Åtta kusiner/Kapitel 20
| ← Under misteln |
|
Fredsmäklerska → |
XX.
SKRÄMSEL.
— Bror Alec, du tänker väl inte låta barnet gå ut en så bitande kall dag som i dag? sade mrs Myra, i det hon en februarimorgon tittade in i arbetsrummet, där doktorn satt och läste tidningen.
— Varför inte det? Om en ömtålig sjukling som du kan tåla vid det, måtte väl min friska lilla flicka kunna göra det, i all synnerhet som hon är klädd därefter, svarade d:r Alec med retfullt lugn.
— Men du har ingen aning om hur skarpt vinden biter. Den går genom märg och ben, sade tant Myra och gned sin purpurröda nässpets med sin svarta handske.
— Det betvivlar jag icke, när du promt skall gå klädd i kräpp och siden i stället för pälsverk och ylle. Rose går ut i alla väder och kommer inte att taga någon skada av att åka skridsko en timme.
— Välan, jag varnar dig, att du leker med barnets hälsa och litar alltför mycket på hennes skenbara tillfrisknande det senaste året. Hon är i alla fall ömtålig och kommer att duka under för första attack, liksom hennes stackars mor gjorde, kraxade tant Myra och skakade dystert på sin stora hatt.
— Jag tar risken, svarade d:r Alec och rynkade pannan, såsom han alltid gjorde vid varje antydan om den andra Rose.
Nu måste det erkännas, att bland doktorns fel och brister — och han hade sin andel därav — var en mycket manlig motvilja för råd, som han fick, utan att ha bett om dem. Han lyssnade alltid aktningsfullt till vad tanterna sade och rådfrågade mången gång Jessie, men de andra tre damerna voro honom mycket tålamodsprövande genom sina ständiga varningar, klagovisor och råd. Tant Myra var alldeles särskilt prövande, och han blev alltid motspänstig så fort hon började säga något. Han kunde inte hjälpa det och skämtade ofta däröver. Detta var just ett exempel därpå, ty han hade just tänkt, att det bleve bäst, att Rose stannade inne tills blåsten lagt sig litet och solen värmde mer. Men tant Myra talade, och han kunde icke motstå frestelsen att göra narr av hennes råd och låta Rose trotsa kölden. Han hyste ingen fruktan för att den skulle skada henne, ty hon var ute varje dag.
— Jag hoppas, att barnet inte stannar ute länge, ty den här blåsten går genom märg och ben på yngre människor än Myra, tänkte d:r Alec en halvtimme senare, då han åkte in till staden för att besöka några av de få patienter, han åtagit sig för gammal bekantskaps skull.
Den tanken återvände flera gånger under loppet av morgonen, ty det var gement kallt, och doktorn frös trots sin björnskinnspäls. Men han satte sin tillit till Roses goda förstånd, och det föll honom aldrig in, att hon gjorde sig till en liten Casabianca, med den enda skillnaden att hon frös i stället för att brinna upp på sin post.
Förstår ni, Mac hade stämt möte med henne på en viss plats, för att de skulle åka skridsko tillsammans, så fort han var färdig med de få lektioner, han fick taga. Hon hade lovat att vänta på honom, och det gjorde hon också med en trofasthet, som stod henne dyrt, ty när lektionerna voro över, glömde Mac sin överenskommelse och ägnade sig åt några kemiska experiment, tills en liten explosion drev honom ut ur laboratoriet. Då kom han plötsligt ihåg Rose och hade med glädje skyndat till henne, om icke modern förbjudit honom att gå ut, därför att blåsten var skadlig för hans ögon.
— Farbror låter henne naturligtvis inte gå ut i ett sådant väder. Och om han gör det, har hon naturligtvis nog förstånd att komma hit och hämta dig eller gå hem igen, när du inte kommer, sade tant Jane och ägnade sig åter åt sin bok.
Så Mac resignerade, och Rose väntade lojalt, tills det blev middagsdags och hon förstod, att det var lönlöst att vänta längre. Hon hade gjort sitt bästa att hålla sig varm, hade åkt skridsko, tills hon var trött och varm, och sedan sett på andra barn, tills hon var genomkyld, försökt att bli varm igen genom att trava av och an och till sist stått med dyster min hopkrupen under ett träd och väntat. När hon slutligen anträdde promenaden hem, var hon stel av köld och förmådde knappast taga sig fram mot vinden, som handskades riktigt obarmhärtigt med den frostbitna rosen.
