Åtta kusiner/Kapitel 14
| ← Cosey corner |
|
Örhängen → |
XIV.
EN MUNTER FÖDELSEDAG.
Den tolfte oktober var Roses födelsedag, men ingen tycktes komma ihåg detta intressanta faktum, och hon var för finkänslig att påminna därom, så innan hon somnade kvällen förut, låg hon och undrade, om hon skulle få några presenter. Frågan avgjordes tidigt följande morgon, ty hon väcktes av ett sakta tassande i ansiktet, och när hon slog upp ögonen, såg hon en liten svart och vit gestalt, som satt på kudden och stirrade på henne med ett par runda ögon, mycket påminnande om blåbär, under det att en len tass klappade henne på näsan för att ådraga sig hennes uppmärksamhet. Det var Kitty Komet, den sötaste av alla kattungarna, och Komet hade uppenbarligen en mission att fylla, ty ett skärt band smyckade hennes hals och vid detta var fäst ett papper, på vilket stod skrivet: »Till miss Rose från Frank.»
Det gladde henne ofantligt, och det var endast början av roligheten, ty överraskningar och presenter fortsatte att dyka upp under dagens lopp, enär flickorna Atkinson voro berömda för sin skämtsamhet och Rose allmänt omtyckt. Men den allra bästa presenten kom, när de voro på väg upp till toppen av Mount Windy, där dagen skulle firas med en picknick. Tre muntra vagnslaster begåvo sig av strax efter frukosten, ty alla ville vara med, och alla tycktes ha föresatt sig att ha riktigt trevligt, i all synnerhet mor Atkinson, som bar en hatt, stor som ett paraply, och tog med sig middagshornet för att hindra sin skara från att förirra sig bort.
— Jag skall köra för tant och en skara småttingar, så du får rida ponnin. Och var snäll och håll dig en bra bit bakom oss, när vi kommer till stationen, för det kommer ett paket, som du inte får se förrän vid middagen. Du fäster dig väl inte vid det? sade Mac under uppståndelsen vid avfärden.
— Inte ett dugg! svarade Rose. Det sårar mig mycket vid andra tillfällen, då jag blir ombedd att hålla mig ur vägen, men till födelsedagar och jul är det en del av roligheten att vara blind och dum och bli knuffad in i hörn. Jag skall vara färdig lika fort som du, i nnanfönster.
— Stanna under den stora lönnen, tills jag ropar — då kan du omöjligt se någonting, sade Mac, i det han hjälpte henne upp på ponnin, hans far skickat upp dit för hans räkning. »Barkis» var emellertid så sedig och så »villig», att Rose blygdes för att visa sig rädd för att rida honom, så hon hade lärt sig det för att vid sin hemkomst överraska d:r Alec.
Så bar det i väg, och vid den röda lönnen väntade Rose lydigt, men hon kunde inte låta bli att kasta en blick åt det förbjudna hållet, innan Mac ropade. Ja, där åkte en korg in under ett säte och sedan uppfångade hon en skymt av en lång herre, som Mac tycktes ha mycket brått att få in i vagnen. En enda blick var tillräcklig, och med ett utrop av förtjusning satte Rose av i fyrsprång så fort Barkis orkade springa.
— Nu skall jag göra farbror förvånad, tänkte hon. Jag skall komma framsprängande och visa honom, att jag, när allt kommer omkring, inte är någon pultron.
Eldad av denna äregirighet, skrämde hon Barkis med ett skarpt rapp och gjorde honom ännu mer förbryllad genom att överlämna honom åt sig själv nedför den branta, steniga vägen. Framsprängandet hade lyckats alldeles utmärkt, om icke just då Rose skulle hålla in och salutera, två eller tre vettskrämda hönor sprungit tvärs över vägen under ett högljutt kacklande, så att Barkis skyggade till och tvärstannade, med den påföljd att hans ryttarinna hamnade i en hög under nosen på den förvånade gamla vagnshästen.
