Adolfsfors/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Ryttaren i Köla skog
Hos Fossum  →


[ 13 ]

RYTTAREN I KÖLA SKOG

Det var en afton om hösten år 1743.

Bijou, den unge Leonard Magnus Ugglas svarta hingst, stod och dansade på en och samma fläck och ville ej gå ett steg längre.

Den unge junkern stred med djuret — hade fanden tagit det i besittning, eller stod skogsrået framför vägen?

Han kunde ej se. Ridspöet ven och sporrarna grävde in.

Hästen reste sig ett ögonblick rak lång på bakbenen men stod så åter orörlig.

Leonard Magnus lustiga hjärta började banka mot vapenrocken. Vad fanns där väl på stigen framför Bijou? Nyttade det törhända att draga upp pistolen?

Han stack handen innanför rocken och kände efter sitt viktiga papper — handskrivelsen från Grev Rosen, som denne i egen hög person givit honom i handom att hemligen föra till kommendanten på Eda Skantz — jo, det låg på sin plats, och ingen skulle heller i levande livet kunna taga det ifrån honom.

Han hade tänkt hinna till »Skantzen» före morgonbräckningen, men då han vek av från den Mäktigaste Cronans Allmänna väg in på skogsstigen, hade han låtit hästen gå som den ville.

Själv hade han fallit i drömmar.

Kvällen hade varit så fager, och i skymningen, när den blå himmelens alla stjärnljus börjat tändas, kommo [ 14 ]tankarna, för honom annars ovana, främmande tankar om död och liv och sambandet med släkter, som gått förut.

Men se — där sköt ett grant stjärnskott igenom rymden!

Man måste passa på och önska!

»Anna Märtha, Anna Märtha, vän och älsklingsblomma, ack vore du här!

Just här i denna vackra nejd skulle vi bo! Ett slott skulle jag bygga åt dig, ett slott…» han skrattade till vid tanken på sin medellöshet — men tant pis — där Anna Märtha gick, hans stolta, vackra flicka med den omutligt redbara blicken, där blev det ändå alltid så förunderligt högt i taket, nog skulle där bli ett slott, tillräckligt för dem båda!

Han satt och såg upp emot stjärnorna. Glimmade de ej som Anna Märthas ögon?

Men skimrade de ej lika stort och strålande över de döda på slagfältet, lika oberörda nu som för tusen år sedan?

Vad betydde väl en människa, ett människoöde inför dem?

»Men vad går det åt mig i kväll», tänkte han och stramade åter till tygeln.

Drömmar lågo inte för Leonard Magnus hurtiga sinne. Tidigt fader- och moderlös, hade han helt ung fått pröva på egna vingsenor.

Blodet flöt snabbt och varmt i hans ådror, och världen syntes honom stor och härlig, full som den var av spännande äventyr.

Hur klappade ej hans hjärta, då de gamle Karolinerna förtalde honom om Högtsalig Kung Carl och hans sagolika bedrifter!

Naturligtvis hade han blivit soldat som hans fäder före honom.

I striderna i Finland hade han deltagit, kämpande under Abraham Falkengrens befäl.

[ 15 ]Aldrig kunde han glömma de starka smällarna, då Fredrikshamns krutmagasin sprängdes i luften.

Att de svenske icke vansläktats, därom kunde han själv vittna.

Men nu var det i alla fall ganska triste i längden att ligga stilla vid de kring Vänersborg förlagda trupperna.

Därför var det med stolt och glatt sinne han sadlat Bijou och begivit sig på väg med det hedersamma uppdraget.

Bijou hade flugit som vinden genom slätter och hedland förbi hans fädernegård i Dalsland, upp genom Värmlands jordbygder, upp genom skogarna. Och nu var han kommen Eda Skantz hart när, men råkade så vilse i Köla-skogen.

Han vaknade vid att en slem grangren rev honom i ansiktet.

Dimman började falla över leden som en mjuk svepning. I remtygens blanka söljor glimmade månstrålarna, medan hästen ivrigt nickande alltjämt gick framåt.

Leonard Magnus hörde äntligen ett ljud.

Var det en fors långt borta, eller förvände leda troll både syn och hörsel denna kväll? Nej det var tydligen bruset från vatten.

Hästen ryckte till och junkern även.

Toner hördes, underliga, tungt framvällande toner, det var som om en bunden smärta från dunkla djup slet sig lös och än skälvande, än stormande bröt sig fram.

Var det fiolspel?

Någon sjöng sakta:

»Du som sorgens börda bär,
vet att döden också är
livets rikedom…»

[ 16 ]Nu stod månen grann över grantopparna.

I dess ljus såg han den sjungande komma fram på stigen och helt lugnt fatta Bijou vid tygeln.

»Hej», tänkte junkern, »här var äventyret som kom! Låt gå för hej och ho genom svarta skogsstigar, dit där trollen och råna bo! Det svenska modet lever än, fast tolvte Karl är död!»

Han talte den gamle skogsmannen hurtigt till.

»Hallå gamling, är du stigandes ute så sent här i skogen?»

Bijou gick spak som ett lamm, ledd av den mörke, böjde mannen, stigen fram.

Mannens trötta röst hördes.

»I har ett lustigt sinne, unge junker, och det hör ungdomen till. Stilla edra tankar och er stormande hug för i kväll.

Jag leder er till Fossums stuga. Där får I vila — och något annat även, som nu i tre tiotal år har väntat på junkern.»

Den unge skrattade upp mot månen.

»Då är den gåvan mycket äldre än jag själv», glammade han. »Det lyster mig verkligen att skåda den.»

»Värdet syns ej alltid utanpå», sade gamlingen allvarligt. »Vi jordens barn ta miste, då vi dömer. Jag gjorde det, då jag var ung och stark som I.»

»Sacre Dieu, du gör mig undersam, gubbe, men» — junkern drog åt sig tyglarna och satte sporrarna i hästens sidor — »men, sacramente, jag har ej tid med lek och barnsagor, visa mig nu genast vägen till Eda Skantz, gamling, om livet är dig kärt!»

»Stora ord trivas på ynglingaläppar, men håll inne med dem! Ofta får en gå dit en icke vill! Tag nu sporrarna ifrån. I sargar hästen i onyttan. Till Eda kommer I ej i natt. Vägen dit är lång och det är slut med hästen. Både häst och ryttare tarva vila.»

Gubben förde hästen ut på en elänta, där från en stuga ett rött fönsteröga lyste emot dem.

[ 17 ]Leonard Magnus kände på en gång hur illa bekommen han var av både ritt och fasta.

»Låt gå då gamling, jag tror du har rätt. Fägneligt vore det sannerligen att få både mat och nattläger, och det tar jag emot, var det än ges» — tillade han — »vore det så i skogsråets håla!»