus hade kraft att förswara evangelii sanning, utan afseende på personen, och Petrus, den kraftige mannen, emottog tillrättawisningen med ödmjukhet. Både Pauli frimodighet och Petri saktmod woro werkningar af Herrens Ande. Så werkar Kristi Ande, der den finnes, att enighet i sanning och frid blifwa rådande.

15 Wi äro af naturen Judar och icke syndare af hedningarne,

16 men då wi weta, att menniskan icke rättfärdiggöres af lagens gerningar, utan genom tron på Jesus Kristus, hafwa också wi trott på Kristus Jesus, på det att wi skulle rättfärdiggöras af tron på Kristus och icke af lagens gerningar, derföre att intet kött skall af lagens gerningar warda rättfärdigadt. Ps. 143: 2. Ap. G. 13: 38 f. Rom. 1: 17. 3: 20 f. 8: 3 f. Gal. 3: 11.

Intet kött, ingen menniska kan af eller genom lagens gerningar blifwa rättfärdig inför Gud, utan blott genom tron på Jesus Kristus. Både Judar och hedningar äro syndare och behöfwa lika mycket att warda frälste genom nåden allena i tron på Kristus. Rom. 3. Fastän Petrus och Paulus woro af Judafolket, som Herren hade utwalt, så kunde de dock icke warda rättfärdige genom lagen, utan blott genom tron på Kristus.

17 Men om wi, som söka att warda rättfärdiggjorda i Kristus, äfwen sjelfwa befinnas wara syndare, är då Kristus en syndens tjenare? Bort det!

Då nu dessa apostlar woro ense derom, att de blott genom tron på Kristus kunde warda rättfärdige och icke genom lagen, så kunde de icke återwända till lagen och bygga derpå, utan att just dermed förklara, att Kristi förtjenst war otillräcklig, och att de ännu woro syndare, som hade sina synder i behåll. Då wore Kristus en syndens tjenare, och wi blefwe då genom tron på honom större syndare mot lagen, än wi woro förut. ”Den som genom gerningar will blifwa from (rättfärdig), han beter sig just så, som om Kristus gjorde oss genom sin tjenst, embete, predikande och lidande allra först till syndare, som genom lagen måste blifwa fromma (rättfärdiga); det är att förneka, korsfästa, försmäda Kristus och åter uppbygga synden, som förut genom predikan om tron war undanröjd”. L.

18 Ty om jag bygger upp igen detsamma, som jag har nedrifwit, så framställer jag mig sjelf såsom en öfwerträdare;

Då man liksom Petrus med ord och gerning förklarar, att icke lagen utan evangelium kan frälsa, såsom han gjorde, då han åt med de omwända af hedningarna, och då man derpå förhåller sig så, som om man wore bunden till lagen, såsom Petrus gjorde, v. 12, och således upprättar lagens herrawälde på nytt, så är man en öfwerträdare mot lagen, ty den rättfärdighet, som lagen fordrar, kan man omöjligt åstadkomma, och Kristi rättfärdighet har man på detta sätt förlorat och förklarat den wara otillräcklig till rättfärdighet och salighet; alltså står man då såsom öfwerträdare under lagens dom både inför sitt samwete och inför Herren Gud.

19 ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att lefwa för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, Rom. 7: 16. 8: 1 f. Gal. 5: 24 f. 6: 14.

Genom lagen hade aposteln kommit till rätt kännedom om sitt syndaförderf och andeliga död, och detta hade drifwit honom från lagen till evangelium. Han hade öfwergått från det döda tillståndet under lagen till lifwet i Kristus för att lefwa för Gud, till hans ära och efter hans wilja. Han war sålunda korsfäst med Kristus till den gamla menniskans död, så att köttet måste dö tillika med dess lustar och begärelser, Gal. 5: 24, men den nya menniskan lefwa i Kristus. ”Genom tron, som är en andelig lefwande lag, äro wi döde ifrån bokstafwens lag, så att wi icke äro den något mer skyldige.” L. Men de orden: ”jag är korsfäst med Kristus” syfta först och främst derpå, att Kristus lidit döden på korset för wåra synder, och wår syndaskuld är så fullkomligt betald, såsom om wi alla hade warit korsfäste med honom. Han bar sjelf wåra synder i sin kropp upp på trät, hans försoningsdöd innesluter oss alla. 2 Kor. 5: 14. Derigenom är lagen för oss fullbordad, och då wi i tron införlifwas med Kristus, så äro wi döde ifrån lagen, så att wi icke behöfwa den [band III, 490]till wår salighet, ej heller kan den fördöma oss. Will lagen anklaga oss, så finner den oss i den korsfäste Kristus, men der är lagens fordran uppfyld, der tystnar anklagelsen, der är lagens dom redan werkstäld på Kristus. De trogne skola älska Jesus och hålla hans bud och wandra i ett heligt lefwerne, men icke för lagens skull, utan för Kristi skull. Lagen dödar och kan hwarken göra menniskan rättfärdig inför Gud eller helig i lefwernet, men Kristus gifwer lif och nåd och kraft att lefwa för Gud i tron, och trons frukt är ett heligt lefwerne.

20 och jag lefwer icke mera jag, utan Kristus lefwer i mig; och det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgifwit sig sjelf för mig. Gal. 1: 4. Ef. 5: 2. Tit. 2: 14.

Den som är död och korsfäst med Kristus (v. 19) och andeligen uppstånden med honom, har i honom ewigt lif, och detta är att lefwa i ordets sanna mening, men detta lif är Kristus sjelf i den trogna själen, ty Kristus bor genom tron i hjertat, fastän det naturliga lifwet i en dödlig lekamen med arfsynd och swaghet fortfar. Se Rom. 6: 1–18. Detta nya lif lefde aposteln och framställer sig sjelf till exempel för oss. Kristus har älskat oss och utgifwit sig sjelf för oss, på det wi genom tron på honom skola hafwa ewigt lif. Då regerar Kristus med sin Ande i wåra hjertan öfwer wåra tankar, ord och gerningar, och gifwer kraft att öfwerwinna synden, döden och djefwulen.

21 Jag förkastar icke Guds nåd, ty om rättfärdighet kommer genom lagen, så har ock Kristus fåfängt dött. Ebr. 7: 11.

Om det wore möjligt att uppfylla lagen och derigenom blifwa rättfärdig för Gud, så hade Kristi död icke warit nödwändig. Men emedan Kristus är död för wåra synder, så bewisar hans offerdöd, att ingen rättfärdighet och salighet för den fallna menniskan är möjlig genom lagen, utan blott genom Kristus. Den som bortkastar eller skjuter ifrån sig nåden i Kristus, bortkastar dermed sin ewiga salighet. Men nåden förkastas af dem, som wilja blifwa frälsta genom lagen eller taga lagen till hjelp till sin rättfärdighet. ”Den som håller lagen derföre, att hon derigenom förmenar sig blifwa för Gud rättfärdig, densamme förkastar Guds nåd, wisar Kristus och hans offer ifrån sig och will icke genom denna omätliga, kostliga skatt warda salig; hwilket ju är förskräckligt och rysligt nog att säga, att en menniska skall wara så öfwermåttan ond, att hon bortkastar Guds barmhertighet och nåd.” L.

3 Kapitlet.

Fortsättning af läran om rättfärdiggörelsen af tron.

O I oförståndige Galater! Hwem har tjust eder, inför hwilkas ögon Jesus Kristus förut blifwit målad såsom korsfäst?

Oförståndige kallas här de, som icke wille hafwa Kristus allena till sin rättfärdighet och sin salighetsgrund. Wår frälsare tilltalar sina lärjungar på samma sätt (Luk. 24: 25), emedan de icke trodde skriftens ord om honom, så att de derigenom kunde komma till ljus och klarhet om hans försoningsdöd och uppståndelse. Kristus war genom evangelii predikan liksom målad för Galaternas ögon såsom den korsfäste och uppståndne medlaren. Han war för dem så klart framstäld och så lefwande afmålad genom ordet, att det war som om de hade sett honom korsfäst. Det starka uttrycket tjust wisar det förskräckliga i deras willfarelse. De hade dertill blifwit lockade och förförde af lögnens ande, för att de icke skulle lyda evangelii sanning och blifwa rättfärdige och salige.

2 Detta will jag allenast weta af eder: Hafwen I undfått Anden af lagens gerningar, eller af trons predikan? Ap. G. 15: 8 f. Ef. 1: 13.

Med Anden menas här den Helige Andes gåfwor. Dessa gåfwor woro dels utomordentliga, såsom gåfwan att göra underwerk, gåfwan att tala med tungor o. s. w., dels wanliga, såsom de Andens frukter, som omtalas i kap. 5: 22, 23. Galatema wisste, att de hade undfått dessa gåfwor, men icke genom lagen, utan genom evangelium. Dessa gåfwor woro således tydliga bewis, att icke lagen, utan blott evangelium kan gifwa nytt lif och ljus och kraft till ett nytt lefwerne. Detta gäller för alla tider; icke genom lagen, utan genom evangelium allena kan menniskan blifwa rättfärdiggjord och pånyttfödd och bära Andens frukter och hafwa frid och fröjd i den Helige Ande. Kap. 4: 5, 6. Rom. 14: 17.

3 Ären I så oförståndige? I hafwen begynt i Anden; skolen I nu lykta i köttet?

I Anden hade de börjat, genom evangelium hade de undfått den Helige Andes gåfwor, men nu, då de åter wände sig tillbaka till lagen, såsom medel till rättfärdighet, så blef det att lykta eller sluta i köttet; ty under lagen är menniskan andeligen död, så att köttet och det naturliga förderfwet äro rådande. Att wälja lagen i stället för Kristus, är att wälja köttet i stället för Änden. Detta är oförställd och andelig blindhet. Det kan äfwen kallas att lykta i köttet, då den, som kommit till en början af tro, åter nedsjunker i otro och köttsligt sinne.

4 Hafwen I då förgäfwes erfarit så mycket, om det eljest werkligen är förgäfwes?

Skall det då wara förgäfwes, att I hafwen lidit så mycken wanära, förföljelse och bedröfwelse för evangelii skull! Hela nådelönen för dessa lidanden är för eder förlorad, då I öfwergifwen Kristus. Om det eljest werkligen är förgäfwes, grt. o, wore det dock (blott) förgäfwes! Men I hafwen icke blott gjort denna stora [band III, 491]förlust, utan också med edert affall från nåden ådragit eder stor skuld och swårt straff.

5 Den som gifwer eder Anden och werkar krafter bland eder, gör han det genom lagens gerningar, eller genom trons predikan?

Genom evangelium hade de undfått den Helige Andes gåfwor, och genom evangelium werkade den Helige Ande ibland dem ännu. Deraf kunde de weta, att icke lagen, utan evangelium kunde gifwa dem lif och salighet genom tron.

6 Likasom Abraham ”trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet”. 1 Mos. 15: 6.

7 Weten derföre, att de som äro af tron, de äro Abrahams barn. Rom. 4: 11 f.

På frågan i v. 5 måste swaras, att Andens gåfwor och krafter icke meddelas och werkas genom lagens gerningar, utan genom trons predikan, och detta war icke en ny rättfärdighetslära, utan den gamla. Detta bewisar nu aposteln genom deras stamfader Abrahams exempel, ty han blef rättfärdig genom tron. Han blef icke rättfärdig genom Moses’ lag, ty lagen fans icke då. Han trodde Guds löfte, och detta tillräknades honom såsom rättfärdighet för den utlofwade medlarens skull. Irrlärarne bland Galaterna föregåfwo, att man blott genom omskärelsen kunde blifwa Abrahams barn och få rättfärdighet, men nu wisar aposteln, att icke genom omskärelsen, utan genom tron, kunna wi blifwa Abrahams barn och rätte efterföljare, ty det wore ju icke möjligt, att de skulle inträda i samma förbund som Abraham på annat sätt, än Abraham sjelf undfått förbundsnåden. Abraham war den förste, om hwilken Skriften säger, att tron wardt honom räknad till rättfärdighet; derföre kallas de hans barn, hwilka tro såsom han, de äro hans andeliga säd i Kristus.

8 Och emedan skriften förutsåg, att det är genom tro som Gud gör hedningarne rättfärdige, så gaf hon i förwäg åt Abraham detta glada budskap: ”I dig skola alla folk warda wälsignade”. 1 Mos. 12: 3.

I skriften talar den Helige Ande, derföre säger aposteln: Skriften förutsåg. I Abrahams exempel låg hela läran om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus och en profetia om hedningarnas omwändelse och frälsning genom tron. Åt Abraham gaf Gud det löftet: I dig, det är genom din säd, nemligen Kristus, skola alla folk warda wälsignade, få wälsignelse, nåd och salighet genom tron på Kristus.

9 Således blifwa de som äro af tron wälsignade med den troende Abraham.

Enligt detta löfte till Abraham skänkes trons rättfärdighet af nåd åt alla, som tro på samma sätt, och de blifwa med honom wälsignade.

10 Ty alla de som hålla sig till lagens gerningar äro under förbannelse, ty det är skrifwet: ”Förbannad ware hwar och en som icke förblifwer wid allt det som är skrifwet i lagens bok. så att han håller det!” 5 Mos. 27: 26.

Grt.: Ty så många, som äro af lagens gerningar, äro under förbannelse. Sedan aposteln wisat, huru andelig wälsignelse, rättfärdighet, lif och salighet skänkes af nåd åt dem, som genom evangelium tro på Kristus, wisar han här deras tillstånd, som äro under lagen. Evangelium allena gifwer wälsignelse. Lagen har icke för den fallna menniskan något annat än förbannelse. Lagen är ett fullkomligt uttryck af Guds helighet och rättfärdighet; lagen fordrar, att menniskan skall wara helig och fullkomlig, sådan hon af Gud blef skapad och sådan som om syndafallet aldrig hade skett. Om nu någon funnes, som efter lagen wore fullkomlig, så blefwe han derigenom salig; men någon sådan menniska finnes icke, ty synden och döden hafwa inkommit i werlden öfwer hela Adams slägte. Lagen kan derföre fordra rättfärdighet, men icke gifwa rättfärdighet; lagen kan icke förlåta, lagen kan icke gifwa nåd, ty det strider emot lagens natur. Öfwer dem, som icke kunna hålla lagen, uttalar lagen denna förbannelsedom: Förbannad ware (grt. är) hwar och en, som icke förblifwer wid allt det som är skrifwet i lagens bok, så att han håller det. Synden, skulden, den andeliga döden är af naturen i hwarje menniska; der är en inre förbannelse, ett affall ifrån Gud och en fiendskap emot honom, och den förer syndaren längre och längre bort ifrån Gud och slutligen till den ewiga döden. Lagen kan således blott säga, hurudan den fallna menniskan är, och att för syndens skull straff och dom hänga öfwer hennes hufwud; men lagen kan icke säga, huru hon skall blifwa frälst från synden och fördömelsen. Lagen wisar henne således ifrån sig till evangelium.

11 Men att ingen genom lagen warder rättfärdig inför Gud är uppenbart, ty ”Den rättfärdige skall lefwa af tro”. Hab. 2: 4.

Då enligt skriften, Hab. 2: 4, den rättfärdige lefwer af tro, har sitt lif af tron, sin rättfärdighet af tron, sin kraft af tron och sitt hopp i tron, och således icke af lagens gerningar, så är det uppenbart, att ingen kan blifwa rättfärdig genom lagen.

12 Men lagen är icke af tron, utan ”Den som håller det, han skall derigenom lefwa”. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11.

Lagen är icke af tron; består ej i tron och wet icke om nåden, utan fordrar gerningar och lofwar lif och salighet blott åt dem, som fullkomligt hålla lagen och helt och hållet äro rena och heliga såsom lagen fordrar.

13 Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, ta han wardt en förbannelse för oss — ty det är skrifwet: ”Förbannad är hwar och en som hänger på trä” — 5 Mos. 21: 22 f.

[band III, 492]14 på det att Abrahams wälsignelse skulle tillfalla hedningarne i Kristus Jesus, och på det att wi skulle undfå Andens löfte genom tron.

Kristus wardt en förbannelse för oss, i det han tog på sig wåra synder, wår skuld och det straff wi förtjent. Att upphängas på trä war det yttre tecknet till den största förbannelse eller förkastelse ifrån Gud, 5 Mos. 21: 23, såsom om de, som upphängdes, skulle afsöndras och utstötas från jorden såsom alldeles förkastelsewärda. Han har således blifwit en förbannelse för oss, ty sjelf war han fullkomligt fri från synd och förbannelse. Med sitt lidande och med sin tillfyllestgörelse i wårt ställe har han friköpt oss från lagens förbannelse. Men denna förlossning består icke blott deruti, att han lidit för och dermed betalat wår syndaskuld, så att Gud kan förlåta oss synd en och efterskänka oss straffet, utan att det strider emot hans rättfärdighet. Förlossningen består lika mycket deruti, att Kristus är uppstånden för oss och gifwer oss sin Ande efter löftet, så att wi genom tron på honom blifwa andeligen lefwande och införlifwade med honom. I honom blifwa wi nya menniskor och delaktige af Guds natur och delaktige af samma wälsignelse, som blef gifwen åt Abraham. Korsfästelsen war, såsom det högsta och med största afsky betraktade jordiska straff, det timliga uttrycket af det oändliga qwal, som Kristus led i sin själ, under det all werldens syndaskuld låg på honom. Under det han för oss war nedsänkt i detta djup af synd och förbannelse, stod han i wårt ställe inför den ewiga rättfärdighetens domstol, och detta uttalade från med böneropet: min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig! Med detta oändliga lidande och med hela sin tillfyllestgörelse förwärfwade han åt oss rättfärdighet, syndernas förlåtelse och ewigt lif. Men genom sin uppståndelse blef han för oss en lifgifwande ande, som werkar tron i wåra hjertan och meddelar oss sin rättfärdighet, sin Ande, sitt lif och sina krafter, så att wi blifwa nya menniskor. Se 2 Kor. 15: 45.

15 Mina bröder! Jag talar efter menniskosätt: Ingen gör ju en menniskas testamente om intet, sedan det har blifwit stadfäst, eller lägger något dertill. Ebr. 9: 17.

Med en liknelse tagen från ett wanligt bruk bland menniskor upplyser aposteln, huru nödwändigt det är att noggrant hålla sig wid evangelii lära. Ett testamente får icke och kan icke förändras eller göras om intet, så snart det är lagligen stadfäst. Ännu mindre får man upphäfwa eller förändra Herrens ord och löften.

16 Men Abraham och hans säd äro löftena tillsagda. Han säger icke: ”och säderna”, såsom talade han om många, utan såsom om en: ”och din säd”, hwilken är Kristus. 1 Mos. 12: 7. 13: 14 f. 15: 5. 17: 7 f.

