| 112 | Jacob wälsignar, propheterar. | Genesis. | Cap. 49. |
hafwa hanldat orättfärdeligen med deras mordwapen.* *1 Mos. 34: 25, [et]c. Jud. 9: 2.
Grt. Siemon och Levi, bröder äro de (i tänkesätt och häftighet), mordwerktyg äro deras wapen.
6. Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet ware icke i deras förbund: förty uti deras wrede hafwa de dödat mannen, och uti deras öfwerdådighet hafwa de förderfwat oxen.
Min härlighet: det härligaste menniskan har, hennes ande. Mannen: Sichem, Hemor, cap. 34: 26.
Förderfwat oxen; man kan taga dessa ord i egentlig mening, att nemligen Simeon och Levi förderfwade de oxar, som de wid plundringen icke kunde taga med sig. Det brukades i forntiden under krig att afskära senorna i bakfötterna af de hästar eller andra arbetsdjur, som man icke kunde medtaga af bytet, på det att de skulle blifwa obrukbara för det fiendtliga folket.
7. Förbannad ware deras wrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: jag skall skingra dem i Jacob och förströ dem i Israel.
Deras wrede förbannas, men icke de sjelfwa. Synden är förbannad, och derifrån will Gud förlossa menniskan genom delaktighet af återlösningen. Gal. 3: 13. Jag skall skingra m. m. I det prophetiska språket framställes saken ofta så, som om propheten gjorde det han förkunnar. Detta är lätt förklaradt; det är Herrans Ande, som talar prophetian,och han sjelf, som sedan uppfyller den. Jfr Es. 6: 10.
8. Juda, du är det; dig skola dina bröder lofwa; din hand skall wara dina fiender på halsen; för dig skola din faders barn buga sig.
D. ä.: Juda, du är hwad du heter, en bekännare, en berömd; dig skola dina bröder lofwa: deras namn skall lofwa dig, efter ditt namn skola de kallas Judar. En gång skola de blifwa sanne bekännare, af dig skall ock den Högtlofwade en gång komma. David och hans konungaätt war af Juda stam. De böjde sig för honom, och en gång skola de böja sig för Davids Son.
9. Juda är ett ungt lejon; du är högt kommen, min son, genom stor seger: han hafwer nederböjt sig och lägrat sig som ett lejon och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?* *4 Mos. 24: 9. 1 Chrön. 5: 2.
Juda liknas wid ett lejon, som besegrat sitt byte och ligger stilla utan fruktan, i känsla af sin stora kraft; och wid en lejinna, som oförskräckt beskyddar sina ungar mot alla anfall. Denna liknelse antydde det mod, den kraft, den beslutsamhet och det ädelmod, som utmärkte Juda stam, och hwarmed redan Juda sjelf i sitt beteende emot sin fader och emot Joseph utmärkt sig fördelaktigare än de andra bröderna, cap. 43: 9; cap. 44: 16–34. Redan på tåget genom öknen war Juda stam i spetsen för folket; den återwände ifrån den Babyloniska fångenskapen, och kom återigenom till makt och ära; den är ännu mäktig uti sin långwarigaste och swåraste fångenskap; men dess egentliga lejonkraft skall bewisa sig då, när lejonet af Juda slägte uppenbarar sig och med tron af dem anammas såsom den Segerförste, på hwilken de wänta. Rom. 11: 15–36. Uppb. 5: 5.
10 Spiran skall icke warda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrån hans fötter, till dess Hjelten kommer; och Honom skola folket tillfalla.* *Matth. 2: 6.
Spiran: nemligen herrskarestafwen, såsom tecken till den förnämste i hwarje stam. Mästare: hufwudman, som bär herrskarestafwen, Ifrån hans fötter: af hans efterkommande. Hjelten: grt. Schilo, fridstiftaren, fridförsten, hjelten, som med sin seger förwärfwar frid, lugn och sällhet. Jacob ser icke uti sin egen son Juda, utan i hans stam och slägte detta stora framtidshopp. Han förkunnar här, att denna segerhjelte skall komma i Juda stam, innan Juda upphört att hafwa en egen herrskarestaf och ett eget öfwerhufwud såsom stam i Israel. Sin sjelfständighet förlorade Judarne både i Egypten och under Domrarnes tid wid flera tillfällen, samt under den Babyloniska fångenskapen, och sedan beherrskades de af Egyptiska, Grekiska och Romerska makthafwande. Herodes, som war konung då wår Frälsare föddes, war af Esau folk, en Edomee. Meningen kan således icke här wara den, att Juda stam skulle hafwa någon konungslig spira, till dess hjelten kom, utan att den skulle utgöra en särskild stam med egna stadgar och lagar och med egna tillförlitliga stamtaflor, till dess Schilo, fridförsten, wore kommen. Denna inre sjelfständighet och dessa stamtaflor gingo förlorade, då de efter Jerusalems förstöring blefwo förströdda i den Romerska fångenskapen. Jacob förkunnar här äfwen, att folken skola tillfalla denne fridsförste, icke blott Juda folk, utan werldens folk. Es. 11: 4–10; cap. 42: 1; cap. 51: 11; cap. 52: 10–15. Sach. 8: 20–23.
11. Han warder bindande sin fåle wid winträdet och sin åsninnas son wid den ädla winqwisten. Han skall twå sina kläder i win och sin mantel i winbärs blod.
Ymnig winodling kan icke åstadkommas utan i lugna, fredliga tider, i goda och bördiga land, och denna vers framställer således, under bilden af winrankans frodiga trefnad, den sälla frid och den ymnighet äfwen af timlig wälsignelse, som en gång skall finnas i Fridsförstens rike. Winbärens blod är en bild af Christi blod både i det gamla och det nya Testamentet. I detta blod har han twagit sin mantel, sin menskliga natur; genom sin blodsutgjutelse har han blifwit förklarad och förhärligad, och i detta winbärsblod. i denna saft från frukten af lifsens träd, twår han sin församlings mantel och kläder dess lemmar i den skinande rättfärdighet, som detta blod allena kan åstadkomma.
_122.jpg&oldid=342602){kind=link}