Hoppa till innehållet

Antiqvarisk tidskrift för Sverige/Del 13/Ännu några ord om de hedniska edsformulären i Norden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Trettonde delen
Ännu några ord om de hedniska edsformulären i Norden
av Frits Läffler
Antiqvarisk tidskrift för Sverige del 13.


[ 1 ]

Ännu några ord om de hedniska edsformulären i Norden[1].

Af

Leopold Fredrik Läffler.


I en föregående uppsats, Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagen, A. T., V: 149—160, har jag påpekat, att de i äldre VGL. förekommande edsformulären sva se mær guð hull (hol) och biþia sva sær guþ hull (hol) måste förskrifva sig från hednisk tid, då guþ i dem nyttjas i neutrum pluralis.

Jag har senare påträffat det andra af dessa edsformulär i en af de forndanska lagarne och äfven här i den hedniska lydelsen. I Eriks Sællandske Lov [ESL.] finnes nämligen, III, 21 och III, 27[2], följande [ 2 ]edsformulär bithæ (bithiæ) sich (sic) swa guth hiælpæ oc holl warthæ, här anfördt efter den af Thorsen utgifna handskriften Arn. Magn. 455, 12:mo, men lika lydande i den af Kolderup-Rosenvinge utgifna Cod. Arn. Magn. 26, 8:vo. Yngre handskrifter ha på dessa ställen hul, hull eller huld, allt i neutr. plur. En nyare pappershandskrift har på båda ställena hællæn för holl, hvarom strax nedan. På ännu ett ställe i ESL., som jag nyligen funnit angifvet hos Lund, Det ældste danske skriftsprogs ordforråd.... (Købh. 1877)[3], träffas ifrågavarande edsformulär, nämligen II, 26. I Cod. Arn. Magn. 26 är lydelsen där den samma som å de båda nyss anförda ställena (..... holl warthæ), men i Cod. Arn. Magn. 455 träffa vi edsformuläret på detta ställe, II, 26, under formen: the bithiæ them swa guth hialpæ oc hollæn wæræ. I Cod. C 39 Stockh.[4] — som jag själf haft tillfälle undersöka — träffas likaledes på detta ställe hollæn, men på de båda andra holl. Tvänne andra stockholmshandskrifter af ESL., C 63, 4:o[5], och C 64, 4:o, ha likaledes på de båda första ställena holl, men på det sista .... oc hællæn warthæ. På detta tredje ställe ha för öfrigt, enligt Kolderup-Rosenvinge, andra handskrifter hollæn, hullæn, hullænd, hallæn, hællæn, heel, ja en slutligen hælghen (!).

I en af de äldsta handskrifterna af ESL., nämligen Arn. Magn. 26, finna vi sålunda på alla 3 ställena edsformuläret i dess äldsta lydelse med guth i neutrum pluralis, såsom det framgår af det tillhörande adjektivets form (holl), alldeles som förhållandet är i äldre Vestgötalagen, så när som på ett enda ställe i slutet af denna lag (jfr här förut AT., V: 151—153). I andra handskrifter [ 3 ]åter och redan i den äldsta, Arn. Magn. 455, har ifrågavarande edsformulär på ett ställe fått den yngre lydelsen med guth uppfattadt som maskulinum sing. och adjektivet därför i ackusativ sing. mask. (hollan, förvrängdt hællæn). Utvecklingen är här alltså alldeles den samma som i de fsve. lagarne (se här förut AT., V: 153—155).

Denna nu uppvisade öfverensstämmelse mellan fsve. och fda. är i hög grad egnad att styrka den af mig framstälda uppfattningen af edsformulärets äldsta form såsom en kvarlefva från hednisk tid, som småningom ombildats till en med det kristna föreställningssättet öfverensstämmande lydelse. En fortsatt ombildning i rent katolsk riktning röjer sig i det i en yngre pappershandskrift på ett ställe förekommande hælghen. Redan i III, 26 har denna handskrift för ... oc holl warthæ endast ... oc hællæn (med uteslutet warthæ) och i II, 26 finner man tydligare, hvad som därvid föresväfvat skrifvaren, då man träffar ... oc hælghen (lg assimileras i da., som bekant, ofta till ll). Det gamla hedniska edsformulärets förändring har därmed gått så långt, att man nu beder gud och helgonen hjälpa sig. En handskrift inskjuter III, 21 orden oc hælgen efter ... warthæ. — Ett motstycke härtill bildar den svenska Södermannalagen, där man (Additam. I: 3 och 5) efter orden biðiande sik sua guð hullan finner följande katolskt-kristliga tillägg: baðe til sial ok lijf . ok iumfru sanctæ mariu ok sanctæ iohannem baptistæ . ok all hælghon ok halghædoma the han a halder.