Kan ett menskligt testamente icke förändras, utan måste gälla, ”så är Herrens löfte ännu mera fast och oföränderligt. Och detta löfte syftar på Kristus och på Kristus allena. Blott i Kristus och genom honom födas Abrahams andeliga barn, trons barn, och det är åt denna andeliga säd löftet är gifwet. Han är den enda af Abrahams slägt, åt hwilken allt detta goda är utlofwadt. Åt Abrahams säd efter köttet är icke löftet gifwet, ty då skulle löftet gälla både Ismael och Keturas barn, såwäl som Isak. Icke heller gäller det hela Isaks afkomma, ty Esau blef utesluten; icke heller gäller det hela Jakobs säd, så att det skulle tillhöra hela det folk, som hade lagen, utan löftet tillhör blott Messias, nemligen hans andeliga säd, hans församling.

17 Detta menar jag: Det testamente[1], som förut war af Gud stadfäst med afseende på Kristus, kan den lag, som gafs fyra hundra trettio år derefter, icke upphäfwa, så att den skulle göra löftet om intet; 1 Mos. 15: 1316. 2 Mos. 12: 40 f. Ap. G. 7: 6.

Guds löfte till Abraham war liksam ett testamente eller ett förbund, en faststäld förordning, som syftade på Kristus och utgjorde den fallna menniskans salighetsordning. Detta löfte, denna af Gud sjelf faststälda ordning kunde icke blifwa omintetgjord genom lagen, som gafs mer än fyra hundra år derefter, ty Gud är allwetande och oföränderlig.

18 ty om arfwet komme af lag, så komme det icke mer af löfte, men åt Abraham har Gud skänkt det genom löfte. Rom. 4: 13 f.

Om det wore möjligt att genom lagens gerningar förtjena wälsignelsen och det arf, som utlofwades genom löftet till Abraham, så wore detta icke något fritt nådelöfte; och då wore arfwet ej en oförskyld nåd. Men detta löfte war en oförskyld nåd, och detta antydes äfwen i det ordet räknadt, då det heter: Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. Genom tron kan man ingenting förtjena, utan blott emottaga det, som skänkes af den fria nåden.

19 Hwartill då lagen? För öfwerträdelsernas skull blef han tillagd, till dess den säd, åt hwilken löftet blifwit gifwet, skulle komma, och han är skickad genom änglar i en medlares hand. Rom. 4: 15. 5: 20.

Om alltså salighetsordningen war innehållen i löftet till Abraham, är då lagen någonting öfwerflödigt, eller hwartill skall den då tjena? Derpå swarar aposteln här, att lagen wardt efteråt tillagd för att rätt och fullt wisa oss, hwad synden är och hwad straff den förtjenar, på det man bättre må lära känna, mera efterlängta och högre wärdera nåden. Synd tillräknas icke, der ingen lag är, Rom. 5: 13. Hwarest ingen lag är, der är icke heller någon [band III, 493]öfwerträdelse, Rom. 4: 15. Långt ifrån att lagen skulle göra löftet om intet, blef den just gifwen för att hänwisa till löftet och bewisa, att menniskan blott kan frälsas genom den oförskylda nåden i Kristus Jesus. Säden betyder Kristus, v. 16, på hwilken löftet syftade. Medlaren i det gamla förbundet war Moses, i hwilkens hand lagen blef gifwen genom änglar, Ap. G. 7: 53; Ebr. 2: 2; men nådens löfte blef gifwet omedelbart af Gud sjelf. Det war wisserligen Gud sjelf, som utgaf sin lag på Sinai, men det skedde genom änglar; och basunskallet och denna uppenbarelses förskräckelsen i eld och töcken och mörker och storm förmedlades genom änglar. 2 Mos. 19: 1619. 5 Mos. 33: 2. Ebr. 12: 1820.

20 Men medlaren är icke ens medlare, men Gud är en.

Den medlaren, nemligen Moses, war icke ens medlare, utan medlare mellan Gud och Israel, och Gud är en; den samme Gud, som gaf lagen, war han, som förut hade gjort löftets testamente; han kunde således icke motsäga sig sjelf eller göra sitt förra werk om intet, då han utgaf lagen. Då således löftet och lagen komma från den ene sanne Guden, så kunna de omöjligen strida emot hwarandra, och lagen kan icke wara emot Guds löfte.

21 Är då lagen mot Guds löften? Bort det! Ty om en lag hade blifwit gifwen, som kunde göra lefwande, så wore rättfärdigheten werkligen af lagen.

Aposteln har nu wisat, att Gud icke genom lagen upphäft löftet till Abraham; och detta bewisar han ytterligare dermed, att lagen icke kan gifwa andeligt lif. Kunde den gifwa lif, så kunde den också gifwa rättfärdighet. Men nej! den dödar, Rom. 7: 10, ja, den dömer till ewig död och kan derföre icke rättfärdiggöra. Gud är icke dödas, utan lefwandes Gud.

22 Men skriften har inneslutit allt under synd, på det att löftet skulle genom tro på Jesus Kristus gifwas åt dem som tro. Rom. 3: 9. 11: 32.

I stället för att gifwa lif och rättfärdighet, gifwer lagen, genom skrift inristad i sten, blott kunskap om synden och om den förbannelse, som med synden sammanhänger. Lagen har just derigenom inneslutit alla menniskor under synd och förklarat, att alla äro syndare och derföre underkastade förbannelse och fördömelse. Härmed har lagen också gjort det klart, att den utlofwade wälsignelsen endast kommer genom Jesus Kristus till dem, som tro på honom.

23 Men förr än tron som, höllos wi under lagens bewakning, inneslutna till den tro, som framdeles skulle uppenbaras.

Tillståndet under lagen är ett slags bewakningstillstånd, likasom trälar, som icke weta af någon friwillig lydnad, inneslutas och bewakas af uppsyningsmän och tuktomästare. Detta träldomstillstånd warade till dess tron kom, nemligen evangelium om tron på Jesus Kristus, till syndernas förlåtelse och ewigt lif. Då blef det slut med träldomen för alla som trodde; och nu blifwer det slut med träldomen för hwarje menniska särskildt, så snart i hennes hjerta genom nåden inkommer lefwande tro på Kristus. Trons wäg är nu fullt uppenbarad genom evangelium, och deruti uppenbarar Gud sig andeligen, äfwen genom särskild uppenbarelse af den Helige Ande, så att menniskan blifwer frälst, så snart hon genom sanningens ord anammar Herren Jesus.

24 Sålunda har lagen blifwit wår tuktomästare till Kristus, på det att wi skulle warda rättfärdiggjorda af tro. Rom. 10: 4.

Lagen har således till ändamål att wara tuktomästare till Kristus, i det den lärer oss känna wåra synder, wisar oss att wi äro wredens barn och under förbannelse, på det wi icke må wänta att blifwa salige genom egna gerningar, utan nödgas fly till nådastolen, som förehålles oss genom evangelium: och dermed har lagen fullbordat sitt tuktomästare-embete. Kristus är lagens ände, Rom. 10: 4, både så, att han är lagens ändamål, och så, att han fullbordat lagen och gjort slut på dess herrawälde.

25 Men sedan tron har kommit, äro wi icke mera under tuktomästaren;

26 ty alla ären I Guds barn genom tron i Kristus Jesus; Joh. 1: 12. Rom. 8: 15. Gal. 4: 5.

I alle, som tron på Kristus, antingen I warit Judar eller hedningar, I ären nu Guds barn genom tron. I ären icke längre i träldomstillståndet under lagen och behöfwen icke lagen såsom tuktomästare, ty I hafwen undfått barnaskapets ande, att I såsom barn kunnen tro på honom, älska honom och lyda honom. Textens ord: I ären Guds barn genom tron i Kristus Jesus syftar tillika på de trognas andeliga gemenskap med Kristus, på hans inneboende i deras hjertan. De, som äro Guds barn i Kristus, äro icke längre trälar under lagens ok eller under tuktomästaren.

27 ty I, så många som hafwen blifwit döpta till Kristus, hafwen iklätt eder Kristus. Rom. 13: 14.

Det gamla förbundets tecken war omskärelsen, det nya förbundets tecken är döpelsens sakrament, men det är icke ett blott tecken, utan en sakramenterlig förening med den treenige Guden. Äfwen omskärelsen war icke blott ett förbundstecken, utan en lefwande begynnelse eller frö till förbundssakramentet, som i det nya testamentet skulle blifwa fullkomligt. Då evangelium först predikades blefwo de, som trodde, genom dopet upptagne i det nya förbundet. Dopet werkar såsom sakrament, hwarigenom Gud upptager den döpte i sitt nådesförbund, tillsäger, tillegnar och bekräftar åt den döpte syndernas förlåtelse, rättfärdighet, barnaskap och salighet, och werkar dermed tron. Allt detta är mitt för Kristi skull, som har förtjenat det åt mig; men tror jag det icke, så är allt, hwad Gud i dopet tillsagt mig, för mig utan gagn. De, som döptes, kläddes i rena hwita kläder, och detta war ett yttre [band III, 494]tecken till den höga sanning, att själen i dopet ikläddes Kristi rättfärdighet. Denna bröllopsskrud kallas salighetens kläder och rättfärdighetens mantel. Es. 61: 10.

28 Här är icke Jude eller Grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och qwinna, ty alla ären I en i Kristus Jesus. Joh. 17: 21. Rom. 10: 12. 2 Kor. 12: 13. Ef. 2: 14 f. Kol. 3: 11.

