Åtta kusiner/Kapitel 18
| ← Goda överenskommelser |
|
Under misteln → |
XVIII.
FASHION OCH FYSIOLOGI.
— Det blir nog bäst, sir, att ni går upp nu genast, annars blir det för sent, för jag hörde miss Rose säga, att hon visste, att ni inte skulle tycka om det, och att hon aldrig skulle våga visa sig för er. Phebe sade detta, i det hon stack in huvudet i biblioteksrummet, där d:r Alec satt och läste en ny bok.
— Jaså, de håller på nu? sade han, i det han tittade upp och ruskade på sig, liksom för att göra sig redo till strid.
— Ja, sir, så mycket de kan, och miss Rose tycks inte veta, vad hon skall göra, för kläderna är så stiliga och hon ser så elegant ut i dem, fast jag tycker bättre om henne i de gamla, svarade Phebe.
— Ni är en förståndig flicka. Jag skall göra slag i saken, och ni får hjälpa mig. Är allt klart inne i hennes rum, och är ni säker på att ni förstår, hur hon skall ta det på sig?
— Ja då, sir, men de är så lustiga! Miss Rose kommer säkert att tro, att det bara är skoj. Och Phebe skrattade, som om någonting roat henne alldeles ofantligt.
— Det gör detsamma vad hon tror, så länge hon lyder. Be henne göra det för min skull, så kommer hon alt tycka, att det är det bästa skämt, hon någonsin sett. Jag gissar, att det blir ett knogigt jobb, men vi skall ändå avgå med segern, sade doktorn, i det han marscherade uppför trappan med boken i handen och ett besynnerligt småleende över ansiktet.
Det pratades så inne i syrummet, att ingen hörde hans knackning, så han sköt upp dörren och tittade in. Tant Plenty, tant Clara och tant Jessie voro allesammans upptagna av att betrakta Rose, som, iförd en promenaddräkt efter senaste modet, långsamt snurrade runt mellan dem och den stora spegeln.
— Bevare mig väl! Värre än jag väntade! tänkte doktorn och stönade invärtes, ty för hans okunniga ögon tog Rose sig ut som en omsurrad fågel, och den fina nya dräkten hade varken grace, skönhet eller lämplighet, som kunde rekommendera den.
Den var gjord av två egendomliga schatteringar i blått, arrangerade så, att fläckar av ljust och mörkt distraherade blicken. Överklänningen var åtdragen så hårt i ryggen, att det var omöjligt att taga ett långt steg, och underklänningen var så överlastad med volanger, att den vaggade helt ograciöst både fram och bak. En massa veck voro hopsamlade baktill alldeles under midjan, och på toppen av dem guppade en väldig rosett. En kort jacka av samma material var prydd med ett högt rysch baktill och öppen över bröstet för att exponera några spetsar och en medaljong. Tunga fransar, öglor, puffar och rynkor satte kronan på verket och kom en att få huvudvärk vid tanken på allt det arbete, som kastats bort, ty icke en enda behaglig linje fångade ens blick, och det vackra materialet gick alldeles förlorat bland detta överflöd på prydnader.
En hög sammetshatt, djärvt uppvikt framtill och prydd med en knippa skära rosor och en stor plym, satt på sned över ena örat, och med lockarna flätade i en klubba i nacken såg Roses huvud snarare ut, som om det tillhörde en glänsande ung kavaljer än en blygsam flicka. Högklackade skor kommo henne att gå framåtlutad, och ett prickigt flor som var bundet så tätt för hennes ansikte, att ögonhåren blevo rufsiga, förlänade hennes utseende den sista anstrykningen av absurditet.
— Nu ser hon ut som andra flickor och så, som jag tycker om att se henne, sade just tant Clara med mycket belåten min.
— Hon ser ut som en fashionabel ung dam, men hur det nu är, så saknar jag min lilla Rose, för på min tid var barn klädda som barn, svarade tant Plenty och tittade med bekymrad min genom sina glasögon.
— Saker och ting har förändrats sedan din tid, tant, och det är på tiden, att du vänjer dig vid det nya. Men du, Jessie, du måtte väl tycka om den här promenaddräkten bättre än de kläder, Rose haft på senaste tiden. Var uppriktig och medge, att du gör det, sade mrs Clara, som promt ville ha beröm för sitt verk.
— Kära du, om jag skall vara riktigt uppriktig, så tycker jag, att den är förskräcklig, svarade tant Jessie med en öppenhjärtighet, som kom den snurrande Rose att stå stilla i idel förfäran.
— Bra talat! ropade en djup röst, och damerna sprutto till, när de blevo medvetna om att fienden var ibland dem. Rose rodnade ända upp till hattbrättet och stod och såg ut så, som hon kände sig, nämligen som en idiot, under det att tant Clara skyndade sig att förklara saken.
— Jag väntade naturligtvis inte, att du skulle tycka om den, Alec, men jag anser dig icke heller kunna bedöma, vad som är passande för en ung dam, och därför har jag tagit mig den friheten att skaffa Rose en nätt promenaddräkt. Hon behöver inte bära den, om du har något att invända däremot, för jag vet ju, att vi lovade dig att få göra vad du ville ett helt år med den stackars raringen.
— Jaså, det är en promenaddräkt? sade doktorn milt. Vet du vad? Jag hade aldrig kunnat tänka mig, att den var avsedd för vinterväder och promenad i rask takt. Gå ett slag, Rose, och låt mig se allt det vackra och alla fördelarna.
Rose försökte röra på sig med sin vanliga lediga gång, men underklänningen hindrade henne, och överklänningen var så snäv, att hon icke kunde ta långa steg, och till följd av de höga klackarna kunde hon omöjligt gå rak.
— Jag har ännu inte blivit van vid den, sade hon retligt, i det hon sparkade undan släpet och försökte tulta tillbaka.
— Men antag, att en galen hund eller en skenande häst vore efter dig, skulle du då kunna sätta dig i säkerhet, utan att ramla omkull? frågade doktorn.
— Det tror jag inte, men jag skall försöka. Och Rose rusade tvärsöver rummet. Klackarna hakade upp sig i en fäll, flera band brusto, hatten gled ned över ögonen, och hon sjönk ner i en stol, där hon satt och skrattade så gott, att alla utom tant Clara instämde i hennes munterhet.
— Jag vågar påstå, att en promenaddräkt, i vilken man icke kan gå, och en vinterdräkt, som utsätter hals, huvud och fötter för köld och väta, är alldeles misslyckad, Clara, i all synnerhet som ingenting vackert försonar en med dess olämplighet.
— Ingenting vackert! utbrast mrs Clara med hetta. Vad skulle väl kunna vara smakfullare och lämpligare för en ung flicka?
— Det skall jag visa dig, om Rose vill gå upp på sitt rum och göra mig den tjänsten att taga på sig det, hon finner där, svarade doktorn med ens. När så dörren föll igen efter Rose, föll hans blick på ett föremål, som kom honom att rynka pannan och fråga i förtörnad ton: Ämnade du verkligen efter allt jag sagt fresta min flicka med den där avskyvärda tingesten?
— Jag tyckte, vi lade bort den, när hon inte ville ta den på sig, mumlade mrs Clara och slängde med skuldmedveten uppsyn bort en liten korsett. Jag köpte den endast på försök, för Rose börjar bli fet och får ej någon figur, om den inte blir tillsedd snart.
— Börjar bli fet! Ja, det gör hon, gudilov, och det skall hon fortsätta att göra, för naturen förstår bättre att forma en kvinna, än vad någon korsettmakare kan, och jag tillåter inte något sådant. Min kära Clara, har du alldeles förlorat förståndet, eftersom du ens för ett ögonblick kan tänka på att tvinga en växande flicka in i ett sådant tortyrinstrument? Han ryckte plötsligt till sig korsetten, som systern dolt under en soffkudde, och höll upp den i tuften med en uppsyn, som om den varit en av forna tiders tumskruvar eller sträckbänkar.
— Var inte absurd, Alec. Det medför inte minsta tortyr, ty det är inte modernt längre att vara hårt snörd, utan vi använder trevliga, förståndiga saker. Alla har korsett — till och med småbarn har styva midjehållare för att stödja deras svaga små ryggar, invände mrs Clara.