Rose var på benen igen, innan d:r Alec hunnit hoppa ned ur vagnen, och slog två dammiga armar om hans hals och utropade andlöst:
— O, farbror, jag är så glad att se dig! Det är bättre än ett helt lass gotter och så rart av dig att komma hit!
— Men har du inte gjort dig illa, barn? Det där var ett otäckt fall, och jag är rädd för att du ådragit dig några skador, svarade doktorn, uppfylld av öm oro, i det han med stolthet betraktade sin flicka.
— Mina känslor är sårade, men mina ben är oskadda. Det var alltför illa! Jag hade tänkt göra det så fint, och då kom de där dumma hönsen och förstörde alltsammans, sade Rose, som kände sig riktigt stukad och ganska omskakad.
— Jag kunde knappast tro mina ögon, när jag frågade: Var är Rose? och Mac utpekade den lilla amason, som kom sprängande nedför backen. Du hade inte kunnat göra något, som glatt mig mer, och jag är förtjust att se, hur bra du rider. Vill du nu sitta upp igen, eller skall vi köra ut Mac och ta dig med i vagnen? frågade d:r Alec, när tant Jessie föreslog, att de skulle bege sig av, därför att de andra vinkade på dem.
— Högmod går före fall — bäst att min nådiga inte omigen försöker visa sig på styva linan, sade Mac, som hade varit mer än människa, om han låtit bii att gnabbas, när det erbjöd sig ett sådant utmärkt tillfälle därtill.
— Högmod går före fall, men jag undrar, om en vrickad vrist alltid följer efter? tänkte Rose och dolde modigt sina plågor, i det hon svarade med stor värdighet: Jag föredrar att rida. Kom nu, så få vi se, vem som kan infånga mig!
Hon satte sig upp i sadeln och red vidare, medan hon talade, och gjorde sitt bästa att utplåna minnet av sitt fall genom att sitta mycket rak med armbågarna ned och huvudet upp.
— Du skulle se henne ta en gärdesgård och rida i kapp med mig. Och hon kan även springa som ett rådjur, när vi leker »Följa ledaren», och spela baseball nästan lika bra som jag, sade Mac till svar på farbroderns beröm.
— Jag är rädd för att du kommer att tycka, att hon är en riktig rustibuss, Alec, men hon förefaller så frisk och lycklig, att jag inte haft hjärta att hindra henne. Hon har slagit ut på det mest oväntade sätt och tumlar om som ett föl, ty hon säger, att hon känner sig så uppfylld av levnadslust, att hon måste springa och hojta, vare sig det är passande eller ej, tillade mrs Jessie, som själv varit en riktig rustibuss för en del år sedan.
— Bra! Bra! Det är den bästa nyhet, du skulle kunna omtala för mig, sade d:r Alec och gnuggade belåtet händerna. Låt flickan springa och hojta så mycket hon vill — det är ett säkert tecken till hälsa och lika naturligt för ett lyckligt barn som för ett ungt djur att tumla omkring. Yrhättor blir vanligtvis starka kvinnor, och jag ser mycket hellre, att Rose spelar fotboll tillsammans med Mac, än att hon håller på med pärlbroderier liksom den där tillgjorda lilla Ariadne Blish.
— Men hon kan inte fortsätta med att spela fotboll mycket längre, och vi får inte glömma, att hon i sinom tid får en kvinnas arbete att uträtta.
— Inte heller kommer Mac att spela fotboll mycket längre, men han blir så mycket bättre lämpad för allvarligt arbete, därför att det skänker honom hälsa. Polityr är lätt att lägga på, om grundvalen är stark, men ingen förgyllning kan bli av minsta gagn, om icke timret är kärnfriskt. Jag är alldeles säker på att jag har rätt, Jessie, och om jag de följande sex månaderna kan göra lika mycket för min flicka, som jag gjort de gångna månaderna, är jag säker på att mitt experiment kommer att lyckas.