D:r Alec satt framför brasan i biblioteket och mojade sig efter sin åktur, då en halvkvävd snyftning föranledde honom att skynda fram till dörren och ängsligt titta ut i hallen. Rose låg rysande i en hög nära värmeledningen med överkläderna till hälften av, vred händerna och försökte återhålla de skrik av smärta, som den återvändande värmen framkallade i hennes till hälften förfrusna fingrar.
— Min älskling, vad är det? Och ögonblicket efteråt hade farbror Alec henne i sina armar.
— Mac kom inte — jag kan inte bli varm — värmen gör så ont! Och med en lång rysning brast Rose i gråt, under det att tänderna skallrade i hennes mun och hennes stackars näsa var så blå, att det skar en i hjärtat att se det.
Inom kortare tid än det tar att omtala, hade d:r Alec henne på soffan, insvept i björnskinnspälsen, och Phebe frotterade hennes iskalla fötter, under det att han gned hennes värkande händer och tant Plenty gjorde i ordning något varmt att dricka och tant Peace skickade ned sin egen fotvärmare och sitt broderade täcke »till den stackars älsklingen».
Uppfylld av ångest och ömhet, ägnade d:r Alec sig åt sin nya patient, tills hon förklarade, att hon var kry igen. Han lät henne icke stiga upp till middagen, utan matade själv henne och glömde alldeles sin egen, medan han satt och såg på hur hon dåsade av, ty tant Plentys dryck gjorde henne sömnig.
Hon låg så i flera timmar, och dåsigheten övergick till djup sömn, och farbror Alec satt alltjämt kvar på sin post och såg med tilltagande ängslan, att hennes kinder hettade av feber, att hennes andhämtning var hastig och ojämn och att hon stönade då och då, som om hon hade plågor. Helt plötsligt spratt hon till och vaknade, och när hon såg tant Plenty stå lutad över sig, sträckte hon ut armarna som ett sjukt barn och sade i trött ton: Får jag gå till sängs?
— Den bästa platsen för dig, älskling! Bär upp henne, Alec. Jag har varmt vatten färdigt, och efter ett skönt bad skall hon få en kopp av mitt sagote och bli insvept i filtar, så att hon sover förkylningen ur sig, svarade den gamla damen glatt och skyndade sedan bort för att utdela förhållningsorder.
— Har du plågor, älskling? frågade d:r Alec, när han bar henne uppför trappan.
— Det gör ont i sidan, när jag andas, och jag känner mig stel och besynnerlig, men det är inte så farligt, så var inte orolig, farbror, viskade Rose med en het liten hand tryckt mot hans kind.
Men den stackars doktorn såg orolig ut, och det hade han anledning till, ty just då försökte Rose skratta åt att Debby kom inrusande i rummet med en sängvärmare men kunde det ej till följd av plågorna och skrek i stället till.
— Pleurit! (lungsäcksinflammation), suckade tant Plenty från badkaret.
— Pneumoni! (lunginflammation) stönade Debby, i det hon bland sängkläderna stack ner en sängvärmare med långt skaft, som om hon haft för avsikt att fiska upp denna förrädiska sjukdom.
— O, är det farligt? frågade Phebe och var i sin förfäran nära att släppa en hink med varmt vatten, ty hon kände icke till något om sjukdomar och Debbys antydan hade en hemsk klang för hennes öron.
— Hysj! befallde doktorn i en ton, som gjorde slut på alla förutsägelser och kom alla att lyda honom.
— Gör det så bra som möjligt för henne, och när hon ligger, kommer jag in och säger god natt, tillade han, när badet var färdigt och filtarna värmdes framför brasan.
Sedan gick han in till tant Peace och omtalade helt glatt för henne, att det bara var en förkylning, varpå han marscherade av och an i hallen, ryckte sig i skägget och rynkade pannan, ett tydligt bevis på ängslan.
