Är Frälsningsarmén i öfwerensstämmelse med Guds ord?/Frälsningsarméns förakt för dop och nattward

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Är Frälsningsarmén i öfwerensstämmelse med Guds ord?
av Frantz Bruun

Frälsningsarméns förakt för dop och nattward
Frälsningsarméns predikan är i strid med Guds ord  →
(index)


[ 6 ]

I.

Frälsningsarméns förakt för dop och nattward.


Det första, jag här wille påpeka, är arméns sätt att betrakta och behandla Kristi sakramenter, dopet och nattwarden.

Om du, wän, genom Guds nåd har fått erfara saligheten deruti, att du, som Paulus säger i Gal. 3: 27, är genom dopet iklädd Herren Jesus — döpt till Honom, så att du räknas fullständigt som ett med honom, då har du fått hela hans werk till din egendom och honom sjelf till din brudgum och det för hela lifwet. Om du har fått erfara något af detta nådehaf och detta saliga lif i Kristo, som dopet skänker dig, så kan det icke annat än bedröfwa dig, när du får höra, huru frälsningsarmén talar om detta nådemedel, och huru general Booth i sin katekes på frågan: ”Betraktar armén dopet som en pligt, som skall uppfyllas?” swarar: Nej, armén anser, att endast ett dop är nödwändigt till salighet, och det är den helige andes dop. Döpandet med watten, säger han, är en ceremoni från de första kristnas dagar, hwilken, likasom så många andra judiska bruk, alldeles icke är bindande för oss.

Ja, så talar Booth i sin stora okunnighet om dopets dyra sakrament, som Jesus instiftade i den högtidliga stund, då han med sin synliga närwaro lemnade jorden, och då han gifwer sina lärjungar och dermed alla kristna sin sista wilja, i det han säger: ”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det, jag har befallt eder.”

Lägg märke till: han säger: ”Alla folk”. Huru kan då Booth säga, att dopet endast är för de första kristna? — Är det icke förwånande, att en menniska på ett sådant sätt wågar behandla Herrens tydliga befallning, en befallning, för hwilken också Kristi kyrka alla århundraden igenom har wisat lydnad och än i dag gör det.

Det må wara i sanning en start sjelfrådighetens upprorsande, som wågar kalla detta af Herren sjelf så högtidligt instiftade nådemedel en tom ceremoni, och som wågar säga [ 7 ]till Kristi församling: Du har tagit fel under alla tider och sysslat med onyttiga ting, under det du brukat ditt dop.

Jesu andra sakrament, nattwarden, Guds barns himmelska fröjdemåltid på jorden, i hwilken de werkligen äta Jesu lekamen och dricka hans blod, behandlar armén ungefär med samma förakt som dopet. På frågan om hwad armén lärer om nattwarden, swarar Booth i sin katekes för år 1881: Ifall bruket deraf styrker soldaternas tro, så anbefalla wi den. Men frågar man widare: Har nattwarden någon wäsentlig betydelse för medlemmarne, eller kan den tjena till deras frälsning, så swaras der: wisserligen icke. Det som hufwudsakligast behöfwes för att blifwa frälst, är en helgad wandel och den uppenbarelse af kärlek till Gud och menniskor, som förwärfwas och bewaras genom den Helige Andes kraft och genom tron på Kristi blod.

Nattwarden firas derföre i allmänhet icke i armén. Den är att betrakta så godt som afskaffad ibland dem, åtminstone såsom sakrament.

Så dömer och lärer Booth och hans armé om den handling, hwilken Jesus tillägger en så stor betydelse, att han insätter den till fortfarande bruk i sin församling och till hugfästande af Hans åminnelse för alla tider med de orden: gören det till min åminnelse, Luc. 26: 19; och om hwilken hans apostel säger i 1 Kor. 10: 16: wälsignelsens kalk, som wi wälsigna, är han icke en delaktighet af Kristi blod? Det bröd, som wi bryta, är det icke en delaktighet af Kristi kropp? Och åter 1 Kor. 11: 26: — — till dess Han kommer.

Under det att, som ofwan är omtaladt, armén ringaktar eller föraktar det af Herren instiftade dopet, så har den i dess ställe uppfunnit en nästan löjlig ceremoni, genom hwilken ett barn upptages i armén och, som det heter, dermed öfwerlemnas åt Herren. Förordningen härom lyder så:

”När en soldat i frälsningsarmén will offentligt gifwa sitt barn till Herren, må han komma öfwerens med kaptenen derom. Barnet skall helst wara klädt i arméns uniform, men om detta är omöjligt, bör det åtminstone prydas med ett rödt band. Föräldrarne taga plats på kaptenens wenstra, löjtnanten på hans högra sida ”för att gifwa befallning om salwornas affyrande”. Öfwer kaptenens hufwud swajar frälsningsarméns banér. Kaptenen uppläser först följande: ”Om du will, att Herren skall taga detta barns själ och kropp i besittning, det alltid skall göra hans wilja och icke något annat, må du wara willig till att låta det [ 8 ]lemna hela sitt lif åt frälsningskriget, hwarthän än Gud will sända det; till att se det föraktadt, hatadt, slaget, sparkadt, kastadt i fängelse eller dräpt för Kristi saks skull. Du må låta det i dig se ett exempel på, hurudan en soldat i frälsningsarmén bör wara, och efter bästa förmåga lära och uppfostra det till att wara en trofast soldat, som gifwer hela sin tid, alla sina krafter, alla sina gåfwor, alla sina penningar för att hjelpa till att föra kriget. Du må hålla alla berusande drycker, tobak, pynt, rikedom, dålig läsning, werldsligt umgänge och inflytande, som kan skada det till själ eller kropp, så långt som möjligt borta från ditt barn. Du må också med afseende på barnet af all din förmåga uppfylla Guds wilja och dina öfwerordnade officerares önskningar.” Derefter skall kaptenen fråga föräldrarne: ”Önsken I gifwa detta edert barn åt Herren och åt armén på de wilkor, som jag har uppräknat?” När det så härpå har swarats ja, skall kaptenen sträcka händerna ut emot barnet och kommendera: Rätt! och när stillhet är åwägabragt, skall han taga barnet i sina armar och säga: ”Herre, arméns Gud, tag detta barn, N. N., till att wara ditt eget barn!” Derefter beder han en bön ”med de ord, som Herren ingifwer honom,” och säger: ”I Herrans och N. N. korps af frälsningsarméns namn har jag tagit emot detta barn, som af sina föraldrar helt och hållet är öfwerlemnadt till werldens frälsning. Gud wälsigne och beware detta barn! Amen! Jag pålägger eder, detta barns föräldrar, i Guds och denna frälsningsarmé-korps närwaro, att uppfylla de löften, som I i dag hafwen aflagt med afseende på detta barn.” Derefter uppfordras de närwarande till att bedja för föräldrarne och barnet, och så ljuder det: bayonets—fix! efter hwilket utrop löjtnanten leder affyrandet af salwor. ”Gud wälsigne föräldrarne! Gud wälsigne detta barn! Gud wälsigne frälsningsarmén!” Härtill swaras tre gånger: Amen! Och slutligen kommenderas det: ”Soldaterna på knä!” och så bedes der. Öfwer de små soldaterna, som på detta sätt äro inregistrerade i armén, hålles förteckning. I en slutanmärkning i ritualet inskärpes, att watten icke må anwändas wid denna handling, och att det endast må brukas der, hwarest en af föräldrarne är ”soldat”.

Hwad tycken I om detta? Kan man tänka sig en större sjelfrådighet, för att icke säga fräckhet, än att så utan widare kasta öfwer bord Herrens nådemedel och i stället helt och hållet godtyckligt och på egen hand inrätta en sådan ceremoni?

Får således frälsningsarmén sin wilja fram — och den will inregistrera alla menniskor och alla folk i sina rullor — så skall Kristi församling mista de dyra sakramenterna, dopet och nattwarden.

Tänk den tanken till slut, min wän: församlingen skall mista dop och nattward!

Skulle du, som har för afsigt att gå in i armén, läsa detta, så frågar jag dig inför Guds ansigte: ”Wågar du werkligen sluta dig till ett samfund, som är till den grad upproriskt mot Herrens egna anordningar och instiftelser?” [ 9 ] Den, som sluter sig till upprorsstiftare, blifwer sjelf en upprorsstiftare. Akta dig dock för sådant!

Kanske skall en eller annan inwända: Ibland frälsningsarméns medlemmar finnas dock sådana, som låta döpa sina barn. Dertill swarar jag: Det är sådana, som icke utträdt ur statskyrkan, utan befinna sig i denna högst osanna och förwirrande ställning, att de stå med ena foten i statskyrkan och med andra i frälsningsarmén. Huru kunna dock redliga menniskor qwarstå i statskyrkan, på samma gång som de sluta sig till ett samfund, hwilket i så wäsendtliga stycken skiljer sig från henne. Denna dubbelställning är ju alldeles oförswarlig och oredlig. Inom sjelfwa frälsningsarmén såsom sådan finnas inga sakrament. Glöm icke general Booths ofwan anförda föraktande ord om dop och nattward. Detta arméns förakt för sakramenterna stämmer wäl öfwerens med hela dess falska ståndpunkt. I sakramenterna är nämligen Guds werk hos menniskorna det wäsendtliga, men det har armén, icke så mycket bruk för, då den, som nyss nämndes, lägger den hufwudsakliga wigten på den menskliga werksamheten.