Åtta kusiner/Kapitel 03
| ← Klanen |
|
Tanter → |
III.
FARBRÖDER.
När Rose vaknade följande morgon, var hon inte riktigt säker på om hon drömt vad som tilldragit sig föregående kväll eller om det verkligen hänt. Så hon hoppade upp ur sängen och klädde sig, ehuru det var en timme tidigare än vanligt, ty hon kunde icke sova längre, så längtade hon efter att smyga sig ned och se efter, om den stora kofferten och packlårarna verkligen stodo i hallen. Hon tyckte sig komma ihåg, att hon stött emot dem, när hon gick upp och lade sig, ty tanterna hade skickat i väg henne mycket punktligt, därför att de ville ha sin älsklingsnevö för egen räkning.
Solen sken, och Rose öppnade sitt fönster för att släppa in den milda majluften från havet. Medan hon stod på sin lilla balkong och iakttog en morgontidig fågel, som plockade sin mask, och undrade, hur hon skulle tycka om farbror Alec, såg hon en man hoppa över trädgårdsstaketet och visslande komma uppför gångstigen. Till en början trodde hon, att det var någon obehörig, men ännu en blick sade henne, att det var farbrodern, som kom tillbaka från ett tidigt morgondopp i havet. Hon hade knappast våga titta på honom föregående kväll, därför att för var gång, hon försökt göra det, hade hon mött ett par klara, blåa ögon, som betraktade henne. Nu kunde hon ta sig en ordentlig titt på honom, medan han långsamt kom gående uppför trädgårdsgången och såg sig omkring, som om det gladde honom att återse det gamla stället.
En solbränd, hurtig man i blå jacka och utan hatt på det lockiga huvudet, som han då och då skakade som en newfoundlandshund; bredaxlad, smidig i sina rörelser och med en antydan om styrka och stadga, som högeligen tilltalade Rose, ehuru hon icke kunde förklara den känsla av trygghet, han ingav henne.
Just då hon tänkte inom sig med en känsla av lättnad: Jag gissar, att jag kommer att tycka om honom, fast han ser ut, som om han kunde förmå folk att lyda honom, höjde han blicken för att granska de knoppande hästkastanjerna och såg det ivriga lilla ansiktet, som kikade ned på honom. Han vinkade med handen, nickade och ropade, hurtigt och hjärtligt:
— Du är tidigt på däck, lilla brorsdotter!
— Jag steg upp för att se efter, om du verkligen hade kommit, farbror.
— Gjorde du? Nåväl, kom ner och förvissa dig därom.
— Jag har inte tillåtelse att gå ut före frukosten.
— Inte det? sade han och ryckte på axlarna. Då kommer jag ombord och saluterar, tillade han, och till Roses ofantliga häpnad gick farbror Alec armgång uppför en av verandans pelare, klev över taket och svingade sig in på hennes balkong. Då han landade på den breda balustraden, sade han: Hyser du ännu några tvivel i fråga om mig?
Rose var så häpen, att hon endast kunde svara med ett småleende, i det hon trädde fram till honom.
— Hur mår min flicka nu på morgonen? frågade han och fattade hennes kalla lilla hand mellan sina stora, varma.
— Tack, ganska bra, farbror.
— Ah, men det skulle vara mycket bra! Varför är det inte så?
— Jag har alltid huvudvärk och känner mig trött, när jag vaknar.
— Sover du inte gott?
— Jag ligger vaken länge, och sedan drömmer jag, och jag känner mig aldrig riktigt utvilad efter min sömn.
— Vad gör du hela dagen?
— Åh, jag läser och syr lite och sover lite, och så sitter jag hos tant.
— Springer du inte ute i det fria eller hjälper till i hushållet eller rider?
— Tant Plenty säger, att jag inte är nog stark för mycket motion. Ibland far jag ut och åker med henne, men jag tycker inte, att det är roligt.
— Det förvånar mig inte alls, sade farbror Alec till hälften för sig själv. Så tillade han på sitt livliga sätt: Vem har du att leka med?
— Ingen annan än Ariadne Blish, och hon var en sån gås, att jag inte härdade ut med henne. Gossarna var här i går. Det tycktes vara ganska trevliga, men med dem kunde jag naturligtvis inte leka.
— Varför inte det?
— Jag är för gammal att leka med gossar.
— Visst inte! Det är just vad du behöver, ty du har blivit alldeles för mycket bortklemad. De är präktiga pojkar, och eftersom du kommer att umgås med dem under de närmast följande åren, kan du lika väl genast bli god vän och lekkamrat med dem. Jag skall söka ut några flickor också, om jag kan få tag i några, som inte blivit förstörda genom en bakvänd uppfostran.
— Phebe är förståndig, det är jag säker på, och jag tycker om henne, fastän jag i går såg henne för första gången.
— Och vem är Phebe, om jag får lov att fråga?
Rose berättade ivrigt allt, hon kände till, och farbror Alec hörde på med ett litet småleende på lur i mungiporna, ehuru hans ögon voro mycket allvarliga.
— Det gläder mig att se, att du inte är aristokratisk i dina böjelser, men jag kan inte få riktigt klart för mig, varför du tycker om den där unga damen från fattighuset.
— Du skrattar kanske åt mig, men det gör jag verkligen. Jag kan inte säga, varför, men hon förefaller så lycklig och flitig och sjunger så vackert och är tillräckligt stark att skura och sopa och tycks inte ha några bekymmer, sade Rose och blandade på ett lustigt sätt ihop sina skäl.
— Hur vet du det?
— Åh, jag berättade för henne om mina och frågade henne, om hon hade några, och hon svarade: Nej, men jag skulle gärna vilja gå i skolan, och en vacker dag skall jag också göra det.
— Hon kallar således inte övergivande, fattigdom och hårt arbete för bekymmer? Hon är en tapper liten flicka, och jag kommer att känna mig stolt över att få göra hennes bekantskap. Men vad har du för bekymmer, barn?
— Var snäll och fråga mig inte.
— Kan du inte tala om dem för mig lika väl som för Phebe? Något visst i farbroderns ton sade Rose, att det var förståndigast av henne att tala rent ut och ha saken klar, så hon svarade med en plötslig rodnad och bortvänd blick:
— Det största var, att jag förlorade min kära pappa.
Då hon sade detta, smög farbror Alecs arm sig sakta om henne, och han drog henne intill sig, i det han sade med en röst, som var så lik pappas:
— Det är ett bekymmer, som jag icke kan häva, mitt barn, men jag vill göra mitt bästa, för att du skall känna det mindre. Vad mera, kära du?
— Jag är alltid så trött och klen, att jag inte kan göra något, jag tycker om, och därigenom blir jag vid så dåligt humör, suckade Rose, i det hon gned sitt värkande huvud som ett retligt barn.
— Det kan och skall vi bota, sade farbrodern med en sådan bestämd knyck på huvudet, att lockarna på hans huvud dansade och Rose såg de gråa under de bruna.
— Tant Myra säger, att jag inte har någon stark kroppskonstitution och aldrig kommer att bli riktigt frisk, anmärkte Rose i en ton, som om det varit något ganska fint att vara sjuklig.
— Tant Myra är en — ahem! — en utmärkt kvinna, men det är hennes käpphäst att tro, att alla stapplar vid gravens brädd, och jag tror, ta mig katten, att hon känner sig kränkt, om folk inte ramlar ner i den! Vi skall visa henne, hur man skapar en stark kroppskonstitution och förvandlar bleka små vålnader till friska, rosiga flickor. Det är mitt göra, förstår du, tillade han i lugnare ton, ty Rose hade blivit litet skrämd av hans utbrott.
— Jag hade glömt, att du är doktor. Det gläder mig, att du är det, för jag vill bli frisk, och jag hoppas endast, att du inte ger mig mycket medicin, för jag har redan tagit sådana massor därav, och de hjälper mig inte alls. Medan Rose talade, pekade hon på ett litet bord vid fönstret, på vilket stod uppradat ett helt batteri medikamentsflaskor.
— Aha! Nu skall vi se, vad de där välsignade kvinnorna haft för dumheter för sig! D:r Alec sträckte på armen efter flaskorna, radade upp dem på balustraden och granskade dem noga, varvid han smålog vid somliga och rynkade pannan vid andra. I det han ställde ned den sista, sade han: Nu skall jag visa dig det bästa sättet att ta in den här smörjan! Och blixtsnabbt sände han flaskorna ned i rabatten nedanför fönstret.
— Men tant Plenty kommer inte att tycka om det, och tant Myra blir ond, för hon har skickat hit det mesta därav! utbrast Rose, som kände sig till hälften förskräckt, till hälften belåten över detta energiska tillvägagångssätt.
— Nu är du min patient, och jag tar på mig allt ansvar. Mitt sätt att kurera är uppenbarligen det bästa, för du ser redan bättre ut, sade han med ett sådant smittande skratt, att Rose instämde i det och sade helt näbbigt:
— Om jag inte tycker om din medicin bättre än den här, kastar jag ner den i trädgården, och vad gör du då?