Grek betyder här, såsom ock annorstädes i skriften, hedning i allmänhet. Alla, som tro på Kristus, äro lemmar af hans andeliga kropp, de äro en eller ett i honom, utan åtskilnad på folk, stånd eller kön.

29 Ären I nu Kristi, så ären I ju Abrahams säd och arfwingar efter löftet. Rom. 9: 7.

Kristus är Abrahams säd, på hwilken löftet syftade, och alla, som äro genom tron införlifwade med Kristus, äro just derigenom Abrahams andeliga säd och delaktige i löftet om arfwedelen, wälsignelsen och alla nådens skatter, som i detta löfte innefattas.

4 Kapitlet.

De kristnas barnaskap hos Gud och frigörelse från lagens träldom.

Men jag säger: Så länge arfwingen är barn, är ingen skilnad mellan honom och en träl, ehuru han är herre öfwer allt,

2 utan han står under förmyndare och förwaltare intill den tid, som är bestämd af hans fader.

Aposteln säger denna liknelse för att göra saken tydlig. Så länge ett barn eller en minderårig är under förmyndare, har det icke sina egodelar sjelf i besittning till att bruka dem efter sin wilja. Det är, likasom en tjenare, underkastadt en annans wilja och måste lyda ända till den tid, som fadren har bestämt.

3 Sammalunda höllos ock wi, när wi Woro barn, i träldom under werldens barnaläror. Kol. 2: 20.

Det gamla testamentets tid framställes här såsom den omyndighetstid, som i liknelsen menas. Lagen är förmyndaren, Israel arfwingen efter löftet. Werldens barnaläror, egentl, elementer eller begynnelsegrunder. Så fallas det gamla testamentets stadgar, emedan deruti lågo liksom begynnelserna till den nya skapelse, som i Kristus fulländas. Gamla testamentets lag och inrättningar woro liksom skuggan eller grundritningen till den nya skapelsen, det lefwande tempel, som börjar i tiden och fulländas i ewigheten. Ef. 2: 19—22 f. Sedan betyder ordet elementer äfwen begynnelsegrunderna eller bokstäfwerna, — d. w. s. barnaläror, som först måste läras, innan högre kunskap kan inhemtas. Den levitiska lagens ceremonier, offer o. s. w. liknas wid ett ABC, som måste läras i barndomen. Genom dessa botstäfwers sammanläggning kunde de i gamla testamentet komma till någon kunskap om Kristus under Guds Andes ledning och upplysning, ty hela gudstjensten, alla offer o. s. w. syftade på honom.

4 Men då tiden war fullbordad, sände Gud sin Son, född af qwinna, född under lagen, Ef. 1: 10.

5 på det att han skulle friköpa dem som woro under lagen, att wi skulle få barnaskapet. Joh. 1: 12. Gal. 3: 26.

Då den tid war fullbordad eller tilländalupen, som Gud i sitt rådslut hade bestämt, så sände han sin enfödde Son för att förlossa från lagens träldom och bereda ett andeligt Israel, som i honom sjelf skulle hafwa barnaskapets ande och evangelii frihet. Född under lagen betyder, att han genom sin födelse blef satt under lagen, så att han tog uppå sig hela lagen i wårt ställe och åtog sig att fullborda den i wårt ställe, för att sålunda förwärfwa oss barnaskapets rätt, Ande och frihet; det war med sin fullkomliga lydnad han åstadkom en fullkomlig tillfyllestgörelse, se Ps. 40: 8, 9. Härmed har han friköpt och förlossat oss från lagens förbannelse, kap. 3: 13. I stället för synd och skuld skänker han oss sin fullkomliga rättfärdighet, och wi blifwa frikända inför Gud och Fadren för Sonens skull. I stället för träldomssinnet och räddhågan skänker han oss sin Ande, barnaskapets Ande, så att wi af kärlek till honom med glädje wilja hålla hans bud. Lagen kan icke längre anklaga, hota och fördöma oss, utan wi äro derifrån förlossade. Se Joh. 1: 12, 13. Allt det, som här står skrifwet om träldomstillståndet under lagen i det gamla testamentets tid och om förlossningen genom Kristus, gäller ännu fortfarande. Menniskan är under lagens träldom så länge, till dess hon kommer till tron på Kristus, så att hon i honom blifwer ett Guds barn och undfår barnaskapets Ande.

6 Men emedan I ären barn, har Gud sändt sin Sons Ande i edra hjertan, som ropar: Abba, Fader! Rom. 8: 15.

Kristus har icke blott lidit döden för wåra synder och betalat wår syndaskuld, utan också förwärfwat oss den Helige Ande, som utgår af Fadren och Sonen; Se Joh. 15: 26; 16: 7. I Kristus Jesus, i hans förklarade menniskonatur är den Helige Andes oändliga fullhet, och från denna till Ande förklarade och i gudomen upptagna menniskonatur kan den Helige Ande utgå till andra menniskor; se Ps. 45: 8, Rom. 8: 9. Hade icke Kristus förwärfwat och undfått den Helige Ande såsom menniska, så kunde icke heller den Helige Ande meddelas åt någon menniska. Det wore omöjligt både derföre, att de äro syndare och i sig sjelfwa owärdige, samt äfwen derföre, att afståndet mellan Guds Ande och menniskan är oändligt. Men genom medlaren Kristus är förening mellan Gud och menniskor tillwägabragt, och för hans skull kommer den Helige Ande till alla återlösta, som icke stå honom emot; se Luk. 11: 13. Genom den Helige Ande förenas den troende själen med Kristus [band III, 495]och kan derföre åkalla Herren Jesu Kristi Fader såsom Abba, Fader. Rom. 8: 15. Det ordet Abba, som betyder fader, är den pånyttfödda menniskans innersta barnarop. Anden manar godt för oss med outsägliga suckar. Rom. 8: 26.

7 Således är du nu icke mera träl, utan son; och är du son, så är du ock arfwinge genom Gud.

Du som är i tron förenad med Kristus, du är ett Guds barn och Guds arfwinge i Kristus, ty i honom har du barnaskapet, och i honom tillhöra dig alla nådens skatter, ewigt lif och ewig härlighet.

8 Men då, när I icke känden Gud, woren I trälar under dem som till sin natur icke äro gudar. 2 Kor. 12: 2. Ef. 2: 11 f.

Här wänder sig Paulus särskildt till de kristna, som förut warit hedningar och som dyrkat afgudar.

9 Men nu, när I hafwen lärt känna Gud, ja än mer, blifwit kända af Gud, huru kunnen I wända åter till de swaga och torftiga barnalärorna, under hwilka I åter på nytt wiljen blifwa trälar? 2 Kor. 8: 3. Kol. 2: 20 f.

Från den hedniska träldomen och blindheten hafwen I blifwit befriade genom evangelium; huru kunnen I nu wända tillbaka derifrån och gifwa eder under det gamla testamentets swaga och torftiga barnaläror (grt. begynnelsegrunder, elementer) eller skuggwerk och tjena dem på nytt, likasom wi, som warit Judar, förut hafwa gjort? Torftiga kallas det gamla testamentets inrättningar, ty de woro blott förberedelser till Kristus, och så snart Kristus war kommen, hade de uppfylt sitt ändamål. Wille man sedan fasthålla dem ändå, så förswann derutur allt det, som syftade på Kristus; då war meningen, anden och lifwet derifrån borta, och hwad som då qwarstod kunde icke gagna mer än hedendomen; det war en död bokstaf, likasom de afgudar, som hedningarne tjena.

10 I akten på dagar och månader och högtider och år. Rom. 14: 5. Kol. 2: 16 f.

11 Jag fruktar för eder, att jag måhända har arbetat förgäfwes på eder.

Då Galaterna wille hålla de judiska högtiderna, nyår, sabbatsår, nymånader och judendomens sabbat, så war det ett tecken, att de gifwit sig under lagens träldom och hade förlorat evangelii frihet. Då de ansågo det nödwändigt att hålla den levitiska lagen, så wisade de dermed, att de icke rätt kände Kristus och hans fullkomliga tillfyllestgörelse. De hade då icke rätt begrepp om trons rättfärdighet och trons lif i Kristus; derföre fruktade aposteln att han hade fåfängt predikat evangelium ibland dem. Då man will taga lagen till hjelp till rättfärdighet och salighet, så wänder man sig bort från Kristus och förlorar den rättfärdighet, som skänkes af nåd genom tron.

12 Mina bröder, jag beder eder, blifwen såsom jag, emedan ock jag är såsom I. I gjorden mig ingen orätt.

Blifwen såsom jag är, så att I söken rättfärdighet i Kristus genom tron allena, ty jag är såsom I, en syndare, som, fastän jag warit Jude, icke kan frälsas genom lagen, utan genom nåden. I hafwen icke gjort någon orätt mot mig, utan mot Kristus och mot eder sjelfwa. Härmed will aposteln öfwertyga dem, att han älskar dem såsom bröder.

13 Och I weten, att jag första gången i följd af en köttets swaghet predikade evangelium för eder.

Förmodligen så att en sjukdom qwarhållit aposteln wid en genomresa genom Galatien, hwilket tillfälle han då begagnade att predika evangelium. Jemför Ap. G. 16: 6.

14 Och det som i mitt kött war en frestelse för eder föraktaten I icke eller förkastaden, utan I mottogen mig såsom en Guds ängel, såsom Kristus Jesus. Mal. 2: 7. Matt. 10: 40. Joh. 13: 20.

15 Hwar är då nu talet om eder sällhet? Ty jag gifwer eder det wittnesbörd, att om det warit möjligt, haden I rifwit ut edra ögon och gifwit dem åt mig.