— Jag vet det, och till följd därav får alla dessa små stackare klena ryggar, liksom deras mödrar haft före dem. Det tjänar emellertid ingenting till att disputera om den saken, så jag gör det ej, men jag vill en gång för alla påpeka, att om jag någonsin får se en korsett i Roses närhet, kastar jag den på elden, och du får skicka räkningen till mig. Medan han talade, var korsetten på väg till sin undergång, men Jessie grep honom i armen och utbrast:
— För Guds skull, Alec, bränn inte upp den! Den är full med valfiskben, så det blir en ohygglig stank. Ge mig den, så skall jag dra försorg om att den inte gör någon skada.
I samma ögonblick hördes glatt skratt från Roses rum, och alla smålogo ofrivilligt, när de hörde det.
— Något nytt upptåg av dig, Alec? frågade tant Plenty överseende, ty hon hade börjat tro på nevöns idéer, därför att de tycktes utfalla så bra.
— Ja, tant, mitt senaste, och jag hoppas, att du kommer att tycka om det. Jag kom under fund med vad Clara hade för sig och fick min dräkt färdig till i dag. Jag ämnar inte tvinga den på Rose, utan hon får välja, men om jag inte misstar mig helt och hållet, kommer hon att tycka om min rigg bäst. Medan vi väntar, skall jag förklara saken, så att du förstår att uppskatta helhetsverkan bättre. Jag fick tag i den här lilla boken och blev slagen av dess goda förstånd och goda smak, ty den antyder ett sätt att klä kvinnor både hälsosamt och vackert. Den börjar med själva grundvalen, såsom du kan se, om du tittar på bilderna här, och jag anser, att kvinnor bör glädja sig åt att deras börda göres lättare.
Medan han talade, lade han boken framför tant Plenty, som lydigt betraktade illustrationerna och efter en lång blick utbrast med skandaliserad uppsyn:
— Gud bevara mig väl! De här sakerna påminner ju om de nattdräkter, Jamie har! Du menar väl inte, att Rose skall komma ut i den här kostymen? Den är inte anständig, och jag tillåter det ej!
— Jag menar det, och jag är förvissad om att min förståndiga tant tillåter det, när hon får klart för sig, att de här — nåja, jag skall kalla dem vid deras indiska namn och säga pajamas — är avsedda som underkläder och att Rose kan ha så vackra klänningar som helst över dem. De här två kostymerna av flanell, som båda är i ett stycke och försedda med en kjol, som med lätthet fästes vid livsstycket, kommer att hålla flickan varm, utan att trycka henne med bälten och strumpeband och spännen, och lämna musklerna fria, för de behöver utrymme för att kunna fungera. Om jag kan förekomma det, skall hon aldrig behöva ha ryggvärk eller någon av de många krämpor, som ni kvinnor tro er icke kunna undgå.
— Jag tycker, att det är opassande, och jag är övertygad om att Rose kommer att bli chockerad — började mrs Clara, men tvärtystnade, när Rose blev synlig i dörröppningen och inte såg ett dyft chockerad ut.
— Kom in, min hygieniska modell, och låt oss titta på dig, sade farbrodern med en gillande blick, då hon kom in med så odygdig min, att det tydligt syntes, att hon njöt av skämtet.
— Välan, jag ser ingenting anmärkningsvärt. Det där är en nätt, enkel klänning, materialet är gott, och den är icke oklädsam, om du vill, att hon skall se ut som en liten skolflicka. Men den har ingen särskild stil, och ingen kommer att bevärdiga den med en andra blick, sade mrs Clara, i känslan av att hennes sista ord fördömde klänningen helt och hållet.
— Just vad jag önskar, svarade doktorn med retfullt lugn och gnuggade belåtet händerna. Nu ser Rose ut för att vara, vad hon är, en blygsam liten flicka, som inte vill, att man stirrar på henne. Jag tror emellertid, att hon skulle kunna få en gillande blick av människor, som föredrar förnuft och enkelhet framför grannlåt och plymer. Vänd på dig, min Hebe, och låt mina ögon fröjdas åt att se på dig.
Det var emellertid mycket litet att se, endast en helt enkel promenaddräkt i en mjuk, varm schattering i brunt, som nådde ner till skaften på ett par nätta lågklackade kängor, samt en sälskinnsjacka, mössa och en glimt av något scharlakansrött vid halsen.
