Adolfsfors/Kapitel 18
| ← Det tomma stallet |
|
Manhemsförbundet → |
FRU CILLAS FUNDERINGAR I VÄVKAMMAREN
Tider och strider ha gått fram. De femton år, som svunnit sedan revolutionsarmén brusade igenom Adolfsfors, hade så småningom läkt landets djupa sår. Nya skördar vajade på fälten, och gräset växte grönt och blomblandat på de långa krigargravarna.
På Adolfsfors bruk sköttes åter hammare, kvarn och åkrar av starka, friska händer, vilkas grepp ej slappades av sjukdom eller nöd.
Flere nybyggnader hade kommit till, och bruket hade växt ut. Men fastän brukspatron Wærn var en försiktig man, som noga beräknade, vad han tog sig för, hade han dock mången gång haft svårt att klara både fallande konjunkturer och andra av tidsläget föranledda svårigheter.
Flera vintrar hade fru Cilla suttit ensam på Adolfsfors, medan hennes Lennart för att skaffa reda penningar arbetat på sin svågers stora köpmanskontor i Göteborg.
Ett efter ett hade de också försvunnit, de dyrbara smyckena, som legat förvarade i hennes stora ostindiska smyckeskrin, som hon en gång fått av kära far. Hon hade skickat bort dem att säljas för att kunna hjälpa barnen med Uppsalastudierna.
Då hon tagit farväl av de gnistrande diamanterna, hade hon mer än en gång kommit att tänka på spådomen om Adolfsfors: »den som får pengarna, får icke kärleken, och den som får kärleken, får icke pengarna», och fastän hennes tårar fallit på de kära minnena från förr, hade hon knäppt sina händer och tackat Gud för den lott, som blivit hennes.
Ty kärleken mellan henne och mannen hade blott blivit vackrare och djupare med åren, de hade vuxit fast vid varandra, vuxit fast vid Adolfsfors och dess folk.
Och barnen — deras kärleks barn — voro ju också deras stora glädje och stolthet. Snart voro de nu färdiga att själva träda ut i livet.
I den stora, svala vävkammaren på Adolfsfors dansade solfläckarna på golvet och i taket.
Framför det väggfasta hörnskåpet stod fru Cilla och travade upp den nymanglade tvätten.
Som hon stod där, kom hon plötsligt att tänka på vilken dag det var, och i samband därmed dök ett minne upp för henne.
Hon såg gamle Jan stallkarl, huru han förlägen hade kommit och sökt upp henne — just den dagen för femton år sedan — och sagt att den lilla, nådiga fröken Sophie låg i La Gracieuses spilta och grät och ville alls icke låta trösta sig. Ej heller kunde han få henne dädan.
Hon mindes huru de sedan, Lennart och hon, kommit dit och, underligt gripna, hört det tomma stallet genljuda av en oresonlig, övergiven gråt, som nästan förvandlat hennes egen förutvarande hänryckning över härens avtåg till betänksamhet.
Och nu — nu var samma lilla Sophie, den starka sorgens och glädjens barn, vuxen och med sin syster på besök hos Geijers i Uppsala, där de båda syntes göra furore i sällskapslivet.
Icke utan stolthet tänkte hon, att Adolfsfors ännu vidmakthöll sitt forna rykte beträffande kvinnlig skönhet och grace.
Ja hon måste rent av le, då hon föreställde sig, hur Erik Gustaf Geijer vid den värmländska assembléen skämtande introducerat hennes flickor:
»På sju mils avstånd från Adolfsfors var det svårt för mitt åkdon att komma fram, så uppfyllda voro vägarna av friare till våra vackra unga vänner här. Somliga av dessa herrar foro i vild carriere framåt för att nå sin längtans mål, andra kommo i förtvivlan dädan med en korg, och rätt som det var krälade välbeställda ämbetsmän, officerare och grönklädda jägare om varann i dikena.»
Ja, måtte nu bara hennes bägge töser välbehållna komma hem igen utan att ha fått varken huvud eller hjärtan förvridna av den för dem upptända rökelsen! Hur skulle det annars gå för de båda Nordenfeltarne, som hon höll av nästan lika mycket som sina egna barn? Men det var nog ingen fara!
Med större fart än förut hamnade de sista lakanen högst uppe på översta hyllan.
Efter väl förrättat arbete kände hon, att hon ändå var bliven ganska trött, och slog sig fördenskull några ögonblick ned på stolen invid fönstret.
Vinden kom björkarnas grenar därutanför att vaja upp och ned, och mekaniskt följde hennes ögon deras mjuka rörelser.
Det skulle ändå bli bra gott, tänkte hon, både för henne och Lennart, att nu snart få lämna gården och de många bestyren i yngre, kraftfullare händer.
Då Jonas väl blivit gift med sitt hjärtas utkorade, den blida, präktiga Sara Christina av Geijerstam, skulle de unga överta Adolfsfors och hon och Lennart flytta samman med den kära Stina, vilken som änka efter Grave Hülphers slagit upp sina bopålar på egendomen Skarbol.
Gud var ändå bra god, som lät ödena länka sig så stilla och gott för dem alla tre, de som så innerligen hållit av varandra hela livet!
Men så for där som ett moln över hennes panna. Bara nu inte Jonas nymodiga idéer skulle vålla någon förändring därutinnan!
Men klaga på sin Jonas kunde hon då visst inte, så väl som han alltid skött sig! Primus gick han ut från skolan i Vesterås, och fastän han sedan fick sitta tre år på köpmanskontor i Göteborg, tog han dock med glans året därpå sin studentexamen i Uppsala och var redan nu bliven underlöjtnant vid ingenjörskåren. Hennes präktige Jonas!
Att ungdomen greps av nya idéer var ju ej så märkvärdigt! Och visst låg det något storslaget och lockande i tanken att såsom friborna, äkta svenskar lämna all flärd och världens bländverk för att i enkelhet hålla sig till moder jord och med egna händer odla fädernas tegar!
Men kunde dessa deras teorier i praktiken bliva beståndande?
Dock beståndande eller ej, omfattade hennes Jonas dessa idéer, så visste hon, att han med hela innerligheten i sin övertygelse och bergfastheten i sin karaktär skulle fullfölja dem, kosta vad det kosta ville!
Och inte kunde hon klandra gossen, att han hade karaktär — om det också skulle kosta dem aila offer?
Vad var det Stina brukade säga? Att ingen blir människa, förrän hon lidit. Var nu turen kommen till dem? Föräldrar ha också så många ömma, sårbara punkter!
Huru förebrående hade inte sonen sett på henne här om dagen, då hon skämtande bett honom att »hålla sig till lagen och evangelierna och tills vidare lämna Johannes Uppenbarelse i fred!»
Och dagen efteråt hade han kommit och berättat, att han skrivit till Love Almqvist, uppsalakamraten han satte sådant värde på, upphovsmannen till hela den nya patriotiskt-moraliskt-naturalistiska riktning, som tagit sig uttryck i Manhemsförbundet.
Och då hon frågade honom, om det inte var tillräckligt, att han var medlem i Götiska förbundet, hade han förklarat, att bara teorier inte hade något värde, såvida de ej också omsattes i praktiken.
Och nu var det visst tal om, att Värmland skulle bli experimentalfältet för de nya herrebönderna. Tänkte de i denna trakt slå sig ned och odla både jord och själ?
Om nu Almqvist komme hit som huvudman för den tilltänkta kolonien, skulle då Jonas kunna stå för Adolfsfors?
Han hade en gång kastat fram något om, att en kamrat i fältstaten, fältkamrer Larsson, gärna ville överta egendomen; för honom själv vore ett av torpen, Erlingsrud, tillräckligt.
Men tyckte också Sara Christina detsamma? Hon hade förefallit så tyst och melankolisk på sista tiden.
Att inte Lennart skulle gilla förslaget, det visste hon. Så många förhoppningar som han fäst både vid Jonas och sitt kära Adolfsfors framtidsmöjligheter!
Gud hjälpe dem alla! Skulle nu också här bli strid mellan den unga och gamla generationen?
Visst förstod hon Lennart. Hade hon inte under alla år delat hans planer och förhoppningar! Men hon kunde också förstå Jonas. Och offrade han Adolfsfors, som hon visste hur högt han älskade, för ett högre krav, så låg väl ändå i själva offret något, som var värt erkännande?
Eller var det bara ett hopp ut i det ovissa, ett språng från ärvda plikter, som han kanhända kände som en black om foten? Nej, hennes Jonas var ej en man som svek!
Så fick det väl bli hennes lott då att söka medla mellan far och son!
Hon for med handen över pannan.
Varför kunde ej det fina gamla och det friska, sprudlande nya trivas sida vid sida?
Hörde de ej ihop? Kanske ändå, bara man väl finge utlopp för mellanliggande stillastående dödvatten, som kanske ingenting annat var än koncentrerad falsk stolthet?
Hon ryckte till, kännande någons blick häftad på sig, såg ut och möttes av ett par djupa, fascinerande ögon med något på samma gång glidande i uttrycket.
Och något glidande var det också i gången, där han gick bredvid Jonas, i sällskap med en annan bonde, som i motsats till honom var liten till växten.
Vilka kunde de där bönderna vara? Inte kommo de då nästgårds ifrån, det kunde hon se. In till far på kontoret tycktes de ämna sig.
I detsamma såg också den lille upp:
Ah — det var ju Hazelius, den glade lille Hazelius, som gick där i bondekläder och såg ännu mera strålande ut än någonsin!
Nu förstod hon. Den andre var då naturligtvis Almqvist. Jonas tog ju inte ögonen ifrån honom!
Nu skulle alltså avgörandet ändå komma!
Några ögonblick därefter knackade det på dörren.
En piga kom med hälsning från brukspatronen, att frun skulle vara god och gå ned på kontoret.
Med bultande hjärta, men med fast och värdig hållning gick fru Cilla att hörsamma sin mans kallelse.