Äktenskapets Komedi (1898)/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  XIII.
Äktenskapets komedi
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

XIV.
XV.  →


[ 123 ]

XIV.


Gösta Wickner hade vid denna tid hufvudet fullt af affärer. Han var i den grad full med affärstankar, att han gick som i feber. För första gången i sitt lif hade han upptäckt en idé, hvilken för att använda ett gängse slagord var af den art, att den verkligen förmådde göra pengar. En dag hade nämligen kommit upp till Gösta Wickner en man, hvilken denne länge känt, utan att ens lägga märke till, en flyktig bekantskap, knuten på ett kafé och fortsatt genom tillfälliga sammanträffanden under gemensamt utelif. Denne man vände sig till Gösta Wickner, som till den enda person med inflytande, han kände inom affärsvärlden, och erbjöd honom att köpa ett patent.

Gösta Wickner mottog förslaget med stor likgiltighet, emedan han visste, att patenten äro många, men förmögenhetschanserna få. Men ju [ 124 ]mera han satte sig in i det, och ju längre han räknade, desto mera intresserad blef han. Han behöll patentet i åtta dagar, under hvilka han icke tänkte på annat, och till sist var han alldeles klar med, att här var fråga om millioner. Här fanns den fågel Fenix bland oändligheten af patent, för hvilken det verkligen lönade sig att arbeta.

Denna tanke förvandlade med ens Gösta Wickners hela värld och gaf honom ett intresse att lefva, som han förut icke känt till. Hur hade icke hans fantasi varit i rörelse omkring en sådan möjlighet, och hur hade han icke kämpat med sig själf, för att han skulle kunna uthärda med det lif, han hittills fört? Arbeta för andras intressen! Rikta en bank! För egen del stanna vid den blygsamma pretentionen på en förhöjd årslön och vid fyllda femtio år en festmiddag af direktionen med ty åtföljande hedersgåfva! Hvad var väl allt detta? Drickspenningar i förfinad form.

Gösta Wickner hade stått vid stranden och sett millionerna rulla sig förbi, utan att kunna gripa in och fylla sina egna fickor. Han hade lärt sig att bedöma strömmens riktning, mäta dess styrka och inse, att blindvis kastar en klok man sig icke ut i denna ström, hvilken kväfver honom i sin hvirfvel af hård metall.

[ 125 ]Men nu såg han för första gången, att ögonblicket för honom var inne att handla.

Med en behärskningens fanatism, hvilken endast är möjlig hos de människor, där beräkningsförmågan är så stark, att den tyglar äfven en öfvermättad fantasi, kastade sig Gösta Wickner nu in i det arbete, som fordrades för att sätta den stora planen i verket. Aldrig hade han hittills dragit nytta af de många förbindelser, han under årens lopp samlat, som en spelare sparar sina goda kort, till den stund, då de behöfvas. Gösta Wickner förstod denna fördel, och han visste också, att när han, som aldrig rört sig förrän i det ögonblick, då han var viss att vinna, sökte samla intressenter för en ekonomisk kupp, skulle han äga den mystiska nimbus, hvilken ligger i, att alla nämna en människa som en dugande kraft, utan att denna människa egentligen uträttat det allra bittersta. »Stor är den, som icke rör sig, utan stort gäller», sade Gösta Wickner med Hamlet, leende för sig själf, Och denne kloke man, hvilken midt under ansträngningar af den mest materiella art i sina tankar hade plats för citat ur Shakspeare, kastade nu hela sin energi in på att vinna den stora lotten i lifvets lotteri.

