Äktenskapets Komedi (1898)/24

←  XXIII.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XXIV.

XXV.  →

XXIV.

Så gick vintern, dagarna blefvo längre och tankarna ljusare, våren kom, och en söndag hade Bob tagit gossen med sig ut i skärgården för att de gemensamt skulle välja en ny sommarbostad. Gossen var nu Bobs bäste vän, och hans största glädje var, när de båda kunde besluta något gemensamt.

Men dagen därpå låg Georg till sängs och hade feber, och Bob skickade återbud till biblioteket.

Att den föregående vårdagen varit så obeskrifligt ljus och varm, var troligen orsaken att Bob genast vid gossens insjuknande liksom såg framåt och anade olycka. Han satt vid Georgs säng och kände på hans handled, hur pulsen slog. För hans minne stod gårdagens färd öfver mörkblåa fjärdar, vid hvilkas stränder snön i fläckar ännu låg kvar. Björkarna började skifta i brunt, de första knoppfjällens egendomligt ljusa bruna. Granskogen glänste våt, solen tindrade, måsarna skreko mot värme och sol, och den tunga vintern var så långt borta, som om den aldrig skulle komma igen.

Bob satt och tänkte på, hur varmt det varit i luften, och han tänkte på snön. Det var naturligtvis snön, som legat och kylt genom de varma vårfläktarna. En oredig, dof förtviflan föll öfver Bob, där han satt stilla vid gossens säng och hörde hur han hostade. Han tänkte på, hur de gått vid hvarandras sida genom skogen bara en dag förut. Skogen hade legat så tyst och varit så grön. Det skimrade i den af solstrålar. Det kvittrade mellan solstrålarna af den första vaknande fågelsången. Det ljöd prassel och vindars sus genom fågelsången.

Bob satt kvar vid gossens bädd och vek icke därifrån, förrän doktorn kom. Sedan mindes han endast ett enda ord, som blifvit sagdt, och det var »dubbelsidig lunginflammation».

Först kom ordet som en lättnad, och det föreföll Bob, som om det kunnat vara något mycket värre. Så kom han att tänka på ordet »dubbelsidig», och en stickande känsla af ångest gick gick genom hans bröst.

Men Bob ville icke tro på någon fara, emedan han icke kunde tro på den. Sina aningar sköt han undan och försökte tänka sig det hela som något öfvergående. Han gick i sina rum och väntade på, att faran skulle gå öfver och den ohyggliga ångesten vika ifrån honom. Sköterskan, som doktorn skickat honom, kom och gick och utförde en mängd små handlingar, hvilka Bob icke förstod, men hvaraf han väntade sig att allt ondt som nu låg öfver honom, skulle försvinna.

Det enda, som väckte Bob ur hans dvala, var, när han under febern kunde uppfånga en blick från gossen. Med något af en troget vaktande hund satt han vid bädden, och för hvarje gång gossen såg på honom, och hans ansikte vid åsynen af fadern lyste upp, trodde Bob att en förändring inträdt. Han sof i kläderna på sin säng, och han vaknade för att lyssna, om gossens andedräkt upphört.

En dag såg Bob, att Georg var orolig, och han böjde sig ned öfver bädden för att höra, om han ville något. Gossen slöt ögonen och teg, men det ryckte i hans ögonlock som af smärta.

»Är det något, du tänker på?» sade Bob.

Med en snabb rörelse förde gossen den lilla feberheta handen öfver sina ögon.

»Ja», hviskade han. »Blif inte ond. Jag tänker bara så ofta på mamma.»

»Vill du, att hon skall komma hit?»

Bob visste ej själf, hur dessa ord kommo öfver hans läppar. Han darrade i hela kroppen, och det föll honom för första gången med förfärande klarhet in, att gossen skulle dö. Andlöst afvaktade han det svar, som han visste på förhand, men det kom intet. Den lilla feberheta handen låg endast kvar öfver ögonen.

Då sade Bob, hvad han visste, att han skulle säga:

»Hon skall komma i dag. Jag skall skicka efter henne.»

Då föll den lilla handen bort från gossens ansikte och lade sig smekande öfver faderns. Bob såg, att gossen kämpade med gråten, som om han förstått, hvilken öfvervinnelse detta kostade fadern. Bob tyckte sig ha hört honom hviska »tack» och han tyckte sig se, hur det upphettade ansiktet ljusnade. Men han visste icke klart, hvad han hört eller sett. Han ringde blott på den elektriska knappen, så att sköterskan kom in. Så gick han ut i sitt eget rum och skref, som gossen hade önskat.

