Åtta kusiner/Kapitel 02
| ← Två flickor |
|
Farbröder → |
II.
KLANEN.
Rose kravlade sig så fort som möjligt tillbaka in i porslinsskåpet, och där förfriskade hon sig med att göra grimaser åt Debby, medan hon ordnade sin derangerade toalett och skruvade upp sitt mod. Så smög hon sig försiktigt genom hallen och kikade in i salongen. Där syntes ingen till, och där rådde en sådan tystnad, att hon kände sig förvissad om att främmandet befann sig i övre våningen. Så hon dansade helt djärvt in genom de halvöppna skjutdörrarna för att få se en syn, som kom henne att kippa efter andan.
Sju gossar stodo uppställda i rad — av alla åldrar och storlekar, alla gulhåriga och blåögda, alla i skotska nationaldräkter och alla småleende, nickande och sägande som med en röst: God dag, kusin!
Rose flämtade till och såg sig vilt omkring, som om hon vore redo att fly, ty fruktan mångfaldigade de sju, och rummet tycktes henne fullt av gossar. Men innan hon hunnit springa sin väg, trädde den äldste gossen ut ur ledet och sade vänligt: Var inte rädd. Det här är klanen, som kommit hit för att hälsa dig välkommen, och jag är klanhövdingen, Archie till din tjänst!
Han räckte henne handen, medan han talade, och Rose lade skyggt sin i den stora, bruna tassen, som slöt sig om hennes lilla vita labb och höll fast den, medan hövdingen fortsatte presentationen.
— Vi har kommit hit i full rigg, för det gör vi alltid vid högtidliga tillfällen. Hoppas, du tycker om det. Nu skall jag tala om för dig, vilka de här grabbarna är, och sen ska vi ha det trevligt. Den här långa är prins Charlie, tant Claras gosse. Hon har bara en, så han är extra prima. Det här är Mac, bokvurmen, förkortat till vurmen. Den här förtjusande varelsen är Steve, dandyn. Var så god och titta på hans halsduk och handskar. De är tant Janes gossar och, tro mig, ett fint par. Det här är pysarna, mina bröder Geordie och Will och Jamie-babyn. Gossar, kliv fram och visa ert fina sätt!
Vid detta kommando sträcktes till Roses förtvivlan fram ytterligare sex händer, och det syntes tydligt, att man väntade, att hon skulle skaka dem alla. Det var ett prövande ögonblick för det blyga barnet, men så kom hon att tänka på att de voro hennes släktingar och kommit dit för att hälsa henne välkommen, och ansträngde sig att hjärtligt besvara deras hälsningar.
När ceremonien var över, gjorde klanen höger och vänster om marsch, och hela rummet tycktes med ens vara översvämmat av pojkar. Rose retirerade hastigt till en stor stol, där hon satt och iakttog inkräktarne och undrade, när tanten skulle komma henne till undsättning.
Liksom om de känt sig nödsakade att modigt uppfylla sin plikt, ehuru det inte föll sig så lätt för dem, stannade varje gosse under sina vandringar vid hennes stol, fällde ett kort yttrande, emottog ett ännu kortare svar och kilade sedan vidare med en uppsyn av lättnad.
Archie, som kom först, lutade sig över ryggstödet på hennes stol och sade i faderlig ton:
— Det gläder mig, att du kommit hit, kusin, och jag hoppas, att du kommer att trivas bra här på tantkullen.
— Jag tror, jag kommer att göra det.
Mac skakade håret ur ögonen, stötte emot en stol och frågade abrupt:
— Har du några böcker med dig hit?
— Fyra lådor fulla. De står i biblioteksrummet.
Mac försvann ut ur rummet, och Steve anlade en en attityd, som fördelaktigt framhöll hans toalett, och sade med ett älskvärt småleende:
— Vi tyckte det var tråkigt, att vi inte fick träffa dig i onsdags. Jag hoppas, din förkylning är bättre.
— Ja tack! Och ett småleende började framträda kring Roses mun, när hon tänkte på hur hon krupit ner under filten. Steve, som kände på sig, att han blivit särskilt utmärkt, avlägsnade sig med näsan i vädret, och prins Charlie piruetterade tvärs över rummet och sade glatt och otvunget: Mamma hälsar så mycket och hoppas, att du i nästa vecka är nog kry att komma över till oss och stanna en hel dag. Det måtte vara förtvivlat tråkigt här för en sådan liten stackare som du.
— Jag är tretton och ett halvt år, fast jag ser liten ut, utbrast Rose, som glömde sin blyghet i förtrytelsen över denna förolämpning mot hennes nyförvärvade tonår.
