| Och Christus och Församlingen. | Propheten Esaia. | Cap. 49. | 415 |
Han hafwer tänkt uppå mitt namn, medan jag ännu i moderlifwet war,* *Matth. 1: 20. Luc. 1: 31. cap. 2: 21.
2. Och hafwer gjort min mun såsom ett skarpt swärd; Han hafwer öfwerskylt mig med sin hands skugga*; Han hafwer gjort mig till en blank pil, och stungit mig uti sitt koger; *Ps. 54: 6. Es. 51: 16.
Densamme, som i cap. 46: 12 talar till Babylonierna och cap. 41: 8 till Israel, kallar här werldens öar och aflägsna folk att gifwa akt på Hans ord. Ap.G. 2: 39. Det är Messas, som talar, se 5 Mos. 18: 18 och Matth. 17: 5. Detta bewisas af capitlets hela innehåll, och den 6 versen är införd i Ap.G. 13: 47, såsom syftande på Messias. Se ock 2 Cor. 6: 2. Messias kallades wid namn i prophetiorna på många ställen det Gamla Testamentet. Josua war både till sitt namn och till sin person en lefwande prophetia om Honom, och för Joseph uttalades Hans namn af Engelen, innan Han blef född. Matth. 1: 20. Messiæ mun är såsom ett skarpt swärd. Guds ord är lefwande och kraftigt och skarpare än något tweeggadt swärd. Ebr. 4: 12. Christus är sjelf det personliga ordet. En gång utgår också af Hans mun ett skarpt tweeggadt swärd till att straffa Hans fiender. Uppb. 19: 15. De orden. blank pil, är en annan liknelse, som har samma betydelse, nemligen att Messiæ ord är mäktigt att intränga i det hårda menniskohjertat och gifwa styng, så att själen frågar: hwad skall jag göra, att jag må blifwa salig. Ap.G. 16: 30. Att Fadren öfwerskylt Honom med sin hands skugga och bewarat honom uti sitt koger betyder, att Han med särskild nåd bewarat och uppehålit Honom och beredt Honom till medlareembetet. Ps. 16: 9–11. Ps. 17: 8. Es. 11: 1, 2.
3. Och säger till mig: Du är min tjenare, Israel, genom hwilken jag wil prisad warda.
Till Messias säger Fadren: du är min tjenare, den rätte Israel, genom hwilken jag will blifwa förhärligad, du är den medlare och Konung, den nye stamfader, genom hwilken ett nytt, ett andeligt Israel uppstår, som skall tjena mig i tro och rättfärdighet och förkunna min ära i all werlden.
4. Men jag tänkte: Jag arbetade fåfängt, jag hafwer fåfängt och onyttigt förtärt min kraft häruppå, ändock mn sak är HERrans, och mitt embete hörer min gud till.
Här klagar Messias i andanom öfwer det Israelitiska folkets otro och ogudaktighet, och wäl hade Han orsak att på samma sätt klaga ögwer Christenheten, emedan det ofta will synas, såsom om alla nådens inrättningar och allt nådens arbete för att upprätta Guds rike på jorden och frälsa menniskorna wore förgäfwes, och såsom om äfwen Jesu lidande och försoningsdöd wore fåfäng. Men Han anbefaller sin sak i sin himmelske Faders hans. Orden innehålla de tankar och bedröfwelser och bönesuckar, hwarmed Messias i sitt förnedringstillstånd åkallade sin himmelske Fader. Ebr. 5: 7. Es. 53: 12.
5. Och nu säger HERren, som mig af moderlifwet till sin tjenare beredt hafwer, att jag skulle omwända Jacob till Honom, på det Israel icke skulle blifwa borta, derföre är jag härlig för HERran, och min Gud är min starkhet.
Till Jacobs hus, til Israels folk sändes Messias först; Han kom till sitt eget och Hans egne anammade Honom icke! Joh. 1: 11. Det war för Hans skull Gud förde och uppehöll detta folk med så underbar nåd och långmodighet; det war för Hans skull detta folk fick löften, som ännu skola gå i fullbordan; det är genom Honom den omwändelse sker, i hwilken fortfarande i alla tider ett andeligt Israel födes, widmakthålles och beredes för ewigheten. Han är den härlige, i hwilken Hans folk härliggöres. Rom. 8: 30. Inför werlden ringa, Es. 53: 2, 3, men inför Fadren härlig. Joh. 8: 54.
6. Och säger: Det är en ringa ting att du är min tjänare, till att upprätta Jacobs slägter, och igenföra det förskingrade i Israel; utan jag hafwer ock gjort dig till hedningarnas ljus*, att du skall wara min salighet intill Werldens ända. *Es. 42: 6. Luc. 1: 79; cap. 2: 32. Ap.G. 13: 47.
Icke blott åt Judafolket, utan åt hedningarna är salighet förswärfwad och beredd i Christo. Han är Guds salighet allt intill werldens ända, Han gör sitt folk saligt, och i ingen annan är salighet. Ap.G. 4: 12. Det gamla Israel war ofta förskingradt, och är förskingradt ännu; men Herren samlar både af dem och af hedningarne ett troget folk, som är andeligen förenadt i Honom och skall slutligen samlas för ewigt i Hans rike.
7. Så säger HERren, Israels förlossare, hans Helige, till de föraktade själar, till det folk, der man styggelse wid hafwer, till den tjenaren, som under tyranner är: Konungar skola se och uppstå, och förstar skola tilbedja för HERrans skull, som trofast är; för den Heliges skulle i Israel, den dig utkoradt hafwer.
Här talar Fadren om sin son, den tjenaren som Han utwalt, den som Han insatt, såsom Fadrens ord också anföras i v. 3, 6. Till de föraktade själar, till det folk, der man styggelse wid hafwer, grt.: till den som man i sin själ föraktar, till den som folekt afskyr o. s. w. Honom, öfwer hwilken Judarne ropade korsfäst, som de kindpustade och törnekrönte, och som Herodes och Pilatus föraktade, Honom skola konunga tillbedja. Prophetian handlar icke blott om Christi upphöjelse i härlighet, utan om Hans rikes utbredande i werlden, se cap. 52: 10.
_419.jpg&oldid=345727){kind=link}