Oaktadt de lidanden, hwarmed Paulus hade att kämpa, och oaktadt hans lekamliga swaghet under det han första gången predikade för dem evangelium, — omständigheter som för dem hade warit en swår pröfning eller frestelse till anstöt — hade de dock anammat evangelii predikan och fått sådan kärlek till honom, att de icke hade kunnat wisa större glädje och kärlek, om en ängel eller om Kristus sjelf hade kommit till dem. Härmed påminner aposteln dem om den andeliga kraft och den saliga frid, som de hade fått erfara genom evangelium. De woro då i tron så salige, så uppfylda med himmelsk glädje. Då älskade de aposteln så, att de skulle welat gifwa honom det käraste och dyrbaraste, såsom sjelfwa ögonen.

16 Har jag då nu blifwit eder owän, då jag sagt eder sanningen?

17 De nitälska för eder, icke rätteligen, utan de wilja afspärra eder, på det att I mån nitälska för dem.

Kunnen I nu anse mig såsom eder owän, emedan jag i kärlek sagt eder sanningen? De falske lärarne hafwa ingen ren kärlek till eder, utan de wilja draga eder ifrån evangelium till lagen, afspärra eder från Kristus och hans församling, på det att I mån nitälska för dem. Det är icke kärlek till Kristus, utan deras egenkärlek, som drifwer dem. De wilja tillwinna sig anseende och herrawälde öfwer eder i andeliga ting.

18 Och godt är att alltid nitälska i [band III, 496]det goda, och icke allenast när jag är tillstädes hos eder.

Att nitälska eller omfatta med ifrig kärlek är godt, då det sker af kärlek till det goda och alltid. Deras nitälskan, som de hade haft för honom war god, ty det war nitälskan för evangelii skull, och det war nu önskligt, att de måtte återkomma till samma nitälskan, som då han war närwarande hos dem.

19 Mina kära barn, hwilka jag på nytt med smärta föder, till dess Kristus winner gestalt i eder, 2 Kor. 4: 15. Filem. v. 10. Jak. 1: 18.

Paulus war dessa kristnas andelige fader, som hade födt dem till Kristus; och då de nu hade wändt sig bort från Kristus, måste aposteln med ångest arbeta på nytt, att de måtte blifwa rätt införlifwade med Kristus och komma till stadga i tron. Det är apostelns innerliga önskan, att de genom ny födelse måtte blifwa Guds barn, emottaga och behålla Kristus i sina hjertan och blifwa stadige i denna gemenskap med honom, så att hans Ande och likheten med honom måtte afspegla sig i deras sinne och i deras lefwerne, och deras inre menniska gestaltas efter hans bild. Fil. 2: 5.

20 jag önskade nu wara tillstädes hos eder och förwandla min röst, ty jag är rådlös med afseende på eder.

Jag önskade, att jag nu wore närwarande hos eder, på det jag måtte kunna förändra min röst, förmana, straffa, trösta, bedja med stränghet eller mildhet, alltefter som det behöfdes, ty jag är willrådig, huru jag nu skall tala till eder.

21 Sägen mig, I som wiljen wara under lagen: Hören I icke lagen?

Det, som aposteln redan framstält, will han nu upplysa genom ett exempel utur lagen sjelf. Med lagen menas här Moseböckerna, i hwilka lagen war innehållen. (Luk. 24: 44. Joh. 1: 45.) Det gamla testamentet lästes wanligen hwarje sabbat. (Ap. G. 15: 21.) Hafwen I icke hört och förstått, hwad Hagars och Saras söner betyda?

22 Ty det är skrifwet, att Abraham hade twå söner, en af tjensteqwinnan och en af den fria. 1 Mos. 16: 15. 21: 2 f.

Ismael war son af tjensteqwinnan Hagar, Isak war son af Sara, som war Abrahams fria hustru.

23 Men tjensteqwinnans son war född efter köttet, och den frias son war född genom löftet. Rom. 9: 7 f.

Född efter köttet betyder att Ismael war född blott efter naturens wanliga sätt. Men Isak föddes genom löftet, och hans aflelse war underbar, ty Abraham och Sara woro då så gamla, att de icke hade kunnat få något barn efter naturens wanliga ordning.

24 Dessa ord betyda något annat; ty dessa qwinnor äro de twå förbunden, det ena från berget Sinai, och som föder till träldom, och detta är Hagar.

25 Ty Hagar heter i Arabien berget Sinai, och det swarar mot det nuwarande Jerusalem, och det är i träldom med sina barn.

Dessa ord, denna berättelse om Ismael och Isak och deras olika födelse, har en djupare betydelse än den blott bokstafliga, ty de båda qwinnorna betyda det gamla och det nya testamentet. Det gamla testamentets grund war lagen, som utgafs på Sinai berg. Sinai heter på Arabiska Hagar. Ismael, som föddes af Hagar, war Abrahams son, men ändå icke hans arfwinge, utan hans tjenare. Likaså har lagen födt åt Gud ett folk, nemligen Israel, som blott efter köttet eller i utwertes måtto och med sitt naturliga träldomssinne war Guds tjenare, men icke arfwinge. Lika så litet som Ismael fick dela arfwedelen med Isak, lika litet kan det folk, som will blifwa rättfärdigt genom lagen, wara Guds arfwinge, ty barnasinnet fattas, såsom äfwen förebilden wisar. Ismael war en bespottare. — Sinai swarar mot, betecknar det timliga Jerusalem, hwilket war liksom lagens hufwudsäte och det gamla förbundets medelpunkt. Men lagen kan icke göra rättfärdig, den kan icke föda på nytt och gifwa lif, den kan icke gifwa barnasinne och andelig frihet och har derföre intet löfte om den ewiga arfwedelen.

26 Men det Jerusalem, som är ofwan, är fritt, och detta är allas wår moder. Ebr. 12: 22. Upp. 3: 12. 21: 2, 10.

Det jordiska Jerusalem war en synlig förebild af det himmelska. Det himmelska Jerusalem eller himmelriket har sin början här i tiden i Kristi kyrka, de heligas samfund på jorden. Der Kristus är, der är det nya Jerusalem, de som äro i Kristus, äro Guds tempel, medborgare med de heliga och Guds husfolk. Detta är det öfre eller högre Jerusalem, Kristi sanna kyrka, som föder Guds barn och himmelrikets arfwingar. Lagen föder trälar, evangelium föder fria barn åt Gud. Efter sin wilja har han födt oss genom sanningens ord. Jak. 1: 18.

27 Ty det är skrifwet: ”Fröjda dig, du ofruktsamma, som icke föder, brist ut och ropa, du som inga födslosmärtor har; ty den ensamma har flera barn än den som har man”. Es. 54: 1.

Sara war en förebild af det öfre, det andeliga Jerusalem, af Kristi kyrka. Den profetia, som aposteln anför, Es. 54: 1, syftar på Kristi kyrka, hwaraf Jerusalem war en förebild. Denna profetia lofwar åt Kristi kyrka en talrik skara af andeliga barn, fastän Kristus icke uppenbarar sin närwaro deruti på samma sätt, som Gud bodde bland sitt folk i det gamla förbundets tid. Sara war länge ensam, länge barnlös, men till slut födde hon Isak efter löftet och fick i honom en talrik skara af efterkommande. Så [band III, 497]födas i Kristi kyrka andeliga barn, Såsom daggen af morgonrodnadens sköte, då segerhjelten Kristus, under det han blott andeligen, men icke synligen är närwarande. Hagar födde Ismael och hade således man och barn, medan Sara ännu war ensam, men Isaks säd blef talrikare än Ismaels. Det andeliga Israel, Kristi förbundsfolk, är och blifwer wida talrikare, än det gamla Israel efter köttet.

28 Och wi, mina bröder, äro löftets barn, likasom Isak. Rom. 9: 7.

Såsom Isak föddes efter löftet genom Herrens kraft, så äro de, som tro på Kristus och lefwa i honom, löftets barn, de äro delaktige af allt det goda, sam Gud hor lofwat åt sin Son Jesus Kristus och som han skänker af sin fria nåd åt dem som tro. Rom. 9: 7, 8.

29 Men likasom den som war född efter köttet då förföljde den som war född efter Anden, så ock nu. 1 Mos. 21: 9 f.

Ismael förföljde Isak med hån och bespottelse, 1 Mos. 21: 9, så förföljde Judarne de kristna, så förfölja werldens barn alla dem, som genom samma tro på Kristus wilja blifwa frälste. Alla de, som wilja lefwa gudligt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse. 2 Tim. 3: 12.

30 Men hwad säger skriften? ”Drif ut tjensteqwinnan och hennes son; ty tjensteqwinnans son skall icke ärfwa med den frias son”.

Ismael blef utdrifwen ut fadershuset och hade ingen arfwedel att wänta, Isak såsom arfwingen fick allena blifwa qwar. Så blefwo Judarne förkastade, sedan de hade korsfäst Kristus, förkastat evangelium och med motstånd och förföljelse emot de kristna sökte hindra Messias’ rike. Så blifwa alla Kristi kyrkas motståndare afskilda och uteslutna från den utlofwade arfwedelen. Alla som wilja blifwa rättfärdige och salige genom egen dygd, egna gerningar och goda naturliga egenskaper, de äro lagens, de äro tjensteqwinnans barn, de utesluta sig sjelfwa från Guds barns gemenskap och gå miste om arfwedelen, som i Kristus ät utlofwad.