— När jag ordinerar dig sådan smörja som den där, ger jag dig tillåtelse att kasta den över bord när du vill. Nå, vilket är nästa bekymmer?
— Jag hoppades, att du skulle glömma att fråga det.
— Men hur skall jag kunna hjälpa dig, om jag inte känner till dina bekymmer! Seså, låt oss höra n:r 3!
— Det är nog mycket orätt, men emellanåt önskar jag, att jag inte hade fullt så många tanter. De är allesammans mycket snälla mot mig, och jag vill gärna göra dem till viljes, men de är så olika, att jag känner mig sliten i bitar mellan dem, sade Rose och sökte förklara känslorna hos en vilsekommen kyckling, över vilken sex hönor kackla samtidigt.
Farbror Alec kastade tillbaka huvudet och skrattade som en pojke, ty han kunde så väl föreställa sig, hur var och en av de goda damerna försökt ro åt sitt håll, så att farvattnet blivit upprört och stackars Rose alldeles vimmelkantig.
— Nu ämnar jag försöka en kur med farbröder och se, hur den lämpar sig för din kroppskonstitution. Jag tänker behålla dig helt och hållet för mig själv, och ingen får ge mig ett enda råd, såvida jag icke ber därom. Det finns inget annat sätt att hålla ordning ombord, och jag är kapten på den här lilla flotten, åtminstone för tillfället. Vad kommer sedan?
Men Rose blev så röd i ansiktet, att farbrodern gissade, vilket hennes bekymmer var.
— Jag tror inte, att jag kan tala om det här. Det vore inte artigt, och jag känner mig bra nog säker på att det inte längre kommer att vara något bekymmer. Medan hon rodnande framstammade dessa ord, vände d:r Alec blicken mot det fjärran havet och sade så allvarligt, så ömt, att hon kände vartenda ord och kom ihåg dem långt efteråt:
— Mitt barn, jag väntar inte, att du med ens skall älska och lita på mig, men jag vill, att du skall tro, att jag av hela mitt hjärta vill ägna mig åt mina nya plikter, och om jag begår några misstag, vilket jag förmodligen kommer att göra, skall ingen sörja bittrare däröver, än vad jag gör. Det är mitt fel, att jag är en främling för dig, ehuru jag vill vara din bästa vän. Det är ett av mina misstag, och jag har aldrig ångrat det bittrare, än vad jag nu gör. Din far och jag hade en gång en tråkighet, och jag trodde aldrig, att jag skulle kunna förlåta honom, så jag höll mig borta i åratal. Vi gjorde gudilov upp saken sista gången vi träffades, och då sade han mig, att om han blev nödsakad att lämna sin lilla dotter, skulle han testamentera henne till mig såsom ett bevis på hans kärlek. Jag kan icke fylla hans plats, men jag vill försöka vara en far för henne, och jag kommer att känna mig stolt och lycklig, om hon lär sig älska mig hälften så mycket som hon älskade den gode fader, hon förlorat. Vill hon tro det och försöka?
Någonting i farbror Alecs uppsyn rörde Rose till djupet av hennes hjärta, och när han höll ut sin hand, förde hon den till sina oskyldiga läppar och beseglade överenskommelsen med en tillitsfull kyss. Den starka armen höll henne omsluten en minut, och hon kände, hur det breda bröstet höjdes, som i ett djupt andetag av lättnad. Men icke ett ord yttrades, förrän båda sprutto till vid en knackning på dörren.
Rose stack in huvudet genom fönstret för att säga: »Stig in!» under det att farbrodern gned sig med jackärmen över ögonen och åter började vissla. Phebe kom in med en kopp kaffe.
— Debby sade, att jag skulle gå upp med den här och hjälpa er att klä er, sade hon, i det hon spärrade upp sina svarta ögon, som om hon undrat, hur »sjömanskarlen» kommit dit.
— Jag är redan klädd, så jag behöver ingen hjälp. Jag hoppas, att det är gott och starkt, tillade Rose med en ivrig blick på den ångande koppen.
Men hon fick den inte, ty en solbränd hand lade beslag på den, och farbrodern sade hastigt:
— Vänta litet, min tös, och låt mig först överhala den där dosen. Dricker du så här mycket starkt kaffe varje morgon, Rose?
— Ja, och jag tycker om det. Tant säger, att det piggar upp mig, och jag känner mig alltid bättre efter det.