— Ber om ursäkt, min nådiga! Hade aldrig kunnat tänka mig det! Och Charlie avlägsnade sig skrattande, glad att ha kunnat få litet liv i den menlösa kusinen.
Geordie och Will, två hurtiga pojkar på elva och tolv år, kommo fram tillsammans, fixerade Rose med sina runda, blåa ögon och avlossade var sin fråga, som om det varit ett skyttetävlan och hon måltavlan.
— Har du din apa med dig?
— Nej, han är död.
— Tänker du skaffa dig en båt?
— Jag hoppas, att jag slipper det.
Här gjorde de båda gossarna höger om och marscherade sin väg, och lilla Jamie frågade med barnslig uppriktighet:
— Har du något gott med dig åt mig?
— Ja, massor av karameller, svarade Rose, varpå Jamie klättrade upp i hennes knä och med en smällkyss tillkännagav, att han tyckte mycket om henne.
Denna procedur skrämde Rose betydligt, ty de andra gossarne tittade på henne och skrattade. I sin förvirring sade hon hastigt till den lille inkräktaren:
— Såg du cirkusen draga förbi?
— När? Var? ropade alla gossarne med ens.
— Alldeles innan ni kom. Åtminstone trodde jag, att det var en cirkus, för jag såg en röd och svart kärra, en massa små ponnier och —
Hon kom inte längre, ty ett allmänt skratt kom henne att tystna, och Archie förklarade skämtet genom att skrattande säga:
— Det var vår nya dogcart och shetlandsponnierna. Åh, kusin, vad du skall få äta upp din cirkus!
— Men de var så många, och det gick så fort, och vagnen var så röd — började Rose sitt försök att förklara sitt misstag.
— Kom och titta på dem allesammans! utbrast prinsen, och innan Rose visste ordet av, var hon förd ut till ladan och hade gjort bekantskap med tre lurviga ponnier och den nya dogcarten.
Hon hade aldrig förr besökt dessa regioner, och hon hyste sina tvivel om det passande i att hon nu var där, men när hon antydde, att tant tycker kanske inte om det, ropade gossarna om varandra: Hon sade åt oss, att vi skulle roa dig, och det gör vi mycket bättre här ute än där inne.
— Jag är rädd för att jag förkyler mig utan min kappa — började Rose, som ville stanna men kände sig bortkommen.
— Nej då, det gör du inte! Vi ska ta vara på dig! ropade gossarna, i det en tryckte ned sin mössa på hennes huvud, en annan knöt sin grova jacka med ärmarna om hennes hals, en tredje nära nog kvävde henne med en vagnsfilt och en fjärde slängde upp dörren till det gamla ekipaget, som stod där inne, och sade med en bugning: Stig in, min nådiga, och gör det bekvämt åt dig, så skall vi visa dig något skojigt.
Så Rose satt där helt förnämt och hade mycket roligt, ty gossarna började dansa en höglandsdans med en abandon och en skicklighet, som kom henne att klappa i händerna och skratta så, som hon icke gjort på många veckor.
— Vad säger du om det, min stumpa? frågade prinsen, som kom fram, blossande och andfådd, när baletten var över.
— Det var storartat! Jag har inte varit på teatern mer än en enda gång, och där var dansen inte ens hälften så vacker som den här. Sådana duktiga gossar ni måtte vara! sade Rose och smålog mot kusinerna som en liten drottning mot sina undersåtar.
— Ja, vi är ett fint sällskap, och det här är bara början till våra roligheter. Vi har inte våra säckpipor med oss, i annat fall skulle vi spela en vacker bit för dig, svarade Charlie, som såg ut att känna sig mycket stolt över hennes pris.
— Jag visste inte, att vi var skottar. Pappa sade aldrig något därom och tycktes inte heller bry sig något om Skottland, förutom det att han lät mig sjunga skotska ballader, sade Rose, som började känna sig, som om hon lämnat Amerika bakom sig.
— Det gjorde inte vi heller förrän helt nyligen. Vi har hållit på att läsa Walter Scotts romaner, och helt plötsligt kom vi att tänka på att farfar var skotte. Då snokade vi upp de gamla berättelserna, skaffade oss säckpipa och pläder och ägnade oss med liv och själ åt klanens ära. Nu har vi hållit på med det en tid, och det är väldigt skojigt. De våra tycker om det, och jag tror, att vi är ganska framstående.
Archie sade detta från det andra vagnssteget, där han ställt sig, under det att de andra klättrat upp fram- och baktill för att deltaga i samtalet, medan de vilade sig.
— Jag är Fitzjames och han är Roderick Dhu, och vid något tillfälle skall vi för din räkning uppföra enviget på huggvärja. Tro mig — det är urstyvt, tillade prinsen.
