50 småhistorier/Araben och hans häst
| ← Klockan i Rättvisans torn |
|
Den lata flickan → |
| (Efter B. I. Glasell.) |
40. Araben och hans häst.
En enkelt klädd arab, som red på en mycket mager häst, kom till Isset pascha, som var en stor vän av hästar. »Jag vet», sade araben, »att du vill ha goda hästar för ditt hovstall. Se på denna! Jag erbjuder dig att köpa den för 45,000 piaster.»
Isset var av naturen allvarlig, men nu brast han i ett högt skratt och svarade: »Du är en narr; din häst är en krake, som jag knappt ville ge 500 piaster för.»
»Du skall ge mig 45,000, när du lär känna hästen», svarade araben lugnt. »Låt dina hästar springa i kapp med min ett par timmars väg. Jag slår vad, att min kommer en halvtimma förrän alla de andra.»
Kappränningen anställdes, och arabens häst visade sig så överlägsen, att paschan med glädje betalte 45,000 piaster för den. »Det är ännu icke allt», sade araben och satte sig åter upp på sin springare. »Befall dina soldater förfölja mig och skjuta på mig! Du skall få se vad min häst duger till.»
Sagt och gjort. Man förföljde araben med bössskott, men utan att kunna träffa. Plötsligt syntes han vackla och föll till marken, där han blev liggande, som om han varit död. Hästen stannade genast och nosade på sin herre, under det han slog bakut, så snart soldaterna närmade sig. Sedan han jagat undan dem med hovslag och bett, fattade han sin herres kropp försiktigt vid halsen och släpade honom några hundra steg längre bort.
När paschan såg detta, blev han förtjust över sitt köp; ja, han kände nästan samvetsförebråelser över att ha betalt för litet för en så oskattbar häst. Men plötsligt inträffade något oväntat. Araben kastade sig hastigt upp i sadeln, smekte hästens hals och utstötte ett kort skri. Det var ett kommandorop; pilsnabbt satte hästen av genom öknen med sin ryttare, och snart försvunno de bakom ett berg.
Man kan föreställa sig Isset paschas raseri, då han förlorade både hästen och penningarna. Han sände ut ryttarskaror att förfölja flyktingen, men förgäves.
Åtta dagar senare återkom araben helt oväntat och hade med sig hästen samt en kamel. Han hälsade paschan vördnadsfullt och sade:
»Du har ansett mig för oärlig. Jag måste förklara mitt beteende. Öknen ligger mellan denna stad och min stam. Då jag skulle resa hem med den stora penningsumman, var jag utsatt för faran att bli plundrad, kanske mördad av öknens rövare. Endast min häst kunde rädda mig genom sin snabbhet – det visste jag. Nu äro mina pengar i säkerhet, och jag är här för att återlämna dig din egendom, som jag icke mer har någon rätt till.»
Tårarna stego härvid upp i arabens ögon. »Förlåt min svaghet, herre», sade han, »jag förlorar i dag en vän. Kamelen är i mina ögon endast en tjänare, som skall föra mig hem till mitt tält.»