50 småhistorier/Diamanter och paddor

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En kapplöpning i det gröna
50 småhistorier
av Anna Holge

Diamanter och paddor
Hälften var  →
(Från franskan)


[ 23 ]

15. Diamanter och paddor.

I.

För länge, länge sedan levde en änka, som hade två döttrar. Den äldsta var så lik henne till både lynne och utseende, att man genast kunde se, att de voro mor och dotter, och bägge voro de så stygga och högmodiga, att ingen människa kunde uthärda att vara tillsammans med dem. Den yngsta [ 24 ]däremot bråddes på sin fader och hade fått hans milda och älskvärda väsen samt var även mycket vacker. Men som det är så här i världen, att man bäst kommer överens med sina likar, så var modern alldeles betagen i den äldsta dottern, under det hon avskydde den yngsta. Hon lät henne äta i köket och uträtta allt det grövsta arbetet i huset. Bland annat måste den stackars flickan två gånger om dagen gå till en källa, en halv mils väg från hemmet, och hämta vatten i en stor kruka.

flickan ... höll upp krukan åt gumman, så att hon bekvämt kunde dricka.

En dag, då hon var vid källan, kom en fattig gumma till henne och bad att få litet att dricka. »Gärna det, mor lilla!» sade den vänliga flickan, varpå hon strax sköljde sin kruka, tog upp vatten på det klaraste stället i källan och höll upp krukan åt gumman, så att hon bekvämt kunde dricka. Då den gamla druckit, sade hon: »Jag är en fe, som velat sätta ditt goda hjärta på prov, och därför har jag förklätt mig till en fattig gumma. Jag har funnit, att du är en vänlig och god flicka, och därför vill jag giva dig en gåva. För varje ord du talar skall antingen en [ 25 ]blomma eller en ädelsten falla ur din mun.» Därpå försvann feen.

Då flickan kom hem, bannade henne modern för det hon varit så länge borta. »Jag ber om förlåtelse, att jag dröjt så länge», sade den stackars flickan, och se - i det hon sade detta, föllo två rosor, två pärlor och två stora diamanter ur hennes mun.» Vad ser jag?» sade modern, utom sig av förvåning, »jag tror det faller pärlor och diamanter ur din mun. Hur kan det komma sig?» Flickan berättade nu vad som hänt henne vid källan, och under det hon talade, strömmade rosor, pärlor och diamanter ur hennes mun. »Nej, aldrig har jag sett på maken!» utropade modern. »Jag måste skicka min andra dotter till källan. Se, kära barn, vad som faller ur din systers mun; skulle du icke bra gärna vilja äga samma gåva? Du behöver bara gå till källan och hämta vatten, och när den fattiga gumman kommer och ber dig att få dricka, skall du vara vänlig och giva henne vad hon begär.» – »Jo, det skulle just passa sig för mig att gå till källan efter vatten», svarade den elaka dottern. »Men nu vill jag, att du skall gå och det strax» ropade modern förargad.


II.

Flickan måste gå, men hon knotade och muttrade hela vägen. Hon hade tagit med sig den vackraste silverkannan i huset, och så fort hon kom fram till källan, kom där en präktigt klädd dam fram ur skogen och bad henne om en dryck vatten. [ 26 ]Det var samma fe, som visat sig för hennes syster, men som nu framträdde i en prinsessas skepnad för att pröva huru långt den stygga flickan skulle gå i sin elakhet. Tror ni, att jag kommit hit för att passa upp er?» svarade den högmodiga flickan. »Jag skulle kanske ha tagit med mig den här silverkannan enkom för hennes nåds skull? Drick så mycket ni behagar, där är vatten nog i källan.» – »Du är inte särdeles hövlig», svarade feen lugnt. »Men eftersom du är så ovänlig, giver jag dig den gåvan, alt för vart ord du talar skall det komma en orm eller en padda ur din mun.»

Så snart modern fick se sin dotter komma, ropade hon: »Nå, mitt barn, hur gick del?» – »Jo, så gick det», svarade den elaka flickan, och strax kommo två ormar och två paddor ur hennes mun. »Vad ser jag? Vilken olycka!» utropade modern. »Men det är nog din syster, som rår för det, och hon skall också få umgälla det. Därpå skyndade hon ut för att straffa sin yngsta dotter, men denna flydde till skogen och gömde sig där. Hon satte sig på en kullfallen trädstam och grät bittert. Plötsligt hörde hon någon fråga: »Varför gråter du?» och då hon lyfte huvudet, såg hon konungens son stå där. Han återvände från jakten och stannade, då han varseblev den gråtande flickan. Ack, nådig herre, min moder har jagat bort mig från hemmet», svarade hon.

Då prinsen såg en mängd pärlor, rosor och diamanter falla ur hennes mun, blev han högligen förvånad och frågade varav det kom sig, och hon [ 27 ]berättade nu uppriktigt hela sin historia för honom. Prinsen fattade kärlek till den goda och vackra flickan och förde henne till sin faders slott, där han inom kort firade bröllop med henne.

Den elaka systern blev halad och avskydd av alla, och slutligen blev hon bortjagad av sin egen moder. Sedan hon länge irrat omkring i världen utan att finna någon, som ville mottaga henne i sitt hus, omkom hon i en ödemark.