— Ja, och du skulle höra Steve traktera säckpipan. Det låter något! ropade Will från kuskbocken, angelägen om att framhålla klanens förmåga.
— Det är Mac, som letar rätt på alla gamla historier, talar om för oss, hur vi skall vara klädda, och snokar rätt på stiliga bitar åt oss att deklamera och sjunga, inföll Geordie och lade ut ett gott ord för den frånvarande vurmen.
— Och vad gör du och Will? frågade Rose Jamie, som satt bredvid henne, som om det varit hans plikt att inte förlora henne ur sikte, förrän han emottagit den utlovade presenten.
— Åh, jag är en liten page, som springer ärenden, och när vi marscherar, är Will och Geordie soldaterna, och hjortarna, när vi jagar, och förrädarne, när vi vill halshugga några.
— De är verkligen mycket tjänstaktiga, sade Rose, varvid »nyttighetsmännen» strålade av blygsam stolthet och föresatte sig att så fort som möjligt uppföra Wallace och Montrose till kusinens förmån.
— Låt oss klättra i kapp ett slag! utropade prinsen, varpå han efter att ha klappat till Steve på axeln svingade sig upp på en bjälke.
Utan en tanke på sina handskar följde dandyn efter honom, och de övriga klättrade åt alla möjliga håll, som om de haft för avsikt att så fort som möjligt bryta nackarna av sig och vricka sina lemmar.
Detta var en ny och häpnadsväckande syn för Rose, som kom direkt från en sedig pension, och hon iakttog de viga gossarna med andlöst intresse, i det hon inom sig tänkte, att deras krumsprång voro mycket lustigare än Mops', den saligen avsomnade apans.
Will hade just höljt sig med ära genom att hoppa på huvudet från ett högt loft och komma ner oskadd, när Phebe infann sig red kappa, kapuschong och galoscher samt en hälsning från tant Plenty, att »miss Rose genast skulle komma in».
— Gott! Vi skall föra in henne! svarade Archie. Så utdelade han någa hemlighetsfulla order, som åtlyddes så hastigt, att innan Rose hunnit stiga ut ur vagnen, hade gossarna gripit tag i tistelstången, dragit henne ut ur ladan och kört henne upp till huvudingången under hurrarop, som förde två mössbeklädda huvuden till ett fönster i övre våningen och kom Debby att ropa högt från köksdörren: Dom där vildbasarna till pojkar kommer säkert att bli den där ömtåliga lilla varelsens död!
Men »den ömtåliga lilla varelsen» föreföll endast mycket kryare efter sin åktur, och när hon sprang uppför trappan, såg hon så rosig, glad och rufsig ut, att hon blev emottagen med jeremiader av tant Plenty, som bad henne genast gå och lägga sig.
— Nej, nej! Vi har kommit hit för att dricka te med vår kusin, och vi skall vara så snälla så, om du låter henne stanna här, lilla tant! ropade gossarna, som icke blott gillade »vår kusin», utan även hade för avsikt att inte gå miste om sitt te, ty tant Plentys[1] namn uttryckte endast helt svagt hennes frikostiga natur.
— Det får ni, gossar, men ni måste hålla er lugna och låta Rose gå och ta sitt järn och snygga upp sig, så skall vi sedan se efter, vad vi kan bjuda på till kvällsvard, sade den gamla damen, i det hon travade bort, efterföljd av en salva anvisningar i fråga om den förestående festen.
— Marmelad för mig, lilla tant!
— Mycket plommonkaka, om jag får be!
— Säg åt Debby, att hon skall skicka fram de stekta päronen!
— Jag håller styvt på citronpaj!
— Låt oss få fraspannkakor! Det kommer Rose att tycka om!
— Hon vill hellre ha tårtor, det vet jag!
När Rose kom ned femton minuter senare med varje lock glättad och iförd sitt mest spetsprydda förkläde, såg hon gossarna gå och slå dank nere i hallen och stannade på trappavsatsen mitt i trappan för att betrakta dem närmare, ty hittills hade hon icke fått tillfälle därtill.
Där fanns ett starkt släkttycke mellan dem, ehuru några av de gula huvudena voro mörkare än andra, några av kinderna bruna i stället för rosiga och åldrarna varierade från den sextonårige Archie ned till den tio år yngre Jamie. Ingen av dem såg särskilt bra ut mer än prinsen, men alla sågo snälla och lyckliga ut, och Rose kom till den slutsatsen, att gossar inte voro så förskräckliga, som hon väntat att finna dem.
