Äktenskapets Komedi (1898)/26

←  XXV.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XXVI.

XXVII.  →

XXVI.

Verkställande direktören i aktiebolaget Patria, Gösta Wickner, satt på fjärde dagen ensam i sin våning efter middagen och väntade sin fru. Han var i en irriterad och otålig sinnesstämning, och medan han lät sitt öga glida upp och ned för aftontidningens spalter, såg han ett par gånger på klockan.

Det sista meddelande han fått från sin hustru hade varit skrifvet på ett visitkort, och det innehöll blott dessa ord: »Du skall icke behöfva vänta mig länge. Det är snart slut.» Icke ett ord mer: Icke en hälsning. Icke en underskrift.

Gösta Wickner hade låtit kortet ligga framför sig på bordet, sedan han läst det. Nu lade han undan tidningen och tog åter det lilla kortet i hand. Han läste långsamt igenom de ord, som nyss, medan hans ögon följde tidningsspalterna, sysselsatt honom och hindrat honom att läsa, och han försökte tänka öfver deras innehåll. Men de sade honom platt ingenting och han lade kortet tillbaka på bordet medan han tänkte på orden: »Det är snart slut». Var det en inbillning hos hans hustru, eller var det verklighet? Kvinnor falla så gärna offer för inbillningen och öfverdrifva faran.

Gösta Wickner var otålig öfver att hans hustru icke kom, och han försökte tänka sig in i, hur det skulle verka på hans hustru, om gossen verkligen dog. Gösta Wickner kunde ej tänka sig, hur en sådan händelse skulle kunna verka, och just detta gjorde honom orolig. Tanken härpå kom honom att ännu en gång se på sin klocka, och då han fann, att blott tio minuter voro gångna, sedan han såg på den sist, gjorde denna upptäckt honom ännu mera otålig.

Han var ense med sig själf, att han vid detta tillfälle handlat fullt korrekt, när han tillät sin hustru att vistas i sin forne mans hem, och han ångrade icke denna handling. Men det var mycket, som ändå stod i samband härmed, hvilket Gösta Wickner icke kunde undgå att taga med i beräkningen. Han skulle velat veta, om någon mer än Bob sett henne under denna tid, och hvad som för öfrigt passerat.

Det flög igenom honom en tanke, som han försökte att jaga bort, men som kom igen. Om barnet nu vore dödt, var detta det bästa, som egentligen kunde hända. En sådan händelse var enligt Gösta Wickners mening detsamma, som att ett plågsamt band brast, och att Anna blefve hans och endast hans. Gösta Wickner hade nämligen fått erfara, att det medförde större obehag än han tänkt sig att träda i äktenskap med en frånskild hustru. Så länge pratet gick, att den korrekte Gösta Wickner inlåtit sig i kärlekshandel med den vackra fru Flodin, hade icke en sten lagts hindrande i hans väg. Men när han erkände detta genom att öppet gifta sig med den kvinna, hvilken ryktet redan förbundit med hans namn, då blef förhållandet ett annat. Väl hade Gösta lyckats förhindra, att någon af de dörrar, genom hvilka han önskade fritt kunna gå ut och in, blifvit stängda för honom, men han hade behöft hela sin förslagna och vakna energi för att nå detta mål. Och allt som ännu band Anna vid en annan, fördröjde för hennes nuvarande man den dag, då han kunde känna sig verkligt fri, och Gösta Wickner hade icke tid att vänta. Han var en nära fyrtioårs man, han hade nyss börjat sin karrier, och han såg makt, rikedom, anseende och njutningar vinka på båda sidorna om den kungsväg, han valt för att vinna lyckan. Därför innebar också den tanken, att barnet kunde dö, något lockande för Gösta Wickner. Det var en sorg för hans hustru. Han förstod det. Men en sorg, som hon skulle öfvervinna. Och när sorgen var öfvervunnen, skulle hon känna, att det var en lycka för henne själf och kanhända också för barnet.

Gösta hade under dessa tankar en nästan vidskeplig förnimmelse af, att lyckan lydde honom i allt. Hur hade den icke banat vägen framför honom, och hur rätt hade han icke räknat, när han kombinerade den affär, hvilken nu ställt hans eget namn bland finansvärldens mäktige. Samtidigt med att hans framtid log emot honom, kom den kvinna, hvilken han älskat som ung och föll i hans armar, nästan utan att han behöfde göra en ansträngning för att vinna henne. Det var blott ett, som fängslade henne, blott ett, hvilket hindrade henne att helt vara lycklig. Och nu skulle detta hinder bortfalla af sig själft.

Gösta Wickner blef nästan vek om hjärtat, när han tänkte på detta, och han tyckte, att han förtjänat, hvad han fått. Utan att böja sig för svårigheterna, hade han gått sin väg rakt fram, och han hade tagit konsekvenserna af sin laglösa kärlek, utan att ens med ett ord låta Anna förstå, att han lefde i en feber af fruktan, för att hon skulle bli ett hinder på hans väg. Allt detta hade han tvungit sig igenom, och nu kom lönen, hvilken han aldrig ens kunnat vänta sig.

I dessa tankar gick Gösta, när han hörde sängkammardörren öppnas och såg sin hustru stå midt framför sig. Han gick emot henne och slöt henne i sina armar, och det var spänstighet och nästan värme i hans sätt. Anna lutade sitt hufvud mot hans axel, men Gösta kände, att hennes kropp var stel, och att hon blott sökte hvila, men icke besvarade hans smekningar. Det var en fråga, som han ville få göra, men han kom sig ej för att framställa den. Ty han fruktade att låta henne ana de tankar, som nyss sysselsatt honom. Därför sade han i stället:

»Hvad jag har längtat efter dig! Jag trodde aldrig, att jag skulle längta så mycket.»

Anna såg på honom, snabbt och flyktigt, nästan forskande, men hon drog hastigt till sig sin blick och svarade icke. Hon lät sig ledas till den låga chaiselonguen, som stod intill den tunga, gröna portieren, hvilken hängde mellan salongen och salen, och när hon satt sig, sökte Gösta hennes blick, utan att kunna fånga den. Skulle han då aldrig få veta det? Skulle hon ingenting säga?

Då föll hans blick på hennes dräkt, och han såg, att hon var klädd i svart. Att han icke tänkt på det. Hon kom ju från sängkammaren och ej från tamburen. Hon hade bytt om dräkt, innan hon gick in.

Ett slags ovilja fyllde honom, som om hans hustru gjort honom något emot.

»Har du varit länge hemma»? sade han.

»Jag tror det», svarade Anna.

»Jag har räknat minuterna, innan du kom», sade han.

Hans röst lät kylig, men Anna syntes icke höra honom.

Hon satt bredvid honom med händerna liggande i sitt knä och såg framför sig. Gösta visste ej, hur han skulle tolka hennes ansiktsuttryck, och han blef oroligare, ju längre hennes tystnad räckte.

»Har du ingenting att säga mig, Anna?» sade han.

Han sade detta, endast för att bryta tystnaden, och orden klingade i hans egna öron så främmande, att han önskade att han tegat eller sagt något annat.

»Hvad vill du, att jag skall säga dig?» sade Anna. »Han är död.»

Hon satt orörlig som förut. Men tunga tårar runno på hennes kinder, utan att hon ändrade en min.

En känsla af förskräckelse öfverföll Gösta Wickner. Det låg öfver den ton, i hvilken dessa ord sades, och öfver den kvinna, som sade dem, något för honom och hela hans tankegång så nytt, att han icke kunde reda för sig själf ens det intryck, han erfor vid att möta det. Detta innebar en fara; han kände med en intensiv skärpa, att det var farligt, ja, kunde vara farligt för honom själf. Till hvad pris som helst måste han skaka Anna upp ur den dvala, hvari hon för hvarje minut syntes sjunka allt djupare. Men han fann icke något medel, och i ren förtviflan sade han:

»Sörjer du honom så?»

Hvad han nyss önskat, tycktes honom nu inträffa. Ty hon spratt upp, och hon vände sin blick mot honom.

»Skulle jag icke sörja mitt barn?» sade hon.

»Jo jo», skyndade han sig för att afböja stormen. »Men icke så. Jag trodde icke, att du sörjde honom så.»

»Du menar, därför att jag alltid försummat honom …»

»Det har du inte …»

Han kände grubblet i hennes ord. Och grubblet måste bort. Till hvad pris som helst måste det bort.