— Jag tänkte just, att det skulle vara alltför stor tur att inte misslyckas en enda gång på ett helt år. Fördömelse över mitt egensinne! Varför lydde jag inte Myras råd och höll Rose kvar hemma? Det är inte rättvist, att det stackars barnet skall få lida för mitt syndiga självförtroende. Hon skall icke lida för det! Lunginflammation! Jag trotsar lunginflammation! Och han skakade sin knutna hand mitt för det fula ansiktet på en indisk avgudabild, som händelsevis stod framför honom, som om denna särskilda fula gud hyst agg mot hans egen lilla gudinna.
Men det oaktat sjönk hans mod, när han återsåg Rose, ty plågorna hade tilltagit, och badet och filtarna och sängvärmaren och det sjudheta sagoteet hade varit alldeles gagnlösa. Inte på många timmar blev det någon sömn av för det stackars barnet, och de, som med ängsliga miner förflyttade sig omkring henne, voro alla uppfyllda av onda aningar.
Mitt under den värsta paroxysmen kom Charlie med en hälsning från sin mor och blev emottagen av Phebe, som med dyster uppsyn kom ned med ett senapsplåster, som icke gjort minsta nytta.
— Vad sjutton står på? Ni ser lika dyster ut som en gravvård, sade han, då hon höjde handen för att uppmana honom att sluta vissla.
— Miss Rose är förfärligt sjuk.
— Åh, tusan, är hon det!
— Svär inte, mr Charlie. Hon är det verkligen, och det är mr Macs fel. Och Phebe omtalade i skarp ton alltsammans, ty i detta ögonblick hatade hon allt vad pojkar hette.
— Jag skall ge honom betalt för det, så låt inte den saken oroa er, sade Charlie och knöt hotfullt händerna. Men är Rose verkligen farligt sjuk? tillade han i ängslig ton, när tant Plenty travade över den övre hallen med en flaska i handen.
— Ja, det är hon. Doktorn säger inte mycket, men han kallar det inte längre för förkylning. Det är pleurit numera, och jag är rädd för att det i morgon är pjunomi; sade Phebe med en dyster blick på senapsplåstret. Charlie uppgav ett halvkvävt skratt vid detta nya sätt att uttala ordet pneumoni, till stor förtrytelse för Phebe.
— Hur kan ni ha hjärta att skratta, när hon har sådana plågor? Hör — och skratta sedan, om ni kan, sade hon med en tragisk åtbörd.
Charlie lyssnade och hörde små stönanden, som gingo direkt till hans hjärta och gjorde hans uppsyn lika allvarlig som Phebes.
— O, farbror, var snäll och gör slut på plågorna och låt mig vila ett ögonblick! Och tala inte om för gossarne, att jag inte var tapper! Jag försöker uthärda det, men det gör så ont, att jag inte kan låta bli att gråta.
Och och inte heller kunde Charlie det, när han hörde henne stöna dessa ord med bruten röst. Men på pojkars vanliga sätt ville han inte medge det, utan sade retligt, i det han strök sig med rockärmen över ögonen:
— Håll inte det där fördömda plåstret alldeles under näsan på mig — mina ögon svider av senapen.
— Förstår inte, hur den kan det, eftersom den inte är starkare än mjöl. Doktorn sade det, och jag skall gå och skaffa bättre senap, sade Phebe, som inte blygdes det minsta över att stora tårar fuktade det kasserade plåstret.
— Jag skall gå! sade Charlie och lade i väg som en oljad blixt, glad åt detta tillfälle att få försvinna för ett ögonblick.
När han kom tillbaka, hade den otrevliga sinnesrörelsen lagt sig, och efter att ha avlämnat ett paket med den starkaste senap, som stod att skaffa för pengar, begav han sig åter av för att »sträcka upp» Mac, vilket han i detta ögonblick betraktade såsom sin viktigaste plikt. Han gjorde detta så energiskt och grundligt, att den stackars vurmen blev utom sig av förtvivlan och gick till sängs den kvällen kännande sig som utstött ur mänskligheten.