— Vad tycker du om det, Rose? frågade doktorn, som ansåg, att hennes åsikt var av största vikt.
— Jag känner mig mycket besynnerlig och lätt, men jag är varm och ingenting tycks hindra mig i mina rörelser, svarade Rose och tog ett skutt, som exponerade ett par vackra damasker på ben, vilka nu voro lika fria och lediga som en pojkes.
— Jag inbillar mig, att du nu kan springa din väg för galna hundar och gå fort, utan att ramla på näsan?
— Ja, farbror! Och Rose svingade sig över det höga ryggstödet på soffan lika lätt och ledigt som någon av kusinerna, och sedan kilade hon i väg nedför hallen, som om hennes bastanta kängor varit ett par sjumilastövlar.
— Så där ja! Ni ser nu, hur det blir! Klä henne som en pojke, och hon kommer att uppföra sig som en pojke. Jag avskyr alla dessa uppfinningar av själsstarka kvinnor! utbrast tant Clara, när Rose kom springande tillbaka.
— Ah, men förstår du, några av dessa förståndiga uppfinningar härleder sig från fashionabla modister, som vill göra dig trevlig — eller vad du kallar »stilfull» — utvändigt och komfortabel invändigt. Mrs van Tassel har varit hos madame Stone och använder nu en sådan här dräkt. När jag frågade, hur det var med henne, talade Van själv om för mig, att hon slutat med att ligga på soffan och nu travar omkring på ett rent av förvånansvärt sätt, om man tar hennes klena hälsa i betraktande.
— Vad du säger! Låt mig titta på den där boken ett ögonblick, sade tant Clara och granskade med mera aktningsfull min illustrationerna, ty om den eleganta mrs Van Tassel använde »dessa förskräckliga saker», dög det inte för tant Clara, att hon, trots sina fördomar, kom på efterkälken.
D:r Alec såg på mrs Jessie och smålog, ty »lilla mor» hade varit invigd i hemligheten och hade nu mycket roligt. Jag tänkte just, att det skulle göra slag i saken, sade han och nickade.
— Jag väntade inte på att mrs Van skulle visa vägen, utan jag har för en gångs skull anlagt ett nytt mode före Clara, så snart får du kanske se mig leka hök och duva med Rose och gossarne, sade mrs Jessie och nickade åt honom.
— Vilken väljer du, Rose? frågade d:r Alec.
— Den här naturligtvis, svarade Rose med ens. Den andra är fashionabel och — ja, jag måste säga det — även vacker, men den är mycket tung, och jag skulle bli tvungen att gå omkring som en vaxdocka, om jag bar den. Jag är tant Clara mycket tacksam, men jag behåller den här, om jag får.
Rose talade milt men bestämt, ehuru hennes blick hade ett uttryck av saknad, när den föll på den andra dräkten; och det var ju också helt naturligt, att hon önskade se ut som andra flickor. Tant Clara suckade, men farbror Alec smålog och sade hjärtligt:
— Tack, mitt kära barn! Läs nu den här boken, så kommer du att förstå, varför jag ber dig därom. Om du sedan så önskar, skall jag ge dig en ny lektion; du bad om en i går, och den här är nödvändigare än en i franska eller att sköta ett hushåll.
— Åh, vad är den således i? Och Rose grep ivrigt boken, som tant Clara kastat ifrån sig med en min av avsky.
Ehuru d:r Alec var fyratio år, var den gossaktiga lusten att gnabbas ännu icke död inom honom, och eftersom han kände sig helt glad över sin seger, kunde han icke motstå frestelsen att chockera tant Clara genom att antyda ohyggliga möjligheter, så han svarade:
— Fysiologi, Rose. Skulle du inte vilja studera medicin med onkel som lärare och vara redo att åtaga dig hans praktik, när han blir tvungen att sluta? Om du samtycker till det, skall jag i morgon leta rätt på mitt gamla skelett.
Det blev för mycket för tant Clara, och hon avlägsnade sig hastigt, djupt upprörd såväl av mrs Van Tassels nya promenaddräkt som av Roses nya studieämne.