50 småhistorier/En kapplöpning i det gröna
| ← Gossen, som hade för vana att överdriva |
|
Diamanter och paddor → |
| (Efter E. W. Bäckman.) På Wikipedia finns en artikel om Haren och igelkotten. |
14. En kapplöpning i det gröna.
I.
Det var en vacker söndagsmorgon om hösten. Solen sken, morgonvinden fläktade stubben på åkrarna, bina surrade i ljungen, människorna gingo helgdagsklädda i kyrkan, alla varelser sågo förnöjda ut, och igelkotten hade icke heller skäl att vara missbelåten.
Han stod utanför sin dörr, såg sig omkring och vidgade näsborrarna för att supa in så mycket frisk luft som möjligt, medan hans kära hälft pysslade om barnen. Så föll det honom in att gå och se på sina kålrötter, som växte helt nära. Han hade vant sig att kalla kålrotstegen för sin, så ofta var han där och kalasade med sin familj. När han kommit ett stycke på väg, mötte han sin granne haren, som just hade varit ute och besett kålrötterna, han också; han hade samma vana att kalla dem för sina.
»Varför är du ute och rultar så tidigt?» frågade haren försmädligt, ty han misstänkte vad igelkottens ärende var.
»Jag spatserar», svarade igelkotten.
»Spatserar», härmade haren och grinade med sina kluvna läppar. »Jag tycker, att du med dina ben gjorde klokast i att hålla dig hemma.»
Allt annat kan en igelkott fördraga, men icke att man gycklar med hans ben, ty han är av naturen något skevbent.
»Du inbillar dig väl», sade han och reste piggarna, »att du med dina ben kan komma fortare?»
»Det inbillar jag mig verkligen.»
»Nå, låt oss försöka, låt oss springa i kapp! Jag slår vad, att jag skall vara före dig vid målet.»
Haren skrattade omåttligt. »Vad sätta vi upp?» frågade han
»En örfil åt den, som tappar», svarade igelkotten.
»Topp!»
De räckte varandra tass och slogo av, precis som det går till ibland tvåbenta harar och igelkottar.
»Nu kila vi!» ropade haren.
»Så brått är det väl inte», menade igelkotten. »Jag har inte ätit frukost än, så jag behöver först gå hem och stärka mig med litet mat. Om en halvtimme är jag här igen; då skola vi pröva vem som är kvickast på foten.»
Det gick haren in på. När igelkotten kommit för sig själv, mumlade han: »Vänta bara, munsjör hare! Du är visserligen rapp i benen, men desto trögare till förståndet. Du förtjänar få dig en smäll på de långa öronen.»
II.
När igelkotten kom hem, sade han till sin hustru: »Skynda dig, gumma, och följ mig till kålrotstegen!»
»Vad står nu på?» frågade hustrun.
»Jag har slagit vad med haren om en örfil åt den, som tappar, att jag skall springa i kapp med honom och komma före. Du måste hjälpa mig.»
»Är du då rent av kollrig, min gubbe!» skrek fru Igelkott. »Hur kan du vilja mäta dig med haren – med haren! Bered dig du på att ta emot en sittopp, som känns! Men det blir en skam för hela vår familj.»
»Prata inga dumheter nu! Din man åtager sig ingenting, som han inte går i land med. Kom nu och giv noga akt på vad jag säger. Du ser den där långa åkern. Där är det vi skola springa, haren i den ena fåran, jag i den andra. Vi börja från den ändan, som är närmast. Du har ingenting vidare att göra, än att du hukar dig ned i min fåra vid andra ändan av åkern, och när haren kommer, reser du dig upp och ropar: Här är jag redan! – Har du förstått mig?»
»Ja», svarade fru Igelkott, som nu fann, att hennes man var fiffigare, än hon hade trott.
När igelkotten hade följt sin fru till hennes plats och sett henne huka sig ned i fåran, vandrade han till den ändan av åkern, där kapplöpningen skulle börja.
Snart kom haren dit och frågade om de fingo sätta i väg.
»Gärna för mig», svarade igelkotten.
»Ställning», kommenderade haren, och så ställde de sig i var sin fåra.
»Ett, tu, tre!» skrek haren, och som en pil satte han av. Igelkotten följde bara några få steg; sedan hukade han sig ned i fåran och låg där ganska bekvämt. Men när haren i fullt språng kom till målet, reste sig där igelkottens hustru och ropade: »Här är jag redan!»
Haren studsade. Han trodde, att det var igelkotten själv, ty inom familjen igelkott ser mor ut alldeles som far.
»Låt oss springa en gång till!» föreslog haren. Och han sprang, så att han kunnat springa ihjäl sig. Igelkottmor däremot hukade sig bara ner i sin fåra. När haren kom fram till andra ändan av tegen, stack igelkottfar i sin ordning upp trynet och ropade: »Här är jag redan!»
På detta sätt fortgick kapplöpningen fem och tjugo gånger fram och tillbaka, så att haren blev alldeles uttröttad, varemot det naturligtvis icke bekom igelkottparet det ringaste.
Haren måste då ge tappt och fick mycket riktigt sin örfil av igelkotten, och den ganska vass – det kan man nog tänka sig.
Sedan har man aldrig hört talas om någon kapplöpning mellan harar och igelkottar.