Äktenskapets Komedi (1898)/25
| ← XXIV. |
|
XXVI. → |
XXV.
Timmarna försvunno och blefvo till dagar, och
de båda makarna gingo förbi hvarandra i sina
gamla rum.
Men de undveko hvarandra icke längre, och Bob hade lärt sig sitta vid gossens säng och se sin hustru luta sig öfver honom och tala till honom, utan att han längre kände, hvad han först hade känt. Det var så mycket, som tvingade dem att glömma, och det blef nödvändigt för dem att tala om annat än det, som rörde dem själfva. Bob fann det till sist helt naturligt, att Anna var där, och de intogo sina måltider tillsammans utan att tänka på annat än det flämtande lif, som de båda med våld ville tvinga att icke slockna. Utan att märka det knappast, utan att med ett ord tala därom buro dessa båda vilsegångna människor hvarandra uppe öfver dagarnes tyngd, och de gingo sida vid sida som skilda, men förenade på ett sätt som kanske aldrig förr.
Bob märkte, att det var något i hans känsla mot hustrun, som gled bort och jämnades ut, men han gjorde sig icke reda därför. Han behöfde det heller icke. Doktorn hade sagt dem, att döden nalkades. Men Bob trodde det icke. Han endast gick ensam inne i något, som var högre än sorg och glädje, större än både lif och död. Och i detta nya, som fyllde honom, drunknade de känslor, hvilka gnagde honom, att han lidit orätt och ännu led. — —
Gossen yrade sedan flere timmar tillbaka. Han talade osammanhängande ord och han tycktes tro, att han var ute i strid. Böckernas overkliga äfventyr sysselsatte honom, och han ropade högt om vapen och strid och ville hafva sin sabel. Det var något outsägligt hemskt uti att se denna afmagrade kropp, utmattad af ansträngningar, och höra dessa tunna läppar utstöta dessa underliga, sammanhangslösa ord.
Och från tystnaden, som rådde i detta rum, en gång vittne till de bådas omfamningar och lycka, hvilka nu sutto här, kedjade samman som osaliga andar, steg en ångest, hvilken var utan ord, men som betog dem båda. Det förflutna kom dem till mötes, och det slog dem med gissel. Tystnaden blef mättad med afgrundsrop, och skymningen blef klar, så att de båda, hvilkas ögon kunde genomtränga och vant sig vid mörkret, urskilde hvarandras ansikten. Deras blickar möttes, men de hade ingen tröst att ge, och hvad som förut varit naturligt och hvardagsaktigt, växte till ett formlöst vanvett utan gräns, blef så skärande onaturligt, att det kändes som skrik inför dödens stora tystnad, som uppror och rop af förbannelser inför den eviga friden själf.
Ty dessa två, som här suto, de hade icke rätt att stödja och hjälpa hvarandra. Det var en annans hustru, som nu satt vid Bobs sida, när hans barn skulle dö. Och det var en annan mans barn, som denna kvinna ville följa i döden.
Men medan dessa tankar slogo samman öfver de båda makarnes hufvuden som med slag af furiernas vingar, gick lille Georg allt längre och längre bort ifrån dem. Han låg med ögonen slutna, och han nåddes icke längre af de lefvandes tankar eller ord. Ensam slöt han sig inom sin egen värld och blef större och mera förfaren än både mor och far. Hans ansikte blef genomskinligt, som fångades hans själ af stora syner, och han omgafs af den atmosfer, hvilken icke längre är den yttre verklighetens.
»Han går ifrån oss», hviskade Anna.
»Han vet mera än vi», svarade Bob.
De skälfde båda, och allting omkring dem blef plötsligt så stort i dödens närhet. Allting inom dem tystnade, och i detta ögonblick kände de ingen sorg. Deras själar voro förenade och ville i vanmakt följa den själ, som redan var på flykt.
Då slog gossen upp ögonen och log, som om han känt igen föräldrarna. Så hördes en rossling, hvilken kom dem båda att spritta till och utbyta en blick. Därefter såg gossen åter upp och hviskade:
»Mamma.»
Så slöt han dem igen, och hans fingrar började leka på täcket. Det varade icke många minuter, men för de båda, som suto där i stum väntan, blefvo minuterna långa som timmar, och de suckade, som om de icke uthärdat mera och längtat, att allt skulle vara förbi. De hesa ljuden från det döende barnets bröst ljödo ensamma genom rummet, och till sist slocknade de i en suck.
Tystnaden kom nu så omätligt djup och stark, att föräldrarnes hjärtan stannade. De suto kvar och böjde sig under denna tystnad, medan hvar och en tänkte sina egna tankar, och medan döden skred genom rummet och lämnade dem båda ensamma kvar, grep Bob i förtviflan Annas hand. Hon tryckte hans tillbaka. Men Bob tänkte icke på annat, än att det sista ord Georg hade sagt, icke gällt honom.
Bob satt och tänkte därpå, tanken sågade sig fram och åter genom hela hans varelse, och taggarne ville icke släppa sitt tag. Men det var icke spår af vrede eller bitterhet i hans själ. Han kunde icke vara annat än god inför detta och han lämnade rummet, ännu med Annas hand i sin.
De suto länge i förmaket, och ingen kan säga, hvad som i denna stund skedde med dessa båda. Men Anna var den första, som talade.
»Jag har varit en dålig kvinna, Bob», sade hon. »Ty jag har aldrig varit mor. Det är ingen ursäkt, att jag måhända ej varit sämre än alla dessa, som leka med sina barn och sedan lämna dem för sina nöjen. Jag har alltid tänkt, att barnen få en gång lefva sitt eget lif, men så länge mitt varade, skulle jag lefva mitt. Sedan kom deras tur, och då var jag borta. Jag har trott på detta, och jag vet nu, att jag ingenting har förstått. Ty det är icke så. När barnet finns, så finns ingenting annat än barnet. Det är ingenting annat, som gäller. Det är i barnet jag lefver, och utan barnet är jag död. Minns du, Bob, att jag brukade vara rädd för att bli gammal? Hvad betyder väl det? Om jag blir gammal? Det är ju ingenting. Mitt barn var alltsammans. Och jag har aldrig förstått det.»
Bob satt och hörde på Annas ord, och en ny värld visade sig för hans ögon. Men denna värld var sjunken och borta, just när han fick syn på den, och denna värld skulle han aldrig nå.
»Så djupa tonerna i hennes röst blifvit», tänkte han. »Att jag aldrig har hört dem förr.»
Midt i sin sorg förstod Bob för första gången, att Anna hade lidit som han, och hans tankar fylldes af ett stort och tårfylldt medlidande, som skakade hela hans själ. Han såg på henne, men hans ögon kunde ingenting se. Han skulle velat sträcka ut sina händer för att hålla henne kvar, men han kunde icke.
»Nu måste jag gå», sade Anna, som om hon vaknat ur en dröm.
Och fru Anna gick från sitt döda barn hem till sin man, som väntade henne.