— Det kommer det säkert att göra, för när jag jämför detta strålande, blomstrande ansikte med det bleka, ohågade, som för någon tid sedan kom det att svida i mitt hjärta, börjar jag nästan tro på underverk, sade mrs Jessie, när Rose vände sig om för att utpeka en vacker utsikt — med kinderna blossande av hälsa, ögonen klara som hösthimmeln över dem och styrka i varje linje av sin flickaktiga gestalt.
När Rose efter en härlig dag gick till sängs den kvällen, fann hon, att farbror Alec icke hade glömt henne, ty på hennes bord stod ett litet staffli med två i sammet infattade miniatyrer. Hon kände igen båda originalen och stod länge och betraktade bilderna, tills hennes ögon stodo fulla av tårar, som voro både ljuva och sorgsna, ty det var hennes föräldrars ansikten, vackert kopierade efter porträtt, som börjat utplånas.
Om en stund föll hon på knä, slog armarna om sina reliker, kysste den ena efter den andra och sade i allvarlig ton:
— Jag vill verkligen göra mitt bästa, på det att de måtte bli glada åt att en gång få återse mig! Och det var Roses lilla bön på kvällen till den dag, då hon fyllt fjorton år.
— — —
Två dagar senare återvände Campbells hem, ett större sällskap än när de kommit, ty d:r Alec eskorterade dem och Kitty Komet blev buren i en korg, försedd med en mjölkflaska, några små smörgåsar och ett docktefat att dricka ur samt dessutom en liten mattstump att ligga på i sin salongsvagn, ur vilken hon jämt och ständigt stack upp huvudet på det putslustigaste sätt.
Det blev ett väldigt kyssande och kramande, viftande med näsdukar och sista gången farväl, då de begåvo sig av, och när de brutit upp, kom mor Atkinson springande efter dem för att stoppa ner i vagnen några små kakor, direkt ur ugnen, åt de små raringarna, som kanske tröttnade på smörgås under den långa dagsresan.
Ännu en start och ännu en halt, ty några grannbarn kommo springande och fordrade att återfå tre små kattungar, som Snokis helt kallblodigt stoppat ner i sin väska. De stackars kattungarna blevo räddade, ehuru halvkvävda, och återställda till sina rättmätiga ägare under gråt och tandagnisslan av den lilla röverskan, som förklarade, att hon »togde dem bara för att de ville följa med sin syster Tomet».
Start nummer tre och stopp nummer tre! Ty Frank ropade an dem med lunchkorgen, som hade blivit glömd, sedan alla försäkrat, att den fanns i gott förvar i vagnen.
Sedan bar det äntligen av, och resan fördrevs angenämt av Snokis och Kitty Komet, som lekte så trevligt, att de betraktades såsom allmänhetens välgörare.
— Rose vill inte komma hem, för hon vet, att tanterna inte låter henne ströva omkring så, som hon gjorde i Cosey Corner, sade Mac, när de närmade sig det gamla huset.
— Jag kan inte ströva omkring, om jag vill det aldrig så gärna — åtminstone inte på en tid, och jag skall tala om för dig varför. Jag vrickade foten, när jag ramlade av Barkis, och det blir värre och värre, fastän jag gjort allt, jag kunde hitta på för att kurera det och dölja det för att inte oroa någon, viskade Rose med av smärta rynkad panna, i det hon gjorde sig redo att stiga ur och önskade, att farbrodern måtte taga hand om henne i stället för om hennes bagage.
Hur han gjorde det, visste Rose aldrig, men Mac hade henne uppför yttertrappan och på soffan i salongen, innan hon hunnit sätta foten på marken.
— Så där ja — denna sida uppåt och försiktigt! Och kom ihåg, att jag blir din betjänt, om din vrist bereder dig obehag, så att du måste hålla dig stilla. Det är endast rättvist, förstår du, för jag har inte glömt, hur hygglig du varit mot mig. Och Mac gick ut efter Phebe, så uppfylld av tacksamhet och välvilja, att till och med hans blåa glasögon strålade.