— Det är förklaringen på de sömnlösa nätterna, hjärtklappningen, du får vid minsta anledning, och det är därför dina kinder är blekgula i stället för rosiga. Inte mera kaffe för dig, mitt barn, och så småningom kommer du att inse, att jag har rätt. Finns det någon nysilad mjölk, där nere, Phebe?
— Ja, sir, mycket — direkt från ladugården.
— Det är rätta drycken för min patient. Gå ner efter en tillbringare därav och en kopp till. ty jag vill själv ha litet. Det här kommer inte att skada kaprifolierna, ty de har inga nerver att tala om. Och till Roses förtvivlan följde kaffet efter medikamenterna.
D:r Alec såg den kränkta min, hon anlade, men tog ingen notis därom, och strax efteråt fördrev han den genom att säga:
— Bland mina grejor har jag en vacker liten bägare — den skall du få att dricka din mjölk ur, ty den är gjord av något trädslag, som anses förbättra allt, som kommer i den… Det påminner mig om en annan sak; en av de packlårar, som Phebe ville hala upp hit i går kväll, är avsedd för dig. Som jag visste, att jag vid min hemkomst skulle finna en färdiggjord dotter, samlade jag på hemvägen ihop alla möjliga småsaker, i förhoppning att hon bland dem skulle finna något, hon tyckte om. Tidigt i morgon skall vi rumstera om ordentligt. Men här kommer vår mjölk! Jag föreslår miss Rose Campbells skål — och dricker den av hela mitt hjärta!
Det var omöjligt för Rose att se sur ut, när hon framför sig hade utsikten till en hel lår full med förtjusande presenter, så hon smålog, när hon drack sin egen skål och fann, att nysilad mjölk inte alls var någon otäck medicin.
— Nu måste jag ge mig i väg, innan jag blir ertappad med peruken i oordning, sade d:r Alec och gjorde sig redo att bege sig ned samma väg, han kommit upp.
— Går du alltid ut och in som en katt, farbror? frågade Rose, som kände sig mycket road av hans egendomliga uppträdande.
— Som pojke brukade jag smyga mig ut genom fönstret för att inte störa tanterna, och nu tycker jag ganska bra om det, för det är den kortaste vägen, och det håller mig vid vigör, när jag inte har någon rigg att klättra i. På återseende vid frukostbordet! Han klättrade ned för stuprännan och försvann bland de knoppande kaprifolierna där nere.
— Är han inte en skojig förmyndare? sade Phebe, i det hon avlägsnade sig med kopparna.
— Han är mycket snäll och vänlig, tycker jag, svarade Rose, och följde efter för att slå sina lovar kring de stora packlårarna och undra, vilken av dem som var hennes.
När onkeln kom ner för att äta frukost, satt Rose och granskade med ängslig min en ny rätt, som stod på bordet.
— Fått ett nytt bekymmer, Rose? frågade han och strök henne över håret.
— Farbror, tänker du låta mig äta havregrynsgröt? frågade Rose i tragisk ton.
— Tycker du inte om det?
— Jag av-skyr det! svarade Rose med all den betoning, som en näsa i vädret, en rysning och ett stönande kunde förläna dessa tre ord.
— Du är inte någon riktig skotska, om du inte tycker om gröt. Det är stor skada, för jag har själv lagat till den, och jag tänkte, att den skulle smaka oss så bra med all den där grädden till. Nåja, det kan inte hjälpas! Och han satte sig med besviken min.
Rose hade föresatt sig att vara envis, ty hon »avskydde» hjärtligt denna rätt, men när farbrodern inte gjorde något försök att få henne att lyda, kom hon plötsligt på andra tankar och tyckte, att hon borde göra ett försök.
— Jag skall försöka äta gröten för att göra dig till viljes, farbror, men folk talar alltid om hur nyttig den är, och därför hatar jag den, sade hon, halvt skamsen över sin fåniga ursäkt.
— Jag vill, att du skall tycka om den, därför att jag önskar, att du måtte bli lika frisk och stark som Jessies pojkar som på gammalt, gott maner vuxit upp på gröt. De får ej något varmt bröd eller någonting stekt, och de är de största och duktigaste av hela raddan. God morgon, tant!
D:r Alec vände sig om för att hälsa på den gamla damen, och Rose slog sig ned, fast besluten att äta gröten eller duka under på kuppen.
Inom fem minuter hade hon glömt, vad det var hon åt, så intresserad blev hon av samtalet. Det roade henne mycket att höra tant Plenty kalla sin fyrtioårige nevö, »min kära gosse», och farbror Alec var så språksam om världen i allmänhet och tantkullen i synnerhet, att den avskydda gröten försvann utan knot.