31 Alltså, mina bröder, äro wi icke en tjensteqwinnas barn, utan den frias.

Detta säger aposteln om alla trogna, och han säger det till Galaterna i det hopp, att de wille åtlyda den förmaning, han nu gifwit, och i tron återwända till nåden i Kristus. Äro wi i tron förenade med Kristus, så äro wi icke barn af lagens förbund, som förebildades genom tjensteqwinnan Hagar, utan wi tillhöra den oförskylda nådens rike i Kristus under evangelii frihet. Detta är löftets förbund, det är grundadt på Jesu försoning, och i honom hafwa wi rättfärdighet, ewigt lif och salighetens hopp.

5 Kapitlet.

Frihetens bruk. Köttets och Andens frukter.

Till frihet har Kristus frigjort oss; stån derföre fast och låten eder icke på nytt fångas under träldomsok. Rom. 8: 1 f. 2 Kor. 6: 12. 1 Petr. 2: 16.

Kristus har genom sin fullkomliga tillfyllestgörelse, genom sin lydnad och sin försoningsdöd fullgjort hela Guds lag, och dermed har han förlossat oss ifrån lagens fordringar, anklagelse och fördömelse, som hwarje menniska för syndens skull är underkastad, emedan ingen kan hålla lagen. Genom denna förlossning är menniskan frigjord och klädd i Kristi rättfärdighet, så snart hon anammat honom och tror på hans namn, Joh. 1: 12. Men sedan hon så blifwit befriad från lagens ok och twång och kommit till den rättfärdighet, som gäller inför Gud, och till andeligt lif, så går dock denna rättfärdighet förlorad, så snart hon wänder sig från Kristus och tager lagen till hjelp, för att derigenom blifwa rättfärdig och salig; ty då will menniskan sjelf förtjena sin salighet och tager answaret på sig sjelf, ty hon tager uppå sig att hålla lagen, men emedan detta är omöjligt, så tager hon på sig lagens dom. Aposteln warnat strängt för denna fara.

2 Se, jag Paulus säger eder, att om I låten omskära eder, så gagnar Kristus eder till intet. Ap. G. 15: 1, 7 f.

3 Och jag betygar åter för hwar och en som låter omskära sig, att han är pligtig att hålla hela lagen. 5 Mos. 27: 26.

4 I ären alldeles skilda från Kristus, I som genom lagen wiljen rättfärdiggöras; I ären fallna ifrån nåden.

Om de läto omskära sig och således ingingo i lagens förbund, sedan de kommit till tron på Kristus, så blefwo de alldeles skilda ifrån honom, och förlorade så den rättfärdighet och salighet, som han förwärfwat, och som gifwes af blotta nåd. De woro då pligtiga att hålla lagen, pligtiga att sjelfwe betala sin syndaskuld, pligtiga att af egen kraft blifwa syndfria menniskor, såsom menniskan war före syndafallet. Detta kan ingen menniska, derföre tager menniskan på sig lagens straff och dom för ewigt, då hon ställer sig under lagen och will genom dess hållande blifwa rättfärdig. Galaterna wille wisserligen icke alldeles öfwergifwa Kristus, men Kristus kan icke delas. Den, som icke håller sig till Kristus såsom den enda och fullkomliga salighetsgrunden, förlorar honom och skjuter ifrån sig hela frälsningsnåden.

5 Ty wi wänta genom Anden af tron rättfärdighetens hopp.

De, som läto omskära sig, wäntade rättfärdigheten genom lagen, de åtogo sig att genom sin egen syndiga, köttsliga natur blifwa rättfärdiga, såsom lagen fordrar, och detta har aposteln förut wisat wara omöjligt. Ty wi, säger han, wänta genom Anden af tron rättfärdighetens hopp, wi wänta rättfärdighet af tron. Tron eger wäl redan här i tiden hela Kristi rättfärdighet såsom en fri nådegåfwa, men dess fulla uppenbarelse i den ewiga saligheten är hoppets föremål.

6 Ty i Kristus Jesus gäller hwarken [band III, 498]omskärelse eller förhud något, utan tro, som är werksam genom kärlek. 2 Kor. 7: 19. 2 Kor. 5: 17. Gal. 6: 15. Kol. 3: 11.

I Kristus Jesus, i nådens rike, kommer det icke an på omskärelse eller förhud, judendom eller hedendom, eller något yttre tillstånd, utan den, som tror på Kristus är rättfärdig genom honom. Men denna tro, som i sig sjelf är inwertes och osynlig, bewisar sig i lefwernet, den är werksam genom kärlek. Kärleken är oskiljaktig från tron, ja lika oskiljaktig som wärmen från elden. Kristus är för de trogna lagens fullbordan, och han är i de trogna lagens fullbordan. Tron och kärleken, det nya lifwet, det nya sinnet, den nya wiljan, som han hos dem werkar, gifwa äfwen lagen sin rätt, ty kärleken är lagens fullbordan. Men icke på trons werk eller trons frukter, utan på Kristus sjelf och hans rättfärdighet är tron grundad och wäntar saligheten af nåd allena för Kristi skull. Genom tron är själen förenad med Gud i Kristus, och genom tron utgjuta sig himmelska lifskrafter i hjertat. Kristus öppnar genom tron i menniskosjälen en källa med springande watten till ewigt lif. Joh. 4: 14.

7 I lupen wäl, Hwem har hindrat eder från att lyda sanningen?

Eder början på nådens wäg war god, hwem har hindrat eder att fortfara i tron på evangelii sanning?

8 Det öfwertalandet kom icke från den som kallade eder.

De, som förwillat eder och fört eder från nåden till lagen, v. 4, drifwas icke af Kristi Ande, som förut kallat eder.

9 Litet surdeg syrar hela degen. 2 Kor. 5: 6.

En enda willfarelse i en sådan hufwudsak förderfwar hela edert inre lif, fördunklar hela salighetsläran och förer eder från Kristi rättfärdighet tillbaka till hela edert syndaelände. Surdegen war en bild af syndaförderfwet och den andeliga döden. Likasom litet surdeg genomsyrar hela degen, hwari den blandas, så är hwarje afwikelse från evangelii sanning förderflig både för hjerta och lefwerne.

10 Jag tillförser mig af eder i Herren, att I icke skolen tänka något annat; men den som förwillar eder, han skall bära sin dom, hwem han än må wara.

Jag förtröstar på Herren om eder, att I icke skolen tänka annorlunda, än såsom jag förut predikat och nu skrifwer till eder, men den som förwillat eder, han ådrager sig Guds dom. J dessa ord ligger både kärleksfull uppmuntran och stark warning.

11 Men om jag, mina bröder, ännu predikar omskärelse, hwarföre lider jag ännu förföljelse? Då har ju korsets förargelse blifwit om intet.

Om aposteln hade, jemte evangelium om den korsfäste Kristus, också predikat omskärelsens nödwändighet, så skulle Judarne icke haft en sådan förargelse af läran om korset och icke förföljt honom, såsom de gjorde. Förföljelsen war ett bewis, att han icke sammanblandade lag och evangelium.

12 Wäl wore, om de ock wille skära af sig sjelfwa, de som uppwigla eder!

Irrlärarne predikade, att de troende måste blifwa omskurna efter lagen, men aposteln önskar, att dessa falska lärare måtte skära af sig sjelfwa och lemna församlingen i fred. Samma önskan gäller ännu, ty sådane lärare, som predika egenrättfärdighet och i okunnighet och blindhet förwända och bortblanda den rena salighetsläran, äro i den kristna församlingen ganska talrika och skadliga. Sådane irrlärare äro alla, som insöfwa menniskor i andelig säkerhet, lära dem, att det står wäl till i det oomwända tillståndet och att de skola blifwa salige utan förändring i hjertat, utan andeligt lif, blott genom en död tro. Sådane lärare önskar aposteln måtte skära af sig sjelfwa. ”Låt dem skära sig så djupt i köttet som de behaga, när de blott wilja lemna eder i fred”.

13 Ty I ären kallade till frihet, mina bröder; låten allenast icke friheten gifwa köttet tillfälle, utan genom kärleken tjenen den ene den andre; 2 Kor. 8: 9. 9: 19 f. Gal. 6: 1 f.

Sedan aposteln wisat, huru dyrbar evangelii frihet är, warnar han nu mot missbruk af denna frihet. Evangelii frihet är frihet från lagens ok, lagens träldom, lagens anklagelse, lagens dom, frihet från syndens skuld och syndens herrawälde, men den är icke frihet för köttet, icke frihet till att synda. Den är frihet från synden, men icke frihet till synden. De frigjorde skola icke åter begifwa sig i träldom under synden och tjena de naturliga syndiga böjelserna, utan i den fria, ödmjuka, försakande kärleken tjena hwarandra inbördes. Denna tjenst i kärleken är en ljuflig frihet. Det är saligt att i kärlek tjena Gud och bröderna. I evangelii frihet werkar kärleken, att man icke will göra sin egen wilja, utan Herrens wilja. Men den inbillade frihet, som är utan kärlek, är träldom under egenwiljan, egenkärleken och synden och medförer osalighet i tid och ewighet.

14 ty hela lagen är fullbordad i ett ord, i detta: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf. 3 Mos. 19: 18. Rom. 13: 9. Jak. 2: 8.

Hela lagen innefattas i fullkomlig kärlek. Men sådan kärlek finnes icke hos den fallna menniskan, utan inplantas af Kristus genom tron. I tron är kärleken både till Gud och till wår nästa, v. 6. Men här nämnes kärleken till nästan, för att så mycket mera inskärpa ödmjukhet och willighet att tjena hwarandra inbördes, i stället för att plåga och skada hwarandra med förtal och smädelser, twedrägt, hätskhet, partisinne o. s. w.