Konsten var den att få pengar samlade så, [ 126 ]att de, hvilka släppte till pengarna, skulle tro sig förtjäna allt, medan han själf i verkligheten endast lämnade dem de nödvändigaste afbränningarna på sin stora vinst. För att nå detta mål gjorde Gösta Wickner sig till hvars och ens förtrogne bland de särskilda bolagsmännen. Han vann dem genom att ständigt visa klara papper, och han hade muntliga tillägg, som voro korta och knappa, fria från alla öfverdrifter och hvarje spår af fantasteri samt just därför ingåfvo förtroende. Men för sig själf behöll han städse jämt så mycket, som han ville behålla. Och det han behöll var just hans egen hemlighet, hvilken fyllde honom med spänstighet och en outsäglig lycka.

Denna lycka kan endast erfaras af ett visst slags män, men den står på gränsen af den härskarglädje, som gjort olyckor i historien. Denna lycka gaf Gösta Wickner utom möjligheten till en lysande framtid äfven något af ungdom, som om han varit förälskad. Säkerheten på att lyckas göt som en förnyelsens stimulus i hans blod, och han gick sin väg fram med en glädje, som om hans lif först nu vid fyllda trettioåtta år egentligen hade börjat.

Denna egendomliga friskhet, som förlänas just vid början af en aldrig så kallblodigt beräk[ 127 ]nad karrier, undgick icke fru Anna, och den väckte hos henne en egendomlig afundsjuk art af medkänsla. Allt sedan den lilla middagen på tu man hand, då fru Anna talat vid Gösta om sin man, hade mellan Gösta och henne knutits det band, som består i att hafva en hemlighet gemensam. När de tre vännerna nu voro samman, kunde det hända, att vid ett ord, som Bob sade, eller vid en erinran om något, som hade passerat, fru Anna och Gösta utbytte en blick af hemligt samförstånd, hvilken kom blodet att rusa hett genom deras ådror. Och lämnade Bob dem för ett ögonblick ensamma, börjades som af sig själft ett samtal, hvilket, när hans steg åter hördes i rummet bredvid, afstannade eller utbyttes mot något helt annat, än hvad det egentligen hade gällt.

Gösta Wickner märkte, att det fanns en fara häruti. Och under vanliga förhållanden är det troligt, att han skulle hafva dragit sig tillbaka och i tid räddat sig undan faran. Icke för Bobs skull. Gösta var denna tid så full af sina egna planer, att hans tankar ej rymde plats för hänsynen till en annans person. Gösta Wickner lefde denna tid under högtryck. Han gick dag ut och dag in i den segerstämning, då allting synes lätt, möjligt, utförbart och höjdt öfver [ 128 ]alla svårigheter. Lifslusten, hvilken han dämpat under den tid, han gick och väntade på sin egen framtid, och endast tillåtit taga sig utlopp i banala utsväfningar, steg som en ny kraft upp i hela hans varelse, gjorde honom vågsam, äfventyrslysten och ung. Utan att han visste, huru det tillgått, började Annas smärta gestalt och fina, utvecklade ansikte dyka fram i hans drömmar och följa honom, när han satt i sällskap eller var upptagen af något af de långa och spännande samtal, hvilka buro honom fram mot hans mål. Ansiktet var icke längre den unga flickans, gestalten var icke längre så späd och vek. Det var, som om den unga kvinnan under den tid, hon varit borta ur Göstas tankar, i sin förvandling till kvinna följt med honom själf, i den mån han också blef en annan. Tiden hade tagit henne om hand och förändrat henne under de år, de båda varit åtskilda, förändrat henne just så, att hon åter väckte något af den gamla känslan till lif. Och just då kom hon honom till mötes, kom, just när himlen ljusnade framför honom, och han såg sig själf som en segrande härskare, glidande fram öfver de människor, hvilka icke anade, att han hade dem i sitt våld.

Så stark var den spänning, i hvilken Gösta [ 129 ]Wickner under denna tid lefde, att han knappast kände trycket af det nya vågspel, hvilket han i hemlighet börjat, innan han ännu erkänt för sig själf, att han åter ville vinna den kvinna, som lifvet en gång beröfvat honom.