I den isländska och fornnorska litteraturen står icke något sådant hedniskt edsformulär att uppvisa i dess gamla form. Vigfussons A. T., V: 159, anförda ord lära, efter hvad jag senare erfarit, icke vara att tyda på annat sätt, än som en förmodan om ett dylikt hedniskt edsformulärs tillvaro. Ett minne från hednisk tid synes emellertid verkligen föreligga i följande i en gammal handskrift af Magnus Håkonsons Hirdskrå bevarade lydelse af [ 4 ]edsformuläret: Sua se mer guð hollr sem ek sat segi gramt ef ek lygr[6], där den neutrala singularformen gramt, liksom i Grågåsens þeim se goð gramt, synes vara en senare, ännu ej fullständigt genomförd ombildning af en äldre neutral plural-form grǫm (jfr här förut A. T., V: 159). Det är härvid af intresse att lägga märke till, att det omedelbart bredvid guð stående hollr blifvit maskulinum, medan det längre bort stående gramt kunnat bibehålla sig som neutrum.

Jämföra vi nu med hvarandra de svenska och danska lagarnes, ännu om hedniskt ursprung vittnande, edsformulär, vidare det i äldre Vestgötalagen en gång förekommande guþ hylla at sær ok at græmya (jfr här förut A. T., V: 156) samt slutligen de norska lagarnes ofvan anförda edsformel, synes den slutsatsen i hög grad sannolik, för att icke säga oafvislig, att ett gemensamt nordiskt edsformulär i hednatiden funnits med lydelsen: swá sé mér goð holl, sem[7] ek (iak) satt (sant) sægi, grǫm ef ek lýg (gram en iak *liug), hvilket gamla hedniska edsformulär fort lefvat in i den kristna tiden och småningom ombildadt i en mer kristlig, slutligen rent katolsk form århundraden igenom bibehållit sig i olika trakter af Norden. Till en dylik utveckling, då kristendomen upptagit och i sin tjänst användt ursprungligen om hedniska föreställningar vittnande uttryckssätt, kunna icke så få motsvarigheter uppvisas. Här må blott erinras om ett af de icke minst märkliga fallen, eller användningen af ordet helvete.

Med afseende på ifrågavarande edsformulärs användning i kristen tid kan till sist förtjäna anmärkas, att det samma i lydelsen Så wari migh Gudh hulder som iagh [ 5 ]thetta hålder träffas ännu så sent som i 1643 års lagförslag![8].