15 Men om I biten och äten hwarandra, sen till, att I icke warden förtärde af hwarandra.

[band III, 499]Om I genom irrlärarne låten förföra eder till willfarelse från sanningen, så följer också kärlekslöshet och oenighet; då aftynar och slocknar det nya lif, som genom tron på Kristus war eder gifwet; I döden hwarandra andeligen, såsom då wilddjur bitas och frätas och uppäta hwarandra.

16 Men jag säger: Wandren i Anden, så fullborden I icke köttets begärelse. Rom. 6: 12. 8: 4 f, 12 f. 1 Petr. 2: 11.

Wandren i Anden! Låten Kristi Ande bo i eder, Rom. 8: 4, och Guds Ande drifwa eder såsom Guds barn, så kan synden icke råda öfwer eder, hwarken i tankar, ord eller gerningar, och det som köttet, syndaförderfwet, den gamla menniskan begär och har lust till, det fullborden I då icke. Frestelsen till synden genom syndiga begär och lustar är i sig sjelf syndig, äfwen hos de trogna, så att de känna det såsom synd och framgå dagligen till nådatronen och bedja Herren både förlåta dem och befria dem från det onda. Men de äro rättfärdige i tron och stå i nåden, så länge de icke fullborda köttets begärelse. Syndaförderfwet får då icke utbryta och fullbordas i lefwernet.

17 Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, och dessa äro mot hwarandra, på det att I icke mån göra hwad I wiljen. Rom. 7: 14 f.

Här beskrifwet aposteln den strid mellan Anden och köttet, mellan den nya menniskan, som drifwes af Guds Ande, och den gamla menniskan, som drifwes af det inneboende förderfwet, den strid, hwaraf alla Guds barn lida. Så länge Anden får råda, kan köttets begärelse och den syndiga wiljan icke fullbordas och får icke råda, ty den nya wiljan, som är werkad af Guds Ande, gör motstånd och winner seger. Men i det oomwända tillståndet är det den egna syndiga wiljan som råder. Om hos en pånyttfödd menniska syndaförderfwet winner seger, så är samwetet med sin anklagelse qwar, men tron och kärleken och rättfärdigheten i Kristus äro förlorade, om icke den fallne blifwer återupprättad från sitt folk, såsom Petrus.

18 Men om I drifwens af Anden, så ären I icke under lagen. Rom. 8: 1 f.

Om Kristi Ande bor i eder och regerar eder, så är det han och icke lagen, som drifwer eder till allt det godt är, och icke lagen, utan Kristus är eder Herre. Då menniskan är under lagen, så är det köttet som har herrawälde; men då hon står i nåden, så är det Kristus, som herskar i hennes hjerta.

19 Men köttets gerningar äro uppenbara, och de äro skörlefnad, orenhet, liderlighet. 2 Kor. 3: 3. 6: 9 f. Ef. 5: 3 f. Kol. 3: 5 f. Upp. 22: 15.

20 afgudadyrkan, trolldom, fiendskap trätor, afundsjuka, wrede, partisinne, söndringar, twedrägt,

21 afund, mord, dryckeslag, gillen och annat sådant, hwarom jag förut säger eder, såsom jag ock förut har sagt, att de som göra sådant skola icke ärfwa Guds rike.

Dessa synder uppräknas såsom exempel på alla möjliga frukter af det köttsliga sinnet, det naturliga förderfwet. Trolldom, v. 20, är den synd, då någon genom föregifwen eller werklig tillhjelp af mörkrets rike will åstadkomma någonting underbart. Partisinne är den synd, som, tywärr, är ganska allmän, ofta äfwen hos dem som hafwa en början till andeligt sinne, nemligen begäret att utmärka sig sjelfwa och sin egen uppfattning af salighetsläran och söka att winna anhängare, wilja wara ledare och döma strängt öfwer dem, som tänka annorlunda. Äfwen detta hör till köttets gerningar, såwäl som de laster och brott, hwilka här uppräknas. Alla de, som sådana synder göra, antingen de fullborda dem i det yttre lefwernet eller blott hysa dem med bifall i sitt hjerta, skola icke ärfwa Guds rike; de kunna icke blifwa delaktige af nåd och salighet i detta och det tillkommande lifwet, om de icke göra bättring och tro evangelium.

22 Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet. Ef. 5: 9.

23 Emot sådant är icke lagen.

Så olika äro köttets gerningar och Andens frukter; köttet frambringar syndigt sinne, syndig wilja, syndiga gerningar, såsom aposteln i det föregående wisat. Men andens frukter äro allt det goda, som här nämnes, och alla werkningar af detta nya lif. Med trohet menas i i v. 22 trohet och trofasthet i sanningens bekännelse, samt i umgängelse med menniskor. Denna trohet eller trofasthet är en frukt af tron på Kristus, den tro som rättfärdiggör och som är roten till alla dessa frukter. Återhållsamhet, att man afhåller sig från allt, som är syndigt och från all omåttlighet. Lagen är icke emot allt detta, utan fordrar det, men kan icke gifwa lif och wilja och kraft dertill.

24 Men de som tillhöra Kristus hafwa korsfäst sitt kött tillika med lustarna och begärelserna. Rom. 6: 6. Gal. 2: 19.

De som tillhöra Kristus äro icke alla de, som hafwa det kristna namnet eller hafwa Kristus i munnen, utan blott de, som genom lefwande tro äro lemmar af Kristi andeliga kropp. Alla dessa lefwande lemmar af honom hafwa korsfäst sitt kött tillika med lustarna och begärelserna. Korsfästelsen war ett långsamt och pinsamt dödssätt, så att lifwet och plågorna kunde räcka flera dagar. Så medförer det, så länge det jordiska lifwet warar, både strid och smärta hos de trogna, att wara andeligen korsfästa med Kristus, korsfästa och döda syndabegären och den syndiga naturen, från hwilken de i detta lifwet icke kunna blifwa befriade.

25 Om wi lefwa i Anden, så låtom oss ock wandra i Anden. Rom. 8: 5 f.

[band III, 500]Att lefwa i Anden är att hafwa trons lif i Kristus och hafwa Kristi Ande, v. 16, och om wi hafwa den, så måste Andens frukt wisa sig i wårt inte lif och i hela wår wandel. Såsom det naturliga lifwet wisat sig i själens och kroppens werksamhet, så måste det andeliga lifwet wisa sig genom Andens frukter, v. 22, 23. Eljest har man blott en död tro. Jak. 2: 20.

26 Sökom icke fåfänglig ära genom att reta hwarandra och afundas hwarandra.

De falske lärarne sträfwade efter fåfängligt pris, efter anseende och gunst bland menniskor. Alla oomwända menniskor hafwa egenkärleken i hjertat rådande, så att de förtörnas och afundas andra, så snart denna egenkärlek förnärmas. Mot all sådan synd warnar oss aposteln med hela kraften af evangelii sanning och med den brinnande kärlek, som Kristus hade upptändt i hans hjerta, och detta är en lärdom och warning från Herren sjelf. Då kärleken får herrawäldet, upphör all ond strid och oenighet, ty tron och kärleken strida med Andens wapen, och deremot förlora köttets wapen sin magt.

6 Kapitlet.

Förmaningar och slutönskan.

Mina bröder! Om ock en menniska råkar falla i någon synd, I, som ären andelige, upprätten en sådan med saktmodig ande, och se på dig sjelf, att icke äfwen du warder frestad. Rom. 14: 1. 2 Kor. 3: 1. 9: 22.

Råkar falla, grt.: blifwer öfwerrumplad m. m. I, som wandren i Anden, kap. 5: 16, söken att återupprätta den fallne och föra honom tillbaka till trons och kärlekens fulla förening med Kristus, Jak. 5: 19, 20. Förmaningen och upprättelsen måste ske med saktmodighetens och kärlekens ande, icke med wrede, stolthet och hårdhet, ty detta åstadkommer intet upprättande, utan trotsighet och förbittring eller öfwergifwenhet, så att den fallne blir afwänd eller afskräckt ifrån salighetens wäg. Men i det aposteln uppmanar till sådan inbördes förmaning och tröst, warnar han tillika för den afwäg, hwaruti det är så lätt att falla, nemligen att glömma sig sjelf eller sina egna frestelser, i det man gifwer akt uppå andras, och ser grandet i brodrens öga, men glömmer bjelken uti sitt eget. Dessutom är man i fara att försynda sig med högmod och kärlekslöshet, då man skall förmana andra och söka upprätta dem från fall.

2 Bären hwarandras bördor och fullborden så Krifti lag. Rom. 15: 1. 1 Tess. 5: 14 f. Joh. 15: 12.

Kristi lag är kärleken, 1 Kor. kap. 13. I kärlelen skola de, som tillhöra Kristus, söka hjelpa hwarandra i all nöd, dela hwarandras bekymmer och sorger, och här menas i synnerhet att bära hwarandras fel, swagheter och synder med tålamod och kärlek mot de felande, så att man med innerligt medlidande söker föra dem till rätt delaktighet i Kristus. Såsom Kristus älskat oss, har han befalt, att wi skola älska hwarandra. Joh. 13: 34; kap. 15: 12. Så snart synden kännes såsom en börda för den felande, så skall man med mildhet trösta, icke så att man gör synden ringare än den är, utan hänwisa till den oändliga rikedomen af Kristi försoningsnåd och kärlek.