Han kom från ett sammanträde en afton och mötte tillfälligtvis fru Anna på gatan. Hon kom, som om han väntat henne just då, och det sjöng inom honom.

Han närmade sig henne och frågade efter Bob.

Fru Anna syntes missnöjd med frågan, och Gösta bytte genast om samtalsämne. De följdes åt ända till hennes hem. Men fru Anna stannade icke, och utan att lätsa om, att de voro vid målet, gingo båda stillatigande förbi och kommo upp på Valhallavägen. Det var en klar vårafton, och det låg värme i luften.

Utan att tänka på det gingo de vidare, och inom Gösta Wickner brann ett begär att fråga henne, hvarför de båda följdes åt och icke gingo hem hvar och en till sitt. Han ville fråga det med ett leende, säga de få ord, hvilka behöfdes, som ett skämt, se henne rodna och njuta af den bekännelse, som låg i själfva rodnaden. Men han fick icke orden öfver sina läppar. De följdes blott åt, och båda kände i hvarandras [ 130 ]närvaro, att de hvilade ut. Gösta Wickner var glad som en ungdom, och hela hans människa andades fram ett slags brutal lycka, hvilken följde honom som en atmosfer. De tego båda länge med det slags tystnad, som fängslar människor med starkare band än ord.

»Hvarför är ni så förändrad?» sade Anna plötsligt.

Gösta Wickner studsade.

»Är jag?» sade han.

»Ja visst, sade hon. »Ni är ju som föryngrad. Ni ser ut, som om ni gick omkring med lyckan i handen.»

I själfva verket var den spänning Gösta lefde i så stark, att han ej lagt märke till denna förändring. Men vid Annas ord slog honom sanningen i hennes anmärkning, och på samma gång var han glad öfver, att hon märkt det. Genom hans hjärna flög den tanken, hvilken enorm njutning det skulle ligga däruti, om han kunde berätta henne allt. Han skulle inviga henne i sina planer, som hon invigt honom i alla sina förhållanden. Som en diktare för den kvinna han älskar berättar om de ofödda kvad, hvilka fylla hans bröst och långsamt taga form, så skulle han berätta henne den stora kombinerade dikt, i hvilken han själf dessa dagar [ 131 ]spelade hjälterollen. Han skulle se hennes ögon lysa af beundran, höra henne andas kort af häpnad, känna hennes sympati som en varm våg välla fram öfver hela den djärfva lyckodröm, hvilken han dolt så väl, att han med säkerhet visste sig hafva ingen förtrogen.

Ett ögonblick frestade honom denna tanke så starkt, att han nästan var på väg att tala. Men i sista minuten hejdade han sig. Med en släng af vidskeplighet i tankegången, hvilken icke är ovanlig hos förståndsbehärskade fantasimänniskor, fick Gösta Wickner en plötslig känsla af, att ett sådant förtroende, endast genom att det gafs, skulle kunna vålla honom olycka. Han behärskade sig med ett leende, hvilket han vände utåt som en framsträckt sköld, och det enda, han icke kunde betvinga, var en underström af jubel i stämman, när han svarade:

»Man blir alltid en smula föryngrad om vårarna. Om ni kunde se er i spegeln, skulle ni se detsamma på er själf.»

Fru Anna log. Och en stund senare skildes de.

Men när fru Anna redan hade sagt adjö, vände hon sig om och ropade Gösta Wickner tillbaka. Han närmade sig henne å nyo, och bädas ögon möttes.

[ 132 ]»Jag ville bara säga er», sade fru Anna, »att jag mycket väl vet, att ni inte talade riktigt sanning nyss.»

Han gjorde en hastig åtbörd, men hon afbröt honom:

»Besvära er inte», sade hon. »Jag vet mycket väl, att det inte är alltid, man kan tala sanning. Jag tycker bara inte om, att ni ska’ tro, att jag är dum.»

Därmed nickade fru Anna och försvann i den skumma förstugan.