Äktenskapets Komedi (1898)/13
| ← XII. |
|
XIV. → |
XIII.
Ett par dagar därefter satt Bob en
söndagsförmiddag uppe i Gösta Wickners dublett på
Arsenalsgatan. Mellan de båda herrarna stod
ett brädbord, och Bob hade nyss vunnit ett
parti.
Detta plägade eljest alltid sätta honom i godt lynne. Men denna gång föreföll det, som om han vunnit, utan att själf veta om det. Och när partiet var slut, steg han upp från bordet, som om han endast längtat efter, att spelet skulle afbrytas, så att han själf kunde få tala.
Därpå tog han bladet från munnen och började berätta för vännen om sina egna förhållanden. Detta hade Bob aldrig gjort förr. Aldrig hade det fallit honom in att för någon lefvande människa ens med en stafvelse antyda, att icke allt var, som det skulle vara mellan honom och hans hustru. Därför var Bob också till ytterlighet upprörd, och han såg knappt på den, till hvilken han talade.
Hade Bob det gjort, skulle icke ens han ha kunnat undgå att märka den fatala belägenhet, i hvilken Gösta Wickner befann sig. Han, som eljest var van att behärska sitt yttre under alla omständigheter, fick en brännande rodnad öfver hela sitt ansikte. Nu hörde emellertid Gösta till dem som veta, att äfven en rodnad kan fördrifvas genom viljeansträngning. Han begagnade sig också af denna sin kunskap, och då Bob talade länge, fick den andre god tid att ätervinna väldet öfver sitt ansikte.
När Bob slutat och såg upp igen, var Gösta därför i sitt yttre alldeles lugn. Bob tyckte till och med, att han läste ett tydligt deltagande i vännens drag. Och det uppstod en paus, under hvilken Bob satt och väntade på att få höra, hvad den andre hade att säga. Han väntade sig ett råd af Gösta, ett råd, som måhända skulle göra allting godt. Med ett slags förtviflans energi hade han hakat sig fast vid denna tanke, och brädspelet hade endast varit en dum förevändning, hvilken han användt, när han i telefon annonserade sitt besök, och han hade hela tiden ångrat, att han någonsin tagit sin tillflykt därtill.
Gösta Wickner förstod naturligtvis nu allt detta mycket väl, och i själfva verket kände han ett medlidande med Bob, hvilket var alldeles oskrymtadt. Det ingick i hans teorier, att hvarje äktenskap har sin sjuka punkt, i lyckligaste fall endast sin kris — möjligen också sina kriser. Han utvecklade helt naturligt denna sin uppfattning för Bob och sade honom, att enligt hans asikt hade troligen alla gifta genomgått något dylikt.
Men Bob skakade på hufvudet.
»Hur är det möjligt?» sade han. »Kan kärleken urarta till hat?»
»Ja», svarade Gösta. »Jag har ju inte varit så där riktigt gift, som Relling säger. Så jag kan ju inte veta det af erfarenhet. Men när två människor gifta sig uteslutande af kärlek, så förefaller det mig helt naturligt. Ett resonemangsparti — det är något helt annat. Då förena sig två människor, därför att de båda funnit, att de passa för hvarandra, och ingen begär då mer, än hvad den andre kan ge.»
»Men om naturen vaknar till lif och kräfver sitt», sade Bob, som ej ens nu tålde något angrepp på kärleken.
»Det händer jämförelsevis sällan», svarade Gösta. »Men när kärleken förenar två människor — det är som att lita på en naturkraft. Ena dagen är den god och den andra ond. Ena dagen smeker den, andra dagen bits den. Lyckligtvis ha vi kommit därhän att i någon mån tämja naturkrafterna. Det betyder här så mycket som, att när naturkrafterna rasat en tid, så lägga de sig till ro, och då kommer lyckan tillbaka.»
»Tror du?» sade Bob.
»Absolut säkert», blef svaret. »Ni ha ju varit gifta i elfva år? Då ha ni ju tröttat ut er med kärlek. Och så kommer reaktionen. Det är helt naturligt. När den är öfver, kommer ingen af er att förstå, hvad ni nu kifvats om.»
Bob satt och hörde på vännens ord, och till sin förvåning märkte han, att de lugnade honom. Han kände en besynnerlig lättnad, som om han aflagt en tung börda, och han försökte trycka vännens hand för att få säga honom tack.
Gösta Wickner låtsade emellertid icke märka detta, utan satt som i tankar. Af vissa skäl hade han på sista tiden fått en misstanke, hvilken han gärna ville få bekräftad eller också blifva kvitt. Det var därför i full afsikt att framkalla ett nytt förtroende, som han frågade:
»Du vet ju ingen särskild orsak till missstämningen er emellan?»
Nu blef det Bobs tur att rodna, och i känslan af behofvet att göra allt klart, vara fullt uppriktig och bli kvitt allt, som tryckte honom, sade han:
»Jag har verkligen en gång icke varit fullt uppriktig emot dig. Minns du, när du frågade mig, om jag hållit ord och förtegat för Anna, det som du berättade om dig själf?»
Gösta Wickner nickade, och hans ögon fingo ett skarpt genomborrande uttryck.
»Jag kunde inte låta bli», sade Bob generad. »Jag talade verkligen om för Anna, hvad du hade anförtrott mig. Du förstår, det kom alldeles af sig själft. Och jag tror för rästen inte, att misstämningen oss emellan står i samband med detta. Hur skulle det också vara möjligt?»
Ett besynnerligt uttryck gick öfver Göstas ansikte, ett uttryck, hvilket lika väl kunde vara ett leende som en grimas. Men hans blick blef i samma ögonblick ogenomtränglig och gled åt sidan, innan Bob hann fånga den.
»Det var emellertid förbannadt dumt», sade han.
»Ja, men hvarför?» frågade Bob.
»Jo», sade den andre lugnt. »Eljest skulle jag kanhända kunnat tala med henne om saken. Och det är möjligt, att detta kunnat vara bra för er båda. Nu är ju det otänkbart.»
Bob måste medgifva, att Gösta häri hade alldeles rätt. Men när han gick, kände han sig icke lugnare, än när han kommit, och i hans oro blandade sig något, som liknade en oförklarlig misstanke.