— Jag hoppas, att du följer med oss i kyrkan, Alec, om du inte är för trött, sade den gamla damen, när frukosten var avslutad.
— Jag har kommit ända från Kalkutta bara för att göra det, tant. Men jag måste skicka och underrätta systrarna om min återkomst, för de väntar mig ej förrän till i morgon, och det blir uppståndelse i kyrkan, om pojkarna får se mig, utan att vara förberedda.
— Jag skall skicka Ben uppför backen, så kan du själv titta över till Myra — det bereder henne en stor glädje, och du hinner mycket väl.
D:r Alec begav sig genast i väg, och de återsågo honom ej, förrän det gamla ekipaget stod utanför dörren och tant Plenty kom nerfrasande i sin söndagsstass, följd tätt i hälarna av Rose som en liten svart skugga.
Så bar det i väg, och under hela tiden hade farbror Alec hatten mer i handen än på huvudet, ty alla, de mötte, hälsade och smålogo.
Det blev uppenbart, att det varit förståndigt att skicka och underrätta i förväg, ty trots tiden och platsen voro gossarna så upprörda, att de äldre när som helst befarade ett opassande utbrott. Det var helt enkelt omöjligt att hålla dessa fjorton ögon borta från d:r Alec, och rent av otroliga saker hände under gudstjänsten.
Till sist vågade Rose inte ens titta upp, ty de elaka pojkarna begagnade sig av henne såsom ett slags avledare för sin sinnesrörelse, så att hon till sist inte visste, om hon skulle skratta eller gråta. Charlie blinkade med hänförelse åt henne bakom moderns solfjäder; Mac pekade helt öppet på den resliga gestalten bredvid henne; Jamie stirrade över bänken, så att Rose fruktade, att hans runda ögon skulle ramla ut ur huvudet; Geordie föll i sin iver över en pall och tappade tre böcker; Will ritade sjömän och kineser på sin rena manschett och visade Rose den; Steve var nära att göra hela sällskapet utom sig genom att bränna sig på näsan med luktsalt, när han låtsades vara alldeles överväldigad av glädje; till och med den värdige Archie drog skam och vanära över sig genom att skriva i sin psalmbok: Är han inte blå och brun? och artigt hålla det skrivna framför Rose.
Hennes enda räddning låg i att hon försökte rikta sin uppmärksamhet på farbror Mac — en korpulent, lugn herre, som tycktes vara absolut omedveten om klanens synder och sov helt gott i sin vrå. Han var den enda onkel, Rose träffat på många år, ty farbror Jem och farbror Steve, tant Jessies och tant Claras män, voro sjöfarande, och tant Myra var änka. Farbror Mac var köpman, mycket rik och upptagen och hemma hos sig tyst som en liten råtta, ty han befann sig i en sådan minoritet gentemot kvinnfolken, att han icke vågade öppna munnen, utan lät hustrun styra och ställa efter behag.
Rose tyckte om den storväxte, vänlige, tystlåtne mannen, som kom hem till henne, när hennes pappa dog, alltid skickade stora lådor med gotter, då hon var i skolan, och ofta bjöd henne ned till sina stora magasiner, fulla med te och kryddor, viner och sydfrukter — saker som hon fick äta av så mycket hon ville och även taga med sig hem. I hemlighet hade hon varit ledsen över att inte han blivit hennes förmyndare; men sedan hon gjort farbror Alecs bekantskap, brydde hon sig inte mer därom, ty hon var inte särskilt förtjust i tant Jane.
När gudstjänsten var över, skyndade farbror Alec sig ut, och där blev han omringad och kramad av de unga björnarna, under det att systrarna glatt och hjärtligt skakade hand med honom.
— Flickor, ni måste allesammans komma med hem och äta middag tillsammans med Alec — Mac också naturligtvis. Men jag kan inte be gossarna, för som ni vet, väntade jag inte kära Alec förrän i morgon, så jag har inte vidtagit några förberedelser. Skicka hem gossarna och låt dem vänta till om måndag, för jag kände mig riktigt chockerad över deras uppförande i kyrkan, sade tant Plenty, när hon och Rose stego upp i ekipaget.
På en annan plats hade de bedragna gossarna uppgivit ett illvrål; som det nu var, brummade de och gjorde invändningar, tills d:r Alec gjorde slag i saken genom att säga:
— Seså, gubbar! Jag skall ge er ersättning i morgon, om ni nu ger er i väg i lugn och ro. Om ni inte gör det, får ni inte en enda välsignad sak ur mina stora packlårar.