| 306 | Cap. 4, 5. | Salomos Höga Wisa. |
andelig betydelse, såsom granatäpplet är en träffande sinnebild af kärlekens gemenskap och mångfaldens rikedom i den skönaste enhet. Se 2 Mos. 28: 33, 34. Cyper eller Coper och Nardus, se cap. 1: 12, 14. Saffran, Calmus och Kanel, Myrrham och Aloës äro alla wälluktande kryddor, de twå sistnämnde bittra till smaken, och hafwa i allmänhet samma betydelse som rökelsen, som brändes på rökofferaltaret, och den heliga wigoljan, sam också brann i de sju lamporna på ljusstaken i helgedomen; se 2 Mos. 37: 20, och cap. 30: 34–38. Uppb. 5: 8.
16. Statt upp, nordanwäder, och kom, sunnanwäder, och blås* igenom min örtagård, att hans örter måga drypa.† Min wän komme uti sin örtagård, och äte sina ädla frukter. *Job 37: 9. Es. 27: 8; †cap. 38: 14, 15. 1 Pet. 1: 6, 7.
Bruden, uppfylld af ljuflig glädje öfwer Brudgummens wälbehag till dessa andans frukter, som Han sjelf genom nåden hos henne werkat, uppmanar nu windarne att blåsa genom örtagården, på det dessa frukter måtte sprida en förökad wällukt åt alla håll till Brudgummens ära och glädje. Winden är en bild af Guds Andas krafter och nådewerkningar, Ap.G. 2: 2, och det är den trogna församlingens beständiga bön, att denna lifgifwande wind beständigt måtte blåsa genom hjertats örtagård. Denna wind kännes stundom het och tryckande, då den är beledsagad af bedröfwelser och lidanden, och stundom kännes den ljufligt swalkande och uppfriskade såsom nordanwinden i Österlandens starka wärma. Örternas drypande betyder wällustens ymnighet, såsom utströmmande droppwis. Andeligt tal kallas äfwen drypande i den Heliga Skrift, och liknas wid droppar från skyarne, ty Guds Ande meddelar ljus och lif och kraft i församlingen genom Ordet. Allt sannt propheterande, Evangelii trogna predikan, det trogna hjertats utgjutelse i innerlig bön och lofsång, såwäl som andra trons werk, kunna betecknas med detta drypande.
5. Capitel.
Christus bjudes. Hans skönhet.Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtagård:* jag hafwer mitt mirrham samt mina örter uppskurit: jag hafwer ätit min honungskaka, samt med min honung: jag hafwer druckit mitt win med min mjölk; äter, mine käre, och dricker,† mine wänner, och warder druckne. *Högaw. 4: 12. †Ords. 9: 5. Es. 55: 1, 2.
Brudgummens ätande och drickande i brudens örtagård är till en del detsamma, som Han menar med de orden: hwilken som hörer min röst och upplåter dörren, till honom skall jag ingå och hålla nattward med honom och han med mig. Uppb. 3: 20. Brudgummen fröjdar sig öfwer dessa örter, som wexa i kyrkans örtagård, och Hans wänner, som Han kallar alla sina rätte lärjungar, Joh. 15: 15, få åtnjuta dessa frukter. Af andans frukter i församlingen styrkas och näras de trognas hjertan. Warder druckne, grt.: dricker eder otörstiga af kärligheter, d. ä.: warder mättade, Matth. 5: 6. Ps. 34: 9. Ps. 36: 9. Dricker eder icke druckne af win, af hwilket ett oskickligt wäsende kommer, utan uppfyllens af den Helige Ande! Eph. 5: 18. Stundom få de trogna i gemenskap med hwarandra erfara en sådan riklig utgjutelse af andans gåfwor, att de hafwa ett andeligt gästabud. Wore Christi anda i församlingen allmänt rådande, så wore också hwarje offentlig nattwardsgång en sådan andelig högtid.
2. Jag sofwer, och mitt hjerta wakar:* der är min wäns röst, som klappar:† låt mig upp, min kära, min syster, min dufwa, min fromma: ty mitt hufwud är fullt med dagg,** och mina lockar fulla med nattens droppar. *Es. 26: 9. †Uppb. 3: 20. **Os. 14: 6.
Grt.: Jag sof, men mitt hjerta wakade: det war min wäns röst, som klappade o. s. w. Bruden berättar här för Jerusalems döttrar, såsom en syndabekännelse, att hon warit uti en andelig slummer, då Brudgummen besökt henne. Brudgummen will till herberge hafwa trogna hjertan och står derföre ofta wid dörren och klappar och kallar med de vänligaste ord. Så länge icke hjertat upplåtes för Honom, så gör den menniskan Honom liksom huswill, nekar Honom herberge och låter Honom stå utanför. Brudgummen liknar sig här wid en person, som kommer i den kalla natten och wåt af ymnig dagg. Liknelsen wisar, huru angelägen Han är att komma in.
3. Jag hafwer afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafwer twagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?
Sålunda beklagar bruden sin försummelse. En sådan brist på waksamhet och beredwillighet att hwarje stund upplåta för Herran har församlingen ofta orsak att bekänna. Maklighet, sömnaktighet, böjelse till egenrättfärdighet wilja så lätt insmyga sig.
4. Men min wän stack sin hand in genom ett hål, och mitt lif darrade derwid.
Ett sådant winkande med handen betecknar en allwarlig påminnelse, och darrandet war en följd deraf, förskräckelse öfwer försummelsen och förebråelse i samwetet. En öppning för hans hand stod således dock beredd, fastän dörren war tillsluten, och detta wisar, att åtminstone samwetet war öppet för Herran, fastän andelig tröghet och sömnaktighet fått insmyga sig; men då den himmelska handen winkade i samwetet, så förwandlades slummern i bäfwan. Det hål, som här
_310.jpg&oldid=345426){kind=link}