Tack vare doktorns skicklighet och de andras hängivenhet kände Rose sig bättre vid midnatt, och alla hoppades, att det värsta var över. Phebe höll på att laga till te vid brasan i biblioteket, ty doktorn hade glömt att äta och dricka och tant Plenty påyrkade, att han skulle ha en kopp gott te efter sina ansträngningar. En knackning på fönsterrutan kom Phebe att spritta till, och när hon tittade upp, såg hon ett ansikte, som kikade in. Hon blev inte rädd, ty hon såg nästan med ens, att det varken var en vålnad eller en inbrottstjuv, utan Mac, som tog sig blek och hemsk ut i vintermånskenet.
— Kom och släpp in mig, sade han med dämpad röst, och när han stod i hallen, grep han Phebe i armen och viskade hest: Hur är det med Rose?
— Hon är gudilov bättre, svarade Phebe med ett småleende, som verkade som solsken på den stackars gossens ängsliga hjärta.
— Är hon alldeles kry igen i morgon?
— Bevars nej då! Debby säger, att hon säkert får reumatisk feber, om hon inte får nju-moni! svarade Phebe.
Då blev Macs uppsyn åter dyster och ångern började gnaga på hans hjärta. Han suckade och sade dröjande:
— Jag får väl inte komma in till henne ett tag?
— Det går naturligtvis inte för sig så här dags på natten, när vi vill, att hon skall få sova!
Mac öppnade munnen för att säga något mer, men i detsamma kom en nysning över honom, och ett högljutt »Atchi!» väckte alla ekon i det tysta huset.
— Varför återhöll ni den ej? utbrast Phebe i förebrående ton. Nu har ni nog väckt henne!
— Visste inte, att den skulle komma. Min vanliga otur, stönade Mac och vände sig om för att gå, innan hans olycksaliga närvaro åstadkom ännu mera skada.
Men en röst ropade sakta från trappan:
— Mac, kom upp! Rose vill tala med dig.
Han skyndade upp till farbrodern, som stod och väntade på honom.
— Vad för dig hit vid denna timme, min gosse? frågade doktorn i en viskning.
— Charlie sade, att alltsammans var mitt fel och att om hon dog, hade jag dödat henne. Jag kunde inte sova, så jag kom hit för att höra efter, hur det var med henne, och ingen vet av det mer än Steve, svarade han med så sorgsen uppsyn och röst, att doktorn icke hade hjärta att göra honom några förebråelser.
Innan han hunnit säga något mer, ropade en svag röst: »Mac!» Och efter att hastigt ha viskat: Stanna bara ett ögonblick och smyg dig sedan bort, för jag vill, att hon skall sova, förde doktorn honom in i rummet.
Ansiktet på kudden var mycket blekt och barnsligt, och småleendet, som hälsade Mac välkommen, var mycket svagt, ty Rose var utmattad av plågor, men hon kunde icke somna, förrän hon sagt Mac ett tröstens ord.
— Jag kände igen din lustiga nysning och gissade, att du kommit hit för att höra efter, hur det var med mig, fastän det är så sent. Var inte orolig. Jag är bättre nu, och det var mitt fel, att jag blev sjuk, inte ditt, för jag borde inte ha varit nog fånig att vänta i kylan bara för att jag sade, att jag skulle göra det.
Mac skyndade sig att överhopa sig med förebråelser och att be henne inte dö, ty Charlies uppsträckning hade gjort ett djupt intryck på den stackars gossen.
— Jag visste inte, att jag svävade i dödsfara, sade Rose och såg på honom med ett högtidligt uttryck i de gråa ögonen.
— O, jag hoppas, att det inte var så, men folk dör emellanåt helt plötsligt, förstår du, och jag kunde inte känna mig lugn, förrän jag bett dig om förlåtelse, stammade Mac, som tyckte, att Rose redan såg ut som en ängel med det gullgula håret böljande över kudden och det undergivna uttrycket i det bleka lilla ansiktet.
— Jag tror inte, att jag skall dö — farbror låter mig icke göra det, men om jag gör det, skall du komma ihåg, att jag förlåtit dig.
Hon såg på honom med ett ömt uttryck i blicken, och när hon sedan såg, hur patetisk hans stumma förtvivlan var, drog hon ned hans huvudet och sade milt:
— Jag ville inte kyssa dig under misteln, men nu skall jag göra det, för jag vill, att du skall vara säker på att jag förlåtit dig och älskar dig lika mycket som förr.