50 småhistorier/Fru Holle

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Doktor Allvetande
50 småhistorier
av Anna Holge

Fru Holle
Den rikaste bland människor  →
(Efter bröderna Grimm.)


[ 83 ]

37. Fru Holle.

En änka hade två döttrar; den ena var vacker och flitig, den andra ful och lat. Men hon hade den fula och lata mycket kärare än den andra, emedan det var hennes riktiga dotter. Den andra måste göra allt arbete. En dag satt hon vid brunnen och spann så flitigt, all blodet trängde fram ur fingrarna. Nu hände sig en gång, att spolen var alldeles blodig. Hon böjde sig ned för att tvätta av den i brunnen, men den gled ur hennes hand och föll i vattnet. Hon försökte taga [ 84 ]upp den, men stupade i brunnen och sjönk djupt, djupt ned.

Hon befann sig plötsligt på en grön äng, där solen sken och tusentals blommor prunkade. Då hon gick över ängen, kom hon till en bakugn, som var full av bröd, och brödet ropade: »Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars förbrännes jag!» Då skyndade hon sig att taga ut alltsammans. Sedan gick hon till ett träd, som var fullt med äpplen, och det ropade: »Ack, rista mig, rista mig, vi äpplen äro allasamman mogna!» Då riste hon trädet, så att äpplena föllo ned, som om det regnat; därefter samlade hon dem i en hög och gick vidare.

Till slut kom hon till ett litet hus, där en gammal gumma tittade ut. För henne blev hon rädd, emedan hon hade så stora tänder, och ville springa sin väg. Men den gamla ropade efter henne: »Var inte rädd, mitt kära barn, stanna hos mig! Om du vill göra allt arbete ordentligt, skall det gå dig väl. Du måste bara komma ihåg att bädda min säng väl och skaka duktigt om sängkläderna, så att fjädrarna flyga, då snöar det på jorden; jag är fru Holle.»

Flickan trädde i hennes tjänst och uträttade allt till sin matmoders belåtenhet. Var dag skakade hon bolstrarna, så att fjädrarna flögo omkring som snöflockar, och därför hade hon goda dagar hos henne.

Till slut började hon känna hemlängtan, och ehuru hon hade det tusen gånger bättre här än i [ 85 ]hemmet, önskade hon återvända dit. Vid avskedet sade fru Holle: »Emedan du har tjänat mig så troget, vill jag giva dig en belöning. » Hon tog henne vid handen och förde henne till en stor port. Den öppnades, och då flickan stod under dess valv, kom ett väldigt guldregn fallande, och allt guldet blev hängande vid henne, så att hon var alldeles täckt därav. »Se, mitt kära barn», sade fru Holle, »detta får du, emedan du varit så flitig. Här har du också den spole, som du råkade tappa i vattnet.» Därpå tillslöts porten, och flickan befann sig uppe i världen icke långt från sin moders hus, och då hon kom på gården, satt tuppen på brunnskaret och skrek:

... då flickan stod under dess valv, kom ett väldigt guldregn fallande,

»Kukeliku! Vår gyllene jungfru är åter nu!»

Hon gick in, och emedan hon var överhöljd med guld, blev hon väl mottagen.

Då modern hörde hur hon fått all rikedomen, ville hon gärna skaffa sin fula och lata dotter samma lycka, och denna måste även sätta sig vid brunnen och spinna. På del spolen skulle bli blodig, stack hon sig i fingern, kastade sedan spolen i brunnen och hoppade själv i. Hon kom liksom systern på den gröna ängen. Då hon kom till [ 86 ]bakugnen, skrek brödet åter: »Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars förbrännes jag!» Men den lata flickan svarade: »Jag skulle allt ha lust att smutsa ned mig!» och gick vidare. Snart kom hon till äppleträdet: »Ack, rista mig, rista mig! Vi äpplen äro alla mogna.» Men hon svarade: »Det skulle jag visst göra; det kunde ju falla något i huvudet på mig!» och gick vidare.

Så kom hon till fru Holles hus och tog genast tjänst hos henne.

Första dagen lade hon band på sig och var flitig och lydig, ty hon tänkte på det myckna guldet hon skulle få. Men redan andra dagen började hon bli lat; på tredje dagen var hon det ännu mer. Då ville hon knappt stiga upp; hon bäddade fru Holles säng dåligt och skakade icke kläderna ordentligt, så att fjädern kunde flyga upp. Matmodern blev snart trött på den lata flickan och uppsade henne ur tjänsten. Fru Holle förde henne till porten, och nu skulle guldregnet komma. Men då hon stod under valvet, blev i stället för guld en stor kittel med beck utstjälpt över henne. »Det får du till belöning för din tjänst», sade fru Holle och stängde porten. Den lata kom hem, alldeles betäckt med beck, och det gick aldrig av henne. Men tuppen på brunnskaret skrek, när han fick se henne:

»Kukeliku! Vår smutsiga jungfru är åter nu!»