Ännu visste Bob icke, hvad han gjort och icke hvad det innebar. Han gick blott otålig och räknade minuterna, innan Anna kom, och han längtade efter hennes ankomst, därför att Georg hade önskat det. Det föreföll honom, som om detta borde framkalla en förändring. Kanske berodde detta därpå, att han fann sig kunna fordra lön för sin uppoffring. Hon, som var barnets moder, skulle komma, och med henne måste något nytt inträffa. Något, som var öfver allt, hvad han förr hade erfarit.

Då hörde Bob en ringning på tamburklockan, och han tyckte, att blodet stelnade i hans ådror. Han stod stilla, kunde ej flytta sig från den plats, där han stod, hela hans själ samlade sig i att lyssna, och han hörde snabba steg och såg dörren öppnas.

Bob såg sin hustru, och han tyckte, att hon var högre till växten, än när han såg henne sist. Hon kom fram till Bob och grep hans hand.

»Bob!» sade hon andlöst. »Dör han? Eller är han död?»

Bob förstod henne icke.

» Nej», sade han. »Nej, visst icke.»

Då såg han henne brista ut i en snyftning så förfärlig, att Bob för ett ögonblick glömde sig själf.

»Han har bara längtat att se dig», sade han för att lugna henne.

Innan Bob hann hindra det, hade hon böjt sig ned och kysst hans hand. Så vände hon sig om och gick före honom in i sängkammaren.

Bob följde efter, och han stod i det skumma rummets dörr, när hans hustru gick fram till bädden, där Georg låg. Bob såg, att gossen nästan reste sig upp af glädje, att hans förra hustru böjde sig ned öfver bädden, och att Georg slog sina armar om hennes hals.

Bob stod och såg på detta, och en ny ångest sammansnörde hans strupe. Han kunde icke se på det längre, utan vände sig om och gick ut. Hvad är det, som har händt? tänkte han. Hvad är det, som har händt?

Men ute i hans rum klarnade den orediga känslan till bittra tankar, och Bob förstod, att han var ensam, och att hans barn skulle dö. Ty modern, den allsmäktiga, som gifvit barnet lif och härskade öfver dess själ enväldigt, när sjukdom och nöd är på färde, hade kommit. Hon hade öfvergifvit barnet, hon hade försummat, kanske tidtals glömt det. Men hon kom in genom dörren, och i samma stund var hvarje annan öfverflödig. Hon skulle bli gossens sköterska, ty hennes händer voro så mjuka, och hon tog lätt och säkert i de ömtåliga lemmarna. Midt i sin sorg glömde hon intet, som barnet kunde behöfva. Tyst gick hon genom rummet, och af hennes händer skulle han mottaga läkemedel, föda och vård. Och under allt detta skulle allt, som varit, försvinna. Georg skulle icke minnas kanhända, men ändå känna, att när han var liten, var det på hennes arm han satt. Det var från hennes mun, han hörde jollrande ord, i hennes knä, han suttit och gråtit. Hennes närvaro skulle skänka honom ro, och han skulle glömma allt för att luta sig mot henne enligt den stora naturens lag, som säger, att behofvet skapar kärleken.

Detta tänkte Bob, och han hade ingen ro. Han måste gå in tillbaka, dit där gossen låg, icke därför att han hoppades något för egen del, utan därför, att han ville se, att han hade rätt, och att hans lidande var större nu, än människor kunna bära.

Bob gick in genom dörren, och på hans plats satt hon, som en gång varit hans hustru. Hon satt stilla och såg mot bädden, och hon vände sig icke om, när hon hörde dörren öppnas. Förbi hennes skuldra kunde Bob se, att Georg låg med ögonen slutna, och hade lagt sin hand i moderns. Hans ansikte var genomskinligt och blekt. Men på kinderna syntes en rodnad, hvilken var lik det skimmer, som kommer af glädje.

Öfverflödig, som han visste sig vara, vände Bob om och gick sakta in i sitt rum. Förtviflad och ensam gick han där fram och tillbaka och längtade, att allt skulle vara slut.