Tusenskönan

Stod en vårdag i det gröna
liten, näpen tusensköna,
stod i ljus och solskensdager

blid och fager.

Ljuf, idylliskt ljuf var scenen:
trasten sjöng från rönnträdsgrenen:
bäckens skum på gräset stänkte.

Blomman tänkte:

»Ack, hut ljuft att till få vara,
fast man är ett blomster bara.
Gud är god, af kärlek buren

all naturen.

Sorg är, tror jag, blott en saga,
oskuld skyddsvakt för den svaga;
hvem vill den, som doftar stilla,

göra illa?»

Kom en oxe, tung och frodig
klef han framåt, mätt, godmodig.
Krossad blomman låg bland löfven

under klöfven.

Ej vår vän med hornen klandra!
Tusentals hans likar vandra
utan klöfvar, men på späda

blomster träda.

Och en ursäkt kan ju vara:
de på betet tänka bara,
se ej någon tusensköna

i det gröna.

Alltorp 23/7 93.