Åtta kusiner/Kapitel 13
| ← »De andra grabbarna» |
|
En munter födelsedag → |
XIII.
COSEY CORNER.
Sommarlovet var över, gossarne återvände till skolan, och stackars Mac blev lämnad ensam med sin veklagan. Han hade nu lämnat det förmörkade rummet och avancerat till blåa glasögon, genom vilka han, såsom man kunnat vänta, hade en mycket dyster syn på livet, ty det fanns ingenting för honom att göra annat än att ströva omkring och försöka roa sig, utan att använda ögonen. Var och en, som varit dömd till detta slags sysslolöshet, vet, hur tröttsam den är, och kan förstå den sinnesstämning, som föranledde Mac att en dag säga till Rose:
— Hör du, om du inte hittar på något slags sysselsättning eller nöje åt mig, knackar jag mig själv i huvudet så säkert, som du lever!
Rose flög till farbror Alec för att hämta råd, och han beordrade både patient och sköterska upp bland bergen för minst en månad med tant Jessie och Jamie som eskort. Snokis och hennes mor slöto sig till sällskapet, och en vacker septembermorgon sutto sex lyckliga människor på expresståget till Portland — två småleende mammor med lunchkorgar och filtar, en söt ung flicka med en bokpåse på armen, en lång, mager gosse med hatten nerdragen över ögonen och två små barn med de korta benen stickande ut rätt framför sig och de knubbiga små ansiktena strålande av förtjusning över att »få resa riktigt».
En särskilt vacker solnedgång tycktes ha blivit gjord i ordning för att hälsa dem välkomna, när de efter en lång dags färd åkte in på en stor grönskande gård, där ett vitt föl, en röd ko, två katter, fyra kattungar, en massa höns och ett dussin människor, gamla och unga, uppehöllo sig. Alla nickade och smålogo på det vänligaste sätt, och en livlig gammal dam, mor Atkinson, kysste nykomlingarna laget runt och sade i hjärtlig ton:
— Det gläder mig riktigt att se er! Kom nu in och vila, så skall vi sedan dricka te, för ni måste vara trötta. Lizzie, du visar gästerna upp — Kitty, du kilar ut och hjälper far in med kofferterna — Jenny och jag skall ha teet färdigt, när ni kommer ner igen. Bevara mig väl, de kära barnen vill titta på kattungarna, och det skall de få!
De tre söta döttrarna skyndade sig, och alla kände sig hemmastadda, ty alla på stället voro så gästfria och vänliga. Tant Jessie föll i hänryckning över de hemvävda mattorna och de egendomliga möblerna; Rose kunde icke hålla sig borta från fönstren, ty vart och ett av dem inramade en förtjusande tavla, och småttingarna blevo med ens goda vänner med de andra barnen, som fyllde deras armar med kycklingar och kattungar och gjorde les honneurs riktigt fint.
Tutandet av ett horn kallade alla till kvällsvard, och ett duktigt sällskap, inklusive sex barn förutom Campbells, samlades i den långa matsalen, väpnade med väldiga aptiter och goda humör. Det var omöjligt för någon att känna sig blyg eller allvarlig, ty det uppstod sådana stormar av munterhet, att de blåste stelheten ur de allra stelaste och gjorde de sorgsnaste muntra. Mor Atkinson, såsom de kallade sin värdinna, var den allra muntraste och rörligaste, ty hon for av och an för att passa upp barnen eller hämta fram någon ny rätt eller schasa bort djuren, som voro så sällskapliga av sig, att fölet kom och ställde sig i dörröppningen och tiggde socker, katter sutto i folks knä och blinkade menande åt maten och spräckliga hönor plockade upp brödsmulor från golvet, i det de samtidigt med sitt kacklande instämde i det allmänna samtalet.
Efter kvällsvarden gingo alla ut för att betrakta solnedgången. Så lockades de åter in av orgelmusik, och i helgdagsrummet funno de till sin överraskning far Atkinson trakterande det lilla instrument, han själv förfärdigat. Alla barnen samlades kring honom och sjöngo, anförda av de musikaliska systrarna, tills Snokis somnade bakom dörren och Jamie gäspade hörbart mitt i sin favoritsång.
Som de äldre resenärerna också voro trötta, drogo de sig samtidigt tillbaka och sovo som stockar mellan hemvävda lakan och på madrasser, i vilka mor Atkinson måtte ha stoppat något sömnpulver, så djup och härlig var den slummer som kom.
Följande dag vidtog det hälsosamma friluftsliv, som utför sådana underverk med trötta sinnen och svaga kroppar. Vädret var härligt, och bergsluften gjorde barnen lekfulla som unga lamm, under det att de äldre gingo omkring, smålogo mot varandra och sade: Är det inte härligt? Till och med Mac, »trögmånsen», blev sedd då han hoppade över en gärdesgård, som om han icke kunnat låta bli det. Och när Rose sprang efter honom med hans bredbrättade hatt, föreslog han helt ivrigt, att de skulle bege sig in i skogen och jaga vildkatter.
Det var förvånansvärt att se, hur mycket de alla funno att uträtta i Cosey Corner, och Mac var den mest upptagna av alla i stället för att, såsom han väntat, ligga i en hängmatta och höra på, när någon läste högt för honom. Han blev inbjuden att mäta upp och utstaka Skeeterville, en stad som barnen höllo på att grundlägga på en betesmark, och han fann stort nöje i att planera vägar, staka ut hustomter, anlägga ett vattenledningsverk och rådgöra med »kommunalnämnden» om de lämpligaste platserna för offentliga byggnader. Ty Mac var trots sina femton år och sin kärlek för böcker alltjämt bara en pojke.
Så gick han och fiskade med en viss fryntlig herre från västern, och ehuru de sällan fick något annat än förkylningar, hade de mycket roligt och god motion, medan de jagade den fantomforell, de föresatt sig att infånga. Dessutom lade Mac sig till med smak för geologi och gick omkring och knackade på klippor och stenar och diskuterade helt snusförnuftigt »strata, perioder och fossiler», under det att Rose samlade örter och lavar och gav honom lektioner i botanik i ersättning för hans föreläsningar i geologi.
De hade mycket roligt, ty flickorna Atkinson upprätthöllo ett slags ständig picknick, och de gjorde det så bra, att man aldrig tröttnade därpå. Så gästerna trivdes alldeles utmärkt, och långt innan månaden gått till ända, var det uppenbart, att d:r Alec ordinerat sina patienter den rätta medicinen.