Alla voro upptagna på ett så betecknande sätt, att hon icke kunde låta bli att småle, när hon betraktade dem. Archie och Charlie, som synbarligen voro skötevänner, gingo tillsammans av och an och visslade »Bonnie Dundee»; Mac satt i ett hörn och läste med boken tätt framför sina närsynta ögon; Dandy ordnade sitt hår framför spegeln; Geordie och Wiil undersökte det stora väggurets inre anatomi, och Jamie låg på mattan vid foten av trappan, fast besluten att fordra sina karameller, så fort Rose blev synlig.
Hon gissade sig till hans avsikt och förekom honem genom att släppa en grabbnäve kanderade plommon ned på honom.
Vid hans utrop av förtjusning tittade de andra upp och smålogo ofrivilligt, ty den lilla kusinen där uppe tog sig förtjusande ut med sina blyga, milda ögon, sitt glänsande hår och skrattande ansikte. Den svarta klänningen påminde dem om hennes förlust och uppfyllde deras gossehjärtan med en vänlig önskan att visa sig goda mot »vår kusin», som icke längre hade något annat hem än detta.
— Där är hon så fin som helst! utbrast Steve och kastade en slängkyss till henne.
— Kom an, missy! Teet är färdigt, tillade prinsen i uppmuntrande ton.
— Jag för henne in! Och Archie bjöd henne med stor värdighet armen, en hedersbetygelse, som kom Rose att bli röd som ett körsbär och känna god lust att springa tillbaka uppför trappan.
Det blev en munter kvällsvard, och de två äldsta gossarna bidrogo mycket till roligheten genom att pina de övriga med hemlighetsfulla antydningar om något intressant, som snart skulle inträffa. Någonting ovanligt stiligt, förklarade de, ehuru det för närvarande var insvept i en slöja av hemlighetsfullhet.
— Har jag någonsin sett det? frågade Jamie.
— Inte så att du kan komma ihåg det, men Mac och Steve har gjort det, och de tyckte ofantligt mycket om det, svarade Archie och föranledde därigenom de två omnämnda att i flera minuter försumma Debbys fraspannkakor, medan de gnuggade geniknölarna.
— Vem får det först? frågade Will med munnen full med marmelad.
— Tant Plenty, förmodar jag.
— När får hon det? frågade Geordie, som i sin otålighet hoppade upp och ned på stolen.
— Vid något tillfälle om måndag.
— Herreje! Vad pratar gossen om? frågade den gamla damen bakom den höga teurnan, som skymde henne helt och hållet så när som på den översta öglan i mössan.
— Vet inte tant av det? frågade alla i korus.
— Nej. Och det är det bästa i hela skämtet, ty hon är förtvivlat förtjust i det.
— Vad har det för färg? frågade Rose.
— Blått och brunt.
— Är det gott att äta? frågade Jamie.
— Somliga människor tycker det, men jag skulle inte vilja försöka det, svarade Charlie, varvid han skrattade så, att han spillde ut sitt te.
— Vem tillhör det? inföll Steve.
Archie och prinsen stirrade ett ögonblick på varandra och sågo litet dumma ut, men så svarade Archie, i det han plirade med ögonen, så att Charlie åter exploderade:
— Farfar Campbell.
Detta svar var en hård nöt att knäcka, och de uppgåvo försöket att lösa gåtan, ehuru Jamie anförtrodde Rose, att han inte trodde, att han skulle kunna leva till måndagen, utan att veta, vad det var för något märkvärdigt.
Strax efter teet avlägsnade sig klanen, sjungande för fulla halsar: »Alla blåa mössor draga över gränsen».
— Nå, kära du, vad tycker du om dina kusiner? frågade tant Plenty, då den sista ponnin försvunnit om hörnet och larmet upphört.
— Bra, tant, men jag tycker bättre om Phebe. Ett svar, som kom tant Plenty att hålla upp händerna i förtvivlan och trava bort till syster Peace för att omtala, att hon aldrig skulle kunna lära sig förstå detta barn och att det var en Guds lycka, att Alec snart skulle komma hem och taga av dem ansvaret.
Trött efter eftermiddagens ovanliga ansträngningar kröp Rose ihop i ett soffhörn för att vila och tänka på den stora hemligheten, föga anande att hon skulle få lära känna den först av alla.
Mitt under sina meditationer somnade hon och drömde, att hon åter var hemma och låg i sin lilla säng. Hon tyckte sig vakna och se sin far stå lutad över henne, höra honom säga: Min lilla Rose! själv svara: Ja, pappa! och sedan känna, hur han lyfte upp henne och kysste henne ömt. Drömmen var så ljuv, så verklig, att hon satte sig upp med ett utrop av glädje för att finna sig hos en brun, skäggig man, som höll henne tryckt intill sig och viskade med en röst, så lik hennes fars, att hon ofrivilligt klängde sig fast vid honom:
— Det här är min lilla flicka, och jag är farbror Alec.
- ↑ Plenty = ymnighet, överflöd.