50 småhistorier/Klockan i Rättvisans torn
| ← Den rikaste bland människor |
|
Araben och hans häst → |
| (Från engelskan.) |
39. Klockan i Rättvisans torn.
Det var en gång en konung, som var olik de flesta härskare. Han var icke stolt, självisk eller orättvis, såsom mäktiga herrar stundom äro; han lycktes leva endast för sina undersåtars väl.
Denne konung lät bygga ett torn, som han kallade Rättvisans torn. Då det var färdigt, sade han till sin vesir: »Häng upp en klocka i tornet och låt repet hänga ned på utsidan av muren, så att vem som helst, som har lidit orätt och begär rättvisa, kan nå det och ringa på klockan. Vore det än den fattigaste usling i vårt rike, så skola vi lyssna till hans ord och skaffa honom rätt.»
Vesiren gjorde, såsom kungen befallt, och när någon blivit förorättad, behövde han endast komma och draga i repet, som hängde ned från klockan i Rättvisans torn. Genast församlade kungen sitt råd, hörde hans klagan och skaffade honom rätt.
Till slut blev den nedersta änden av repet bortnött, och ett stycke av en vild vinranka fästes i stället vid tåget för att förlänga det. Just då hände det sig, att vesirens gamle häst blev driven ut på en ofruktbar hed för att där livnära sig så gott han kunde. Länge och troget hade stackars Borak tjänat sin herre, men därpå tänkte ingen mu, då han var gammal och orkeslös. En dag, då han var nära att svälta ihjäl, såg han vinrankan hänga ned från repet och sträckte upp huvudet för att komma åt den.
Kungen satt i sitt palats alldeles invid tornet och funderade på vad han skulle kunna göra för sitt folks lycka. Då hörde han klockan ringa. Genast skickade han efter vesiren och sina rådsherrar, och alla församlades i Rättvisans torn för att höra orsaken till ringningen. Men se! Det var endast vesirens utsvultna häst, som dragit i repet, då han tuggade på vildvinet.
Alla voro förvånade, och vesiren var röd av blygsel. Men kungen sade: »Till och med det stackars djuret kommer till mig för att finna rättvisa, och jag skall skaffa del rätt.»
Därpå vände han sig till vesiren och sade: »Du, som försummar ett ädelt djur, som troget tjänat dig i sin ungdom, hur kan du skipa rättvisa i mitt rike?»
Vesiren svarade ödmjukt: »Under det jag tvungit andra att öva rättvisa, har jag själv handlat orätt- vist. Jag är icke värdig att tjäna konungen, min herre.»
»Jo», sade kungen, »du har också tjänat troget i din ungdom, och i din ålderdom skall du icke bliva berövad min ynnest, att ej också jag må befinnas vara orättvis. Den, vars liv har varit troget, får ej dömas för ett fel.»
Den vise kungen behöll sin vesir, och den gamla hästen, som ringt på klockan i Rättvisans torn, blev såsom en kär vän omhuldad av sin husbonde.