»Jo, jag har alltid försummat honom, och jag vet, att han icke betydt för mig, hvad han borde. Det är därför, jag sörjer honom.»

Liksom Bob förut, så hörde nu Gösta de djupa alttonerna i hennes stämma, och icke heller han hade hört dem förut. Här fanns något, som han icke kände till. Här bröt fram något, som gick honom emot. »Cäsars lycka!» tänkte Gösta Wickner, och hans ansikte blef blekare och stelt.

»Om jag hade varit en mor för honom», sade Anna, »om jag hade varit hans vän och hans sköterska, hans bästa förtrogna och ett stöd, som han aldrig kunde mista, då skulle jag ha sörjt honom mindre. Men nu är mitt lif slut med honom, och det som en gång var jag, kommer aldrig tillbaka.»

»Tänker du då icke ett ögonblick på mig?»

»Ingenting kan hända mig mer, Ty ingenting hade kunnat hända mig, som kunnat krossa mig så.»

»Ingenting? Icke ens om jag …»

Gösta höll inne och drog hårdt efter andan. Hans ögon fingo en stickande glans.

Anna såg på honom, och åter fick hon i blicken något af den rädsla, som denne man förr ingifvit henne. Inom henne väcktes till lif en sista rest af själfbevarelse, och hon svarade mumlande och med bortvänd blick:

»Jag vet inte. Jag vet inte.»

Hon kunde icke säga mera, och i nästa minut hade hon glömt, att någonting blifvit sagdt. Hon satt i sitt hem och hade blott en en enda känsla: den, att hon gått bort ibland främmande och aldrig skulle komma hem igen. Det var icke hennes rum, hela omgifningen var henne främmande … Hon vågade icke tänka tanken till slut, lyfte blott sina ögon och såg på sin man. Hon väntade, att han skulle säga något, som kunde lösa hennes egna tankars förtrollning. Hon tyckte, det var omöjligt, att han icke skulle säga det. Då hörde hon honom säga:

»Du är öfveransträngd, Anna. Du är sjuk och behöfver hvila.»

Anna lyssnade på dessa ord, och hon tyckte, att det fanns ingen mening i dem. Gösta kände, att det fanns motstånd i hennes tystnad, och hans instinkt bjöd honom att lämna henne i ro. Han sade, att han ville gå in till sig en stund, och att det var bäst, att hon fick vara ensam. Anna hörde på honom, som om hon hade förstått, men när han skulle gå, sträckte hon båda sina händer emot honom och sade:

»Har du då ingenting att säga mig?»

Då trodde Gösta Wickner, att ögonblicket var kommet för honom att tala. Han satte sig åter ned bredvid Anna och grep hennes hand.

»Tro mig, Anna», sade han. »När du öfvervunnit din sorg, kan detta blifva en lycka för oss båda.»

Anna drog till sig sin hand och såg på honom med förfäran.

»En lycka?» upprepade hon.

Gösta Wickner mötte hennes blick, men han missförstod dess uttryck.

»Du kan inte känna det så nu», sade han. »Men en gång skall du förstå mig.»

Detta var ingalunda sagdt i en ond afsikt. Det var sagdt för att visa möjligheten af en tröst, och det sades i en lugn, vänlig ton, sådan som en äldre plägar använda mot ett sjukt och öfverretadt barn.

Men på Anna verkade allt detta som en oerhörd grymhet. Hon hade velat, att han skulle sluta henne i sina armar, dela hennes sorg, torka hennes tårar, medan han lät sina egna rinna, känna med henne, gå upp i det lidande, som endast en moder kan känna. Intet af allt detta mötte henne. Hvad hon fick, var ett ord, som skulle trösta henne, när hon ingenting annat behöfde än att känna sig otröstlig, helt få gråta ut. Och hon greps af en isande likgiltighet, i hvilken den känsla af rädsla, som alltid eljest grep henne inför Gösta, drunknade. Hon reste sig upp och frampressade blott dessa ord:

»För dig är det naturligtvis en lycka att blifva kvitt hvarje påminnelse om det som varit.»

Gösta Wickner stod midt emot henne, och hans ansikte var blekt. Ådrorna svällde i hans panna, och det kom i hans ansikte ett uttryck af obehärskadt raseri, som på ett besynnerligt sätt svor mot mannens hela yttre och väsen.