Till slut måste jag upptaga till besvarande de invändningar mot den af mig framstälda åsigten om de fsve. edsformulärens hedniska ursprung, hvilka helt nyligen blifvit gjorda i C. J. Schlyters Ordbok till Samlingen af Sveriges Gamla Lagar, Lund 1877, s. 797. Hvad först vidkommer den anmärkningen, att »goþ, n. i bem. af de christnas Gud» finnes i Grågåsen och de norska lagarne, så kan hänvisas till hvad här straxt förut (s. 4) nämts om dessa till samman, så vidt jag vet, ej flere än 3 ställen, alla innehållande edsformler och just lämpliga som bevis för, ingalunda mot åsigten om hedniskt ursprung. — Vidare yttras i nyssnämda ordbok: »Utan att antaga, att ordet guþ i det ifrågavarande sammanhanget är n., vore det tillräckligt att i afseende på de saknade adj.-ändelserna er och an erinra att redan i våra äldsta hss. dylika casus-ändelser börjat att icke alltid noga iakttagas». Till svar härpå behöfver endast hänvisas till den i min första uppsats, A. T., V: 150—151 och 152—153 gjorda utredning af detta spörsmål om kasusändelsens bortfallande, hvarvid det uppvisats, att i äVGL. intet motsvarande[9] fall förekommer. Man har därför för äVGL:s språk icke rätt att utan att kunna anföra ett enda likartadt fall antaga att på ifrågavarande ställen kasusändelserna »icke noga iakttagits». — Omedelbart efter det nyss anförda yttras i Schlyters Ordbok: »hvartill [ 6 ]kommer att då man lägger så stor vigt på de nämnda ändelserna, borde man ock betänka att om guþ vore pl., skulle det heta: sva sen mær g. hol, och ej sva se &c.» Denna invändning skulle jag hälst vilja förklara såsom beroende på ett ögonblickligt förbiseende. I äVGL. träffas nämligen just formen se i 3 pers. plur. pres. konj. äfven på ett annat, otvetydigt ställe (Þiuuæ-balken 14: eigh py meræ at flere se ..) men aldrig formen sen, hvilken senare form icke är möjlig i äldre VGL:s språk. Det är nämligen ett allmänt kändt och flerstädes afhandladt faktum, att i äVGL. pres. konj. plur. aldrig har det slutande -n, som i andra fsve. urkunder förekommer (Se härom bland andra Rydqvist, SSL. I. 345—352, IV, 443—444, V, 246—249, Wimmer, Navneordenes böjning i ældre dansk, s. 117—118, Bugge, Rökst. s. 24). — Till sist heter det i Schlyters Ordbok: »I allt fall kan man tryggt påstå att det omöjligen kan antagas att de i VG. föreskrifna ederna skulle hafva innefattat ett verkligt anropande af ”de hedniska gudamagterna”.» Med anledning häraf må blott nämnas, att det för mig naturligtvis var hufvudsaken att uppvisa, att de i aVGL. förekommande edsformulären ursprungligen innehållit ett anropande af »de hedniska gudamagterna». Huruvida en lemning af detta hedniska tänkesätt ännu in i den första kristna tiden höll sig kvar vid dessa gamla edsformler, kan visserligen aldrig med säkerhet afgöras. Berättigad kan man dock svårligen vara att förklara detta fullkomligt omöjligt med kännedom om de många rent hedniska plägseder som ännu i dag lefva kvar bland allmogen.

Med anledning af dessa nu granskade, af Schlyter framstälda anmärkningar mot min uppfattning af ifrågavarande edsformulär torde det till slut tillåtas mig att för utom den motbevisning, jag här framlagt, få anföra ett offentligen afgifvet yttrande rörande detta ämne af författaren till Svenska Språkets Lagar, J. E. Rydqvist, [ 7 ]som äfven förut, liksom Schlyter, sökt förklara edsformulären på annat sätt, än jag gjort (jfr A. T., V: 149). Rydqvist uttalar sig på följande sätt: »Af de här» — nämligen i min första uppsats Hedniska Edsformulär i äldre Vestgötalagen — »afhandlade edsformlerna är det i synnerhet 2, som från den lingvistiska sidan äro anmärkningsvärda, neml. sva se mær guþ hull (eller holl, hul), och biþia sva sær guþ hull (o. s. v.), der hull, såsom tillhörande ett maskulint guþ, i ena fallet skulle stå för huller eller hullr (nominat.), i det andra för hullan (ackusat.), i båda händelserna undergånget en ovanlig apokope. Ur denna förlägenhet räddas man genom Hr Lefflers tydning af guþ som n. pl. på ifrågavarande ställen, då hull blefve regelrätt. Utan tvekan godkänner jag denna förklaring, som ligger nära till hands, och för öfrigt erhållit en osökt och väl anbragt belysning från jemförelsen af de äldre edsformulären med de yngre, i hvilka senare monoteismen tydligare framträder»[10].




Tillägg vid omtryckningen:

Icke samnordiska hedniska edsformulär i Norden.

Ofvanstående uppsats utgör, som sagdt, ett tillägg till en förut (i A. T., V) tryckt afhandling med titeln »Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagen». Med den nya titeln till denna andra uppsats afsågs att angifva, att Vestgötalagens edsformulär var en variant af ett ursprunglingen samnordiskt edsformulär. Titeln har emellertid [ 8 ]kommit att bli så omfattande, att en redogörelse för alla kända hedniska edsformulär i Norden kunde anses böra lemnas i denna nya uppsats. Med hänsyn härtill har jag ansett det vara på sin plats att i detta tillägg nämna några ord äfven om sådana kända äldre edsformulär i Norden, hvilka icke kunna bringas i något samband med det samnordiska edsformuläret, som är hufvudföremålet för de båda uppsatserna.

