Adolfsfors/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Festen
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Epilog
Källor  →


[ 407 ]

EPILOG

Det är många och långa år sedan lille Skäras-Kalles missräkningar gav sig luft i ljudeliga snyftningar den kvällen, då han såg vagnen komma hem tom utan »unge brukspatron» och fruktade att icke få se raketerna.

Många och långa år ha också hunnit att torka tårarna, som då runno utför deras kinder, vilka stodo omkring den döde, där han låg på sin tidiga bår.

Ja, många av dem, vilka stodo där, hade sedan själva burits bort till den gamla kyrkogården, till viloplatsen under lindarna, som så stilla och hemlighetsfullt viskade om dödens och livets gåtor.

Men de blå fjällen kring Hugnsjön voro kvar, de stodo där som förr, tänkte hon, som i arla morgonstund såsom en främling vandrade den kända vägen fram mot det kära gamla barndomshemmet, det vita huset uppe på höjden.

»Home sweet home», hade det alltjämt sjungit för henne, mitt uppe i storstadens buller, i det jäktande arbetet, i livet ute bland människorna, långt borta i söderns länder bland kastanjer och vinfält, ja, högt uppe på Alpernas bländvita tinnar.

»Home, sweet home», det hade för henne blivit ett med det vita huset, där de alla för sista gången varit samlade, innan döden tog den ena efter den andra av hennes älskade.

[ 408 ]Det var dit upp till det gamla sagoomsusade barndomshemmet hon också en gång tänkt ställa sin bröllopsfärd…

Plötsligt trädde hennes drömmars mål på avstånd fram för hennes syn.

Hon måste ett ögonblick stå alldeles stilla och bara se.

Nymornat låg det vita huset där, solen började just kyssa dess tinnar och tak.

Månne det ännu drömde om »det gamla som gick, medan tiden led?»

Mindes det ännu fötter, som dansat där i fröjd, hjärtan, som klappat och kämpat i lycka och kval, röster, som sjungit och viskat i kärlek och sorg?

Hennes blick gled utefter hela fönsterraden. Där nere låg matsalen.

Huru väl hon mindes det långa bordet med far på ena långsidan och mor på den andra, omgivna av hela skaran av unga och gamla.

Så de hade skrattat åt fars alla tokroliga historier; som han oftast just passade på att berätta, då de sutto till bords!

Aldrig kunde hon glömma den där glimten i ögat, och hur det ryckte i mungiporna på honom, då tant Hanna eller faster Elise blevo choquerade, medan de andra blott skrattade desto mer!

Och där var köket.

Hon tänkte på de långa mörka höstkvällarna, då Elva — den lilla skolkamraten — och hon själv med dinglande ben suttit uppflugna på köksbänken därinnanför och med öron och ögon slukat alla Stinas i Mosstuga underbara historier om dem, »som gick igen här på Adolfsfors».

Tjusade men på samma gång skräckslagna, hade de sedan så fort benen förmådde, sprungit upp för stora trappan in i sina rum.

Men bara hon hunnit fram till den vita uppstoppade [ 409 ]svanen, som stod i fönsterfördjupningen, hade hon alltid blivit alldeles lugn igen.

Med armen om hans fina smala hals, hade hon sedan timtals suttit och drömmande skådat bort mot de blå bergen, undrande över vad som gömde sig där bakom.

Och där låg vita salongen!

För alla de gånger de suttit däruppe tillsammmans, och far hade läst högt eller »familjekören» sjungit!

»Home sweet home», ljöd det åter vemodigt för hennes öron. Nu förstod hon också de andra orden, som satts till den gamla melodien: »Jag är en gäst och främling som mina fäder här…»

Men kanske genljuder de stora rummen nu åter av skratt och glam?

Ack nej, det var sant, hon visste det ju, Adolfsfors’ siste brukspatron, Gustaf Örn och hans familj, hade för länge sedan flyttat därifrån. Nu fanns där intet hem mer, bara bolag ute och bolag inne!

Hon tog en bakväg och kom så in på gården.

Dödstyst låg det vita huset. Alla dörrar voro tillstängda.

De tomma fönsterrutorna stirrade emot henne som döda stela ögon.

Frysande gick hon där förbi, tagande vägen till den lilla lekstugan.

Redan på avstånd möttes hon av en vedervärdig lukt, och en blick genom fönstret uppenbarade för henne, att barnens fordomtima residens nu blivit — hönsens!

Långsamt fortsatte hon ut mot Marielund, den gamla parken.

I sin förvildade övergivenhet bevarade den ännu spår av sin gamla skönhet. Det förgångnas poesi steg som en spröd ton ännu upp ur de blekta färgernas harmoni.

Hon andades ut på nytt.

Men vad var detta?

[ 410 ]Hela ena sidan var ju upplöjd!

De gamla träden hade huggits ned, och där fordom »kung Liljekonvalje av dungen» så stolt och fint hade höjt sitt vita huvud och sänt ut sin ljuvliga doft, där vajade nu några magra och glesa timotejstrån.

Hon letade sig fram till stenkumlet, där den stora stenen med den gyllene inskriptionen: »Till minne av vår barndoms fröjder», hade stått.

Men fallen från sitt rum låg den där till hälften raserad.

Hon försökte att åter resa upp den, men förgäves.

Stenen var henne för tung.

Hon kunde blott gång på gång med sina händer ömt stryka över dess illa medfarna skiva.

»Nu vill jag bara gå ned till den lilla holmen», tänkte hon.

I förbifarten måste hon dock ett ögonblick sätta sig på det gamla lusthusets trappa.

Hon såg sig omkring. Här hade de sprungit ut och in och lekt och spelat sina små teaterpjäser…

Nu gapade stora hål i golvet, plankorna voro delvis upprivna, och bänkarna runt omkring fallfärdiga…

Inga förstående händer hägnade mer Maja Ugglas verk.

Tårarna kommo henne i ögonen.

Hon fortsatte utför sluttningen ned förbi de s. k. »grottorna».

De gamla stenborden lutade snett och vint mot marken, men de stackars oklippta spireahäckarna sände henne sin doft från fordom.

Så blev hon stående som förlamad.

Hade hon fått ett dolkstygn kunde det inte vållat henne större smärta än den upptäckt hon nu gjorde.

Holmen, den lilla holmen, Adolfsfors pärla, vad hade de gjort med Holmen!

K—a—l—huggen låg den där, kalhuggen, belamrad med all möjlig bråte!

[ 411 ]Eller kanske det skulle föreställa timmer det där…

Smala ynkliga små pinnar, skulle far ha sagt, pinnar, som tydligen voro avsedda att mata odjuret därborta — trämassefabriken!

Trämassefabriken, som efterträtt den hederliga gamla smedjan vid fallet.

I stället för hammarens taktfasta, välkända dunk, som förut redan på långt håll glatt hälsade den ankommande: välkommen hem, välkommen hem, välkommen hem till Adolfsfors, hördes nu blott ett ideligt fräsande — schas — schas — schas!

Borta, borta var det sålunda alltsammmans!

Hon sjönk ned vid älