Är Frälsningsarmén i öfwerensstämmelse med Guds ord?/Frälsningsarméns bibelstridiga qwinnopredikan
| ← Farorna för familjelifwet och barnuppfostran i Frälsningsarméns anordningar |
|
Bullret och owäsendet och det teatraliska wid Frälsningsarméns uppträdande → |
| (index) |
Frälsningsarméns bibelstridiga qwinnopredikan.
För det 6:te är frälsningsarmén i fullständig strid med Skriftens lära om, att det icke passar sig för qwinnan att tala i församlingen. Inom armén förekommer nämligen qwinnopredikan i stor utsträckning.
Det är i synnerhet den emanciperade fru Booth, som här med en glödande, man kan wäl saga passionerad ifwer förfäktar qwinnans rätt till att bestiga predikstolen. Hon uppträder med en högst oqwinlig och opassande myndighet, tolkande de hithörande bibelställena twärt emot all rimlig och sund tydning.
Hon har erfarit, att 1 Kor. 14: 33—35, der Paulus rent af förbjuder qwinnan att tala i församlingen, är henne emot. Men då säger hon blott: ”detta ställe är oriktigt tolkadt”; Men bewis härför lemnar hon alldeles icke.
Och så säger hon till förswar för sig 1 Kor. 11: 5, hwarest Paulus säger, att hwar qwinna, som beder eller profeterar med ohöljdt hufwud, wänarar sitt hufwud. På sådana och liknande dunklare skriftställen bygger fru Booth sin lära, men de klara bibelställena, som handla härom, nej, de få icke gälla. Se, det är sjelfrådighetens, enträtenhetens skamlösa sätt att gå tillwäga.
Hwad det nämnda stället i 1 Kor. 11 angår, så förekommer intet i Skriften, som twingar oss till att antaga, att den qwinnas profeterande, som der talas om, skedde i offentlig församling. Wore det meningen, så hade Paulus helt och hållet motsagt sig sjelf.
Af flera ställen såwäl i gamla som i nya testamentet se wi, att qwinnor ha haft profetisk gåfwa, men att de ha brukat den endast privat i hemmen. Profetissan Hulda t. ex. i det gamla testamentet swarade konung Josias budbärare, då han frågade henne om Herrens ord: ”så säger Herren, Israels Gud”. Hon profeterar, men på det sätt, att hon låter konungen på enskild wäg och på enskildt framstäld förfrågan få budskap om Herrans ord.
Elisabeth, Zakarias hustru, blifwer uppfyld med den Helige Ande och helsar Maria med ett profetiskt tal. Maria profeterar och sjunger: min själ prisar storligen Herren o. s. w. Men allt detta skedde i hemmet. Detsamma galler också om evangelisten Filippi 4 döttrar. Der talas icke heller om något profeterande i offentlig församling.
Således, wänner, hafwa wi skäl att antaga, att det qwinnornas profeterande, som omtalas i 1 Kor. 11, har skett i en privat församling. På detta bibelställe kan således fru Booth icke hafwa någon rätt att grunda sin qwinnopredikan. Men låt oss nu höra Pauli klara ord om den saken i 1 Kor. 14: 34 och följande: ”Såsom i de heligas alla församlingar, tige edra qwinnor i församlingarna; ty dem tillkommer icke att tala, utan må de wara undergifna, såsom ock lagen säger. Men wilja de lära något, så fråge de sina män hemma; ty det är skamligt för qwinnor att tala i församlingen.”
Se det, wänner, är sannerligen tydliga ord, som man icke kan missförstå. Paulus säger icke allenast, huru det skall wara, nämligen att qwinnan skall tiga, men han angifwer också grunden dertill, i det han säger, att det är ”skamligt” d. ä. otillständigt och stridande mot qwinnans ställning såsom qwinna att offentligt tala i församlingen. Hennes uppgift tillhör nämligen icke det offentliga, utan det enskilta lifwet och hennes ställning i förhållande till mannen är en underordnad, utan att derföre wara en sämre eller obetydligare. Detta beror derpå, att, som det heter i 1 Tim. 2, ”mannen är skapad först, sedan qwinnan. Och mannen är qwinnans hufwud”. Paulus förer alltså denna sak tillbaka till Guds wid skapelsen faststälda ordning. Gud har sjelf bestämt det så, att mannen skulle wara den ledande. Amen. Och detta bestämmer apostelen i 1 Tim. 2: 11, 12 närmare sålunda: ”En qwinna låte lära sig i stillhet med all undergifwenhet. Men en qwinna tillstädjer jag icke att lära andra eller att råda öfwer mannen, utan hon ware i stillhet. Ty Adam wardt först skapad, sedan Eva.”
Med anledning af 1 Kor. 14 har nu fru Booth haft ett bittert men fåfängt arbete, i det hon har sökt att skaffa bewis för att ordet tala i 1 Kor. 14: 33 (λαλεῖν) icke skall betyda att tala med förstånd och wisdom. Nej, det skall endast wara att prata och sladdra. Jag säger: det är ett fåfängt arbete. Se blott samma kapitels 27 vers och följande. Der ha wi ordet λαλεῖν flera gånger i betydelse af att predika Guds ord. Vers 27: om någon talar med tungor, så tale twå eller högst tre hwar gång. Vers 29: men af profeterna tale twå eller tre. Hwem ser då icke, huru helt och hållet orimligt det är att komma med det påståendet, att detta ord i vers 34 skulle alldeles hafwa skiftat betydelse och wara att förstå om något helt annat. En sådan tolkning kan endast den tillgripa, som på grund af sina förutfattade wrånga meningar är nödsakad att inlägga i ordet en annan mening än den redan befintliga. Den allmännaste betydelsen af ordet λαλεῖν i det nya testamentet är att tala, underwisa och predika. Se t. ex. Matth. 10: 20: ”ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande, som talar i eder”.
Luk. 5: 4: ”Och när han hade slutat tala”.
Ap. Gern. 11: 15: ”Och när han begynte tala, föll den Helige Ande på dem”.
Så har man uppfunnit den tolkningen, att detta förbud mot qwinnans predikande endast skulle gälla det bruk, att qwinnorna talade sig emellan och dermed störde församlingen. Endast påfund. Det är sant, att man brukade i de första kristnes församlingar då och då framställa frågor till den talande. Men aposteln tillåter icke qwinnan att ens på detta sätt taga ordet.
Se wi tillbaka på det nyss anförda stället, så innehåller det, 1 Timot. 2, twå skäl, hwarför qwinnan skall tiga i församlingen. Det ena är, att hon skall wara i stillhet. Genom att tala offentligt skulle hon komma att ryckas bort från den stillhet, som är henne anwisad. Det andra skälet är, att hon skall wara sin man underdånig. Då hon talar offentligt i församlingen tillegnar hon sig en wiss myndighet eller auktoritet, hwarigenom hon kommer till att befalla öfwer mannen. Bägge delarne strida mot den af Gud wid skapelsen faststälda ordningen. Är då icke detta tydliga och owedersägliga ord? Och likwäl skola de icke få gälla, utan wridas och wändas i en alldeles motsatt mening. Kan det kallas att gå ärligt till wäga wid tolkningen af Guds ord? Är det icke twärtom bewis på uppsåtlig förwrängning och att man icke will förstå apostelen eller ock att apostelen icke skulle sjelf ha förstått saken rätt. Glöm dock icke, när du talar med folk härom, att apostelen Paulus anför twå grunder mot qwinnans predikande i offentlig församling: Stillhet och underdånighet. Och dertill säger wår omedelbara känsla: amen. Den offentliga qwinnopredikan är helt wisst, som så mycket annat mot Guds ord stridande, ett utbrott af denna tids sjelfrådiga och falska frihetsande.
Men så säger man: se på resultaterna af den qwinliga predikan. ”Ha icke mången gång själar blifwit uppwäckta och kommit till omwändelse genom qwinnors predikan?” Ja, det må wisst ha kunnat ske, ty Guds ord har magt och denna magt kan det utöfwa äfwen der det uttalas af andra munnar än de rätta, såsom en skarp knif icke förlorar sin skärpa, fast den anwändes och illa anwändes af t. ex. ett barns hand. Men att inrätta sin lära efter resultater eller icke-resultater, dertill har ingen lof. Det kan leda till förskräckliga falska lärdomar.
Nej, Guds ord, wänner, är äfwen har som öfwerallt den enda regeln och rättesnöret för det rätta förhållandet. Och war wiss på det: lydnad för Guds ord skaffar det bästa resultatet.
Erinrom oss äfwen här Jesu eget exempel! Hwarför trädde Han icke fram och predikade offentligt, förr än Han war 30 år? Nog kunde Han hafwa framträdt redan förr och nog kunde Han hafwa utwisat stora resultat af sin predikan långt förut t. ex. wid 20 års ålder. Ganska säkert! Men Han war lydig Fadrens befallning och förhöll sig tyst, intill den rätta tiden kom.
Men ännu ett kraftigt wittnesbörd för att qwinnan bör tiga i offentlig församling är alltför märkligt att böra förbigås, nämligen att Jesus aldrig sände någon qwinna ut till offentlig predikan och icke heller tog någon qwinna upp i sin apostlakrets. Qwinnor följde Honom och tjenade Honom i kärlek med sina egodelar, men Han sände dem aldrig ut att predika offentligt. Han utsände sina 12 apostlar, och Han utsände de 70 twå och twå, men aldrig någon qwinna. Hwilken märkwärdig stadfästelse af Pauli ord innehåller icke detta!
Om qwinnopredikan werkligen är, som fru Booth säger, rätt för Gud och ett stort bidrag till främjandet af Guds rike, skulle då icke Herren Jesus gifwit oss någon fingerwisning härom? Det är otänkbart, att Han skulle hafwa tegat stilla i en så wigtig sak. Med sitt eget exempel har han ju fastställt det, att predikogerningen är bestämd för mannen.
Låt mig — kanske är det öfwerflödigt — ännu tillfoga, att jag med denna framställning ingalunda har nekat, att de kristnes allmänna prestadöme också tillhör qwinnan. Sannerligen, hon är också kallad till att bekänna sin Herre med ord och gerning. Detta är dock ingalunda det samma som att ingå uti en offentlig predikowerksamhet, om annars det alltid warit och är en erkänd skilnad mellan denna och det förra. Qwinnans egendomliga tjenst i församlingen är, såsom förut blifwit wisadt, icke den offentliga förkunnelsen, utan den kristliga kärlekens och barmhertighetswerkens tjenst. Och på detta område finnas för qwinnan många tillfällen till werksamhet för Guds rike, t. ex. underwisningen och uppfostran af barn och tjenare i hemmet; besök hos sjuka och fattiga; privata sammankomster med qwinnor till Guds ords bruk; diakonnissewerksamheten med dess olika grenar; lärarinnekallet; qwinnoföreningens arbete för de olika missionerna o. s. w. Och wi kunna icke nog tacka Gud för det dyra och betydelsefulla arbete, som på dessa områden utföres af mången kristen qwinna. Det är tydligt, att qwinnan under utöfningen af dessa barmhertighetswerk tillika får att göra med ordet, men det är, wäl till märkandes, alltid i privat krets. Hwad de offentliga, gemensamma församlingarne angår, då är och blifwer reglen: edra qwinnor tige i församlingen. Så länge detta ord står i biblen, så länge är frälsningsarmén med sin offentliga qwinnopredikan alldeles i strid med Guds ord. Att denna dom träffar äfwen andra religiösa samfund än frälsningsarmén, weta wi nogsamt, men förbättrar icke saken. Hwad som är mot Guds ord, blir icke mera lofligt, derföre att det eger rum hos flere. Här war nu blott fråga om frälsningsarmén och hennes ställning till Ordet, hwarför wi icke anse oss wid detta tillfälle böra utsträcka wår undersökning längre.