Först må emellertid erinras om ett i en isländsk saga förekommande uttryck, som möjligen syftar på det samnordiska edsformuläret. I Saga Gísla Súrssonar (den mindre; utgåfvan af 1849, s. 11), skildras, hurusom vid ingående af fostbrödralag fyra män »svärja den ed» att hämnas hvarandra »ok nefna öll goðin [var. goð] í vitni». Detta uttryck, att alla gudar tagas till vittnen, kunde möjligen vara ett referat af en ed som den samnordiska »Svá sé mér goð holl...» (se s. 53 här förut).

Vi öfvergå nu till den ryktbara edsformeln i Landnámabók, som här anföres efter 1900 års upplaga af detta verk, s. 96, och efter 1892—96 årens upplaga af Hauksbók, s. 96 (jfr Islendinga Sögur, I: 258):

». . . ek vinn eid at baugi Logeid. Hialpi mer sva Freyr ok Niordr ok hinn almatki os sem ek mvn sva sok þersa sœkia eda veria eda vitni bera eda kvidu eda dóma sem ek veit rettazt ok sannast ok hellst at Logum . .»

Den återfinnes flerstädes med en del mindre varianter, såsom i den s. k. yngre Melabok i Islendinga Sögur, 1843, 1: 335 (... As hinn almátki ...); i Flateyarbok I, 249 Olafs Saga Tryggvasonar, þaattr þorsteins uxafotz; i Vatnshyrna, þórðar saga hreðu, utg. af Guðbrandr Vigfússon 1860 i Nordiske Oldskrifter XXVII, s. 94.

Jämför rörande detta edsformulär K. Maurer, Die Bekehrung des Norwegischen Stammes, II, 221—222. Denne förf. anser, att med áss hinn almáttki menas »wohl Thor, schwerlich Odin», medan andra afgjordt anse Thor [ 9 ]här vara afsedd och Grimm, Deutsche Rechtsalterthümer3, s. 894, nöjer sig med att säga, att antingen Oden eller Thor skall förstås därmed.

Prof. Finnur Jónsson anser det blott vara »en løs antagelse», att här afses Thor, och finner, att »det er ligeså rimeligt, at det er Odin, der menes. En afgørende oplysning herom savnes» (se Arkiv f. Nord. Fil. 17: 245). I samband härmed kan erinras om, att Finnur Jónsson anser det vara »utvivlsomt, at for Norges og Islands vedkommende må vi antage Odin som gudernes øverste, som verdenslivets almindelige styrer og forsyn» (a. a. s. 246). [Andra, t. ex. Mogk i Pauls Grundriss2, III: 364, anse Thor ännu i historisk tid bevisligen vara den högsta norska gudomligheten.] Den förmodan har ock framställts, att Týr skulle afses med hinn almáttki áss.

Vigfússon har i Icel.-Engl. Dict. framställt den förmodan, att uttrycket »áss hinn almáttki» beror på kristlig inverkan och är en öfversättning af »Deus omnipotens».

För öfrigt finner man straxt, att detta edsformulär är vidt skildt från det samnordiska. De i detta senare karakteristiska guþ i plural. och holl saknas alldeles i det isländska, som i stället har två namngifna hedniska gudars namn och en icke namngifven guds samt hjálpa i st. v. vera holl. Det finnes ingen grund att anse det nu anförda isländska formuläret för mer än vestnordiskt.

Med hänsyn till det i nu anförda ed förekommande åberopandet af två namngifna gudar och en icke namngifven kan erinras om önskeformeln i Oddúnargrátr, v. 6:

Sva hialpi þer
hollar vættir,
Frigg ok Freyja
oc fleiri goð,
sem þu feldir mer
fár af handom.

[ 10 ]Ett annat isländskt, kortare edsformulär är det, som förekommer i den beryktade, tvetydiga ed, som aflägges af Glúmr i Vigaglúms Saga Islendinga Sögur, 1830, II, s. 388, k. 25): ... »ek vinn hofseið at baugi[11], ok segi ek þat Æsi, at ek vark-at þar...».

Detta uttryck: »jag säger åt Åsen» har ju ingen likhet med det samnordiska edsformuläret. Det är, så vidt man nu kan veta, specielt isländskt. En kristlig ombildning däraf synes föreligga i den edsformel: »segi et þat guði at ec a...», som föreligger i Biskop Arnes Kristenrätt för Island af år 1275, kap. 28 (Se Norges Gamle Love V: I: 33).