3 Ty om någon tycker sig något wara, ändock han intet är, så bedrager han sig sjelf. 2 Kor. 8: 2.

Wi äro alla syndare, som hafwa intet i oss sjelfwa det godt är, utan om något godt finnes hos oss, så är det en nådegåfwa af Kristus. Detta bör så mycket mera drifwa oss att så älska hwarandra, att wi bära hwarandras bördor, v. 1, 2, emedan Kristus har älskat oss och utgifwit sig sjelf för oss.

4 Men hwar och en pröfwe sin egen gerning, och då skall han allenast i sig sjelf hafwa sin berömmelse och icke i den andre,

Hwar och en skall pröfwa sig sjelf och sin egen gerning, och för det goda, som hos honom finnes, skall han prisa Herren. Den berömmelsen, att han för Kristi skull har ewigt lif och kan uträtta något i hans rike, skall han hafwa i sig sjelf i tron, men ingalunda deruti, att han jemför sig med andra och tycker sig sjelf wara bättre än de. Se Rom. 5: 2. Luk. 18: 11. ”Falska lärare söka icke att de må blifwa fromma, utan blott huru de skola winna mycken berömmelse hos andra, de se på yttre omständigheter och tillopp, ty de äro äregirige och icke rättskaffens.” L.

5 ty hwar och en skall bära sin egen börda.

Ingen kan bära den andres börda, så att han skulle kunna taga på sig answaret inför Gud, derföre måste hwar och en pröfwa sig sjelf, v. 4.

6 Men den som underwisas i ordet, han hele allt godt med den som underwisar honom.

Han skall icke låta underwisa sig förgäfwes, utan tro och lyda ordet och blifwa delaktig af allt det goda, att den warning, att den tröst och nåd, som läraren meddelar. Förut har aposteln wisat, huru de, som underwisa och upprätta, skola förhålla sig, men nu wisar han, huru underwisningen skall emottagas, så att en fullkomlig gemenskap af alla nådegåfwor befordras. Då det andeliga goda rätt emottages så uppstår också i den emottagandes hjerta ett behof att af allt godt i det lekamliga meddela åt dem, som underwisa. Detta lärer aposteln tydligare på andra ställen, såsom 2 Kor. 9: 7–9. 1 Tim. 5: 17, 18.

7 Faren icke wilse. Gud låter icke gäcka sig, ty hwad en menniska sår, det skall hon ock skörda; Ps. 62: 13. Jer. 17: 10. Rom. 2: 6. Upp. 2: 23.

Det är stor willfarelse och farligt sjelfbedrägeri, då man icke will tro och lyda Guds ord, hwarmed man underwisas, v. 6. Sådan olydnad och fortfarande i synden, i den tanken, [band III, 501]att allt skall gå wäl ändå, är att gäcka Gud, men Gud låter icke gäcka sig, utan menniskan får skörda hwad hon sår. Se Luk. 16: 25. Matt. 16: 27. Rom. 2: 6. Så bestämdt evangelium lärer, att menniskan kan rättfärdiggöras och blifwa salig af nåden allenast genom tron på Kristus, så bestämdt lärer det också nödwändigheten af rättsinnig och helig wandel i Jesu Kristi efterföljelse.

8 ty den som sår i sitt kött, han skall af köttet skörda förgängelse, men den som sår i Anden, han skall af Anden skörda ewigt lif.

Den som följer det köttsliga sinnets och det naturliga förderfwets drift och werldens lockelser och tänker blott på de jordiska tingen, han sår i köttet och skall uppskära förderfwet eller fördömelsen såsom en frukt deraf! Men den som emottager Guds Ande genom ordet och wandrar i Anden, han bär Andens frukt och skall få den ewiga wälsignelsen lika så wisst som såningsmannen får uppskära samma slags säd, som han utsår.

9 Och låtom oss icke förtröttas att göra det goda; ty wi skola ock i sinom tid skörda, om wi icke tröttna. 2 Tess. 3: 13. 2 Kor. 4: 16.

Att göra godt är att lefwa i Kristus och i honom bära rättfärdighetens frukt, under ständigt bemödande att blifwa renad från all besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga, samt utöfwa sann kärlek till nästan. Detta måste ske med frimodighet och tålamod, så att man icke förtröttas och icke blifwer modlös under striden, motståndet, bedröfwelsen och pröfningarna. Den stora, härliga nådelön, som Herrens trogna snart skola undfå, är för dem en stark uppmuntran och tröst. Den kraft de behöfwa, få de dagligen af Kristus, som är mägtig i de swaga.

10 Derföre, medan wi hafwa tid, låtom oss göra det goda mot alla, men mest mot dem som höra tron till.

Medan såningstiden, nemligen nådens tid, ännu är för handen, låtom oss i kärleken göra det goda mot wår nästa, framför allt i det andeliga, v. 1, 2, men också i det lekamliga, så mycket som Herren sätter oss i stånd dertill. Denna kärlek skall utöfwas mot hwar man, men i synnerhet mot medbröder i tron — först brödrakärlek, men i brödrakärleken allmännelig kärlek. 2 Petr. 1: 7.

11 Sen, med huru stora bokstäfwer jag med egen hand har skrifwit till eder.

Aposteln brukade icke skrifwa brefwen sjelf, utan låta någon annan föra pennan, under det han dikterade eller talade just de ord, som skulle skrifwas. Men att han nu i sin lekamliga swaghet skrifwit med egen hand ett så långt bref till Galatema, deri skulle de just se ett bewis på den kärlek till bröderna, som han hade lärt dem att utöfwa. Deraf skulle de också se, att de woro älskade af honom mycket mer än af de irrlärare, som wille förmå dem till omskärelsen, på det de icke måtte blifwa förföljde af Judarne för korsets läras skull. Se kap. 5: 11.

12 Alla, de som wilja behaga efter köttet nödga eder att låta omskära eder, allenast på det att de icke må blifwa förföljde för Kristi kors’ skull; Fil. 3: 18.

13 ty icke ens de som låta omskära sig hålla lagen sjelfwa, utan de wilja, att I skolen låta omskära eder, på det att de må kunna berömma sig af edert kött.

Det war blott äregirighet och fruktan för förföljelse, men icke någon sann kärlek hos de falska lärarne, som låg till grund för deras lära om nödwändigheten af omskärelsen. Det war icke nit om lagen, ty lagen höllo de icke en gång i alla yttre ting, som woro möjliga att hålla, och det wisste de nog sjelfwa. Nitet för lagen war blott en förewändning; de sökte fastmer sin berömmelse i Galaternas eftergifwenhet, som hade sin grund i deras kött, deras syndiga swaghet, och berömde sig således af deras synd.

14 Men från mig ware det fjerran att berömma mig, om icke af wår Herre Jesu Kristi kors, genom hwilket werlden är korsfäst för mig och jag för werlden. Rom. 6: 6. Gal. 2: 19.

Då de falske lärarne sökte berömmelse inför menniskor, och det deruti, att de genom omskärelse i köttet gjorde de kristna till Moses’ lärjungar, så wille deremot aposteln icke hafwa någon annan berömmelse än Kristi kors. I Kristus war werlden liksom korfäst eller död för honom, och han war liksom korsfäst för werlden, wanärad, förkastad för den korsfäste Frälsarens skull. Detta gäller sammaledes för alla, som lefwa med Kristus. Deras hjerta och sinne är bortwändt från werlden till Kristus, så att werlden är liksom död för dem, och de äro för werlden liksom korsfäste, förlorade, såsom om de icke mera wore till.

15 Ty i Kristus Jesus gäller hwarken omskärelse eller förhud, utan en ny skapelse. 2 Kor. 7: 19. 2 Kor. 5: 17. Kol. 3: 11. Gal. 5: 6.

Så snart någon är införlifwad med Kristus, så kommer det icke derpå an, om han förut warit omskuren eller oomskuren, Jude eller hedning, utan derpå kommer det an, att han är född på nytt, att han lefwer i Kristus, att han i Kristus är en ny skapelse, en ny menniska, och har ett nytt lif, som skall fortfara i ewighet. De salige skola regera med Kristus i den stora fulländningen, så wisst som de här med honom korsfästas.

16 Och alla som wandra efter denna regel, öfwer dem ware frid och barmhertighet, och öfwer Guds Israel! Ps. 125: 4 f.

Guds Israel är det nya Israel, Kristi kyrka, [band III, 502]som består af pånyttfödda menniskor. Öfwer hela detta Israel och öfwer hwar och en särskildt, som wandrar i Anden efter denna regel eller rättesnöre, önskar aposteln frid och barmhertighet. Se Rom. 9: 1–3.

17 Må hädanefter ingen göra mig bekymmer; ty jag bär på min kropp wår Herre Jesu Kristi märken.

Jesu Kristi märken bar aposteln på sin kropp, i de förföljelser, lidanden, slag och bedröfwelser, som han för evangelii skull hade utstått. Ap. G. 14: 19; kap. 16: 22. 2 Kor. 4: 10. Och allt detta war för honom ett säkert bewis, att han hade Herren Jesus sjelf på sin sida, och han kunde derföre wara wiss på att den lära, han förkunnade, war rätt och skulle winna seger.

18 Wår Herre Jesu Kristi nåd ware med eder ande, mina bröder! Amen.

Denna kraftiga tillönskan af nåd i Kristus Jesus är tillika en apostolisk bön för alla, som äro i Kristus.


  1. Grundtexten har här ett ord, som betyder både förbund och testamente.