»Fordrar du kanske, att jag skall sörja honom?» sade han hårdt.

Anna visste icke själf, hvad hon svarade. Hon visste endast, att hon i ett ögonblick fått sin fruktan besannad, den fruktan, som sade henne, att hon af denne man icke hade något att vänta.

»Gå icke ifrån mig nu», sade han, och ställde sig i vägen för henne. »Du vet inte, hvad du gör.»

»Han förstår alltsammans», tänkte Anna.

Men icke ens denna tanke hejdade henne. Besinningslöst sköt hon honom undan och gick in till sig. Hon gick, för att hon måste vara allena, och för att hennes tankar hotade att kväfva henne. Gick in och satte sig ned på den första stol hon fann, och medan hon satt där, klarnade hela hennes lif för hennes inre blick. Hon fick den klarsynthet, som en människa kan få just i det ögonblick, då hon tycker, att smärtan är på väg att förvirra hennes förstånd, och hon endast kan se hvad som för henne är det stora och väsentliga.

»Hur kan det vara», tänkte Anna, »att jag aldrig förr har sett detta? Hvad är det, som har gjort mig så blind!» — »Hvem är denne man?» tänkte hon vidare. »Och hur har jag blifvit hans? Han kan ju icke känna för någon människa. Han är kall i sitt hjärta. Det är hans känsla för sig själf, som är så stark, att den berusat mig och narrat mitt hjärta att klappa i takt med hans. Hvad känner han väl för mig? Hvad angår det honom, att mitt barn är dödt? Vet han ens hvad det vill säga, att ett litet barn är dödt?»

Anna såg längre och längre med hvarje tanke, som föddes inom henne. Hon satt på samma ställe, till dess att skymningen föll, och hon frös, som om hans kyla smittat henne.

»Det är ett annat slag af människa än både jag och Bob», tänkte hon. Jag och Bob? Hur kunde hon komma på att nämna sig själf samman med Bob? Hon fortsatte att göra det i sina tankar, och hon började sakta att gråta. Ty Bob skulle icke talat till henne för att få henne lugn. Han skulle ha låtit henne gråta ut och smekt henne, och hela tiden skulle hon ha vetat, att han kände som hon.

»Hvad var väl detta? Hvad var det?»

Alla hennes tankar, som de kommo och gingo, de liknade en uppgörelse med hela hennes förflutna lif, med allt som varit och allt som var. De gingo icke i ordning, men de klargjorde ändå allt. De refvo sönder den förlåt, som skymt hennes blick, och det kom som en sveda, hvilken sargade hennes själ. Men genom refvan såg hon klart, och hon dömde sig själf som en brottsling.

Till sist hörde Anna dörren öppnas och Göstas röst, som frågade:

»Vill du inte ha litet mat? Det är serveradt.»

Anna tyckte sig höra som ett biljud i denna stämma, hvilken hon trott sig känna så väl. Hon tyckte, att detta biljud alltid funnits där, och att hon gjort sig döf för att slippa höra det.

»Jo»sade hon, »Jag kommer.»

Hon gick ut i salen, och de satte sig till bords. Ljuset från de elektriska lågorna sved i Annas ögon, och hon var förvånad öfver att se sig själf. Midt emot henne satt Gösta. Han åt med god aptit och talade i en dämpad ton, hvari Anna hörde, att förbittringen fanns kvar.

Men hon tänkte egentligen icke på detta. När hennes ögon vant sig vid den starka dagern, satt hon och betraktade sin man, och det föreföll henne, som om hon såg honom för första gången. Hon tänkte icke på sig själf, icke på hvad som skulle hända, endast på detta enda: »Hvem är denne man? Hvad vill han mig? Hvad vill jag honom?» Hon såg för sig den lilla skakande kroppen i den stora sängen och hon tänkte på, att den bädden en gäng varit hennes egen.

»Där hör jag hemma», tänkte hon. »Och nu är jag hemlös.»

Så såg hon Gösta resa sig upp och närma sig henne.

»Gå och lägg dig nu», sade han. »Du behöfver sofva.»

Anna förstod, att han med dessa ord liksom räckte henne handen till försoning, och hon var honom tacksam därför. Men det följde endast en ny plåga med denna känsla, därför att hon visste sig icke kunna återgälda den.