Slutligen må här erinras om ett exempel på en forndansk ed, som anföres hos J. Grimm, Deutsche Rechtsalterthümer4, s. 544. Det heter där: »in der historia S. Cuthberti schwört ein Däne: juro per deos meos potentes Thor et Othan». Här fins ju ej häller minsta anknytning till det samnordiska formuläret.


Amn. 1. Det torde böra nämnas, att de s. 1, n. 1, omnämnda säraftrycken af år 1878 af den nu omtryckta uppsatsen ingå såsom n:r 2 i ett af mig i Upsala 1880 i mellan 40 och 50 exemplar (»ej i bokhandeln») utgifvet samlingsband med titeln »Smärre uppsatser i svensk språkforskning af Leopold Fredrik Leffler».

Äfven kan det förtjäna påpekas, att en redogörelse för innehållet af den nu omtryckta uppsatsen kunnat med ledning af nämnda säraftryck ingå i det i [ 11 ]Helsingfors 1883 utkomna arbetet »Äldre Västgötalagen öfversatt och förklarad af Ivar Otman» (Bihang 10. De hedniska edsformulären i VGL. 1).

Anm. 2. Några tryckfel i den första uppsatsen Hedniska Edsformulär o. s. v., A. T., V: 149—160 anhåller förf. att här få rätta. S. 1555 står: sid. 145, 147, läs: sid. 149, 151. Sid. 1562—3 utgår parantesen. S. 1585 står: höp. läs: höpt. Sid. 15911 står: af, läs: ef.




  1. Denna uppsats trycktes ursprungligen för tidskriftens band V, s. 295—301, hvilken sidonumrering också de 1878 utkomna säraftrycken bära. Vid bandets färdigställande år 1897 kommo emellertid dessa blad att utfalla, hvarför det ansetts lämpligt att omtrycka uppsatsen i den tidskrift (ehuru nu med nödvändighet i ett annat band), i hvilken den ursprungligen blifvit tryckt, dit den hör genom sambandet med en föregående uppsats (se ofvan i texten) och till hvilken den hänföres i åtskilliga tryckta bibliografiska uppgifter (t. ex. i Upsala Universitets matrikel, 1883, s. 80; samma arbete, 1866, s. 107).

    Uppsatsen är här ordagrant omtryckt efter särtrycket af 1878 med de undantag, att hänvisningarna till föregående uppsats måst ändras samt att för tydlighets skull ordet »sådant» blifvit insatt å s. 3, r. 7 nedifrån mellan orden »något» och »hedniskt». Ett särskildt tillägg efter uppsatsen har nu blifvit gjordt.

  2. Ett meddelande härom tillstälde jag denna tidskrifts redaktion redan hösten 1875.
  3. Af de båda här nyss förut nämnda ställena upptages i denna ordbok blott det första.
  4. Se om denna handskrift här förut A. T., V: 270—271.
  5. Jfr om denna handskrift A. T., V: 270.
  6. Förekommer tvänne gånger i Cod. Tunsbergensis, från »1:ste Fjerdedel af 14:de Aarhundrede».
  7. Den svensk-danska formen sum tillhör väl knappast heden tid; den äldre formen sim, sem finnes nämligen ännu på svenska runstenar från den kristna tiden.
  8. Tryckt i Åtgärder för lagförbättring 1633—1665. Af C. J. Wahlberg. I. Upsala 1877.
  9. Rörande det A. T., V: 152 påpekade i äVGL. enstaka stående ställe, där den feminina adjektivändelsen -a bortfallit (dömæ hanæ vgill), kan här ytterligare nämnas, att frånvaron af a synes böra tillskrifvas ett skriffel, enär det å motsvarande ställe i yngre VGL. (Friþbalken XII) heter . . hanæ vgilðæ dömæ.
  10. J. E. Rydqvists Utlåtande om den vetenskapliga förtjensten hos de sökande till den lediga professuren i Nordiska språk vid Upsala Universitet, bilagdt Filosofiska Fakultetens Humanistiska Sektions protokoll af den 28 April 1877.
  11. Jfr den poetiska Eddans uttryck:
    eiþa opt vm svarþa
    oc ár of nefnda
    . . . . . . .
    . at hringi Ullar.

    Se Atlakviða, v. 30. Därstädes, liksom i Völundarkviða, v. 33, omtalas andra eder svurna vid liflösa föremål, såsom: at Sigtýss (= Odens) bergi, at sól inni suðrhavllo, at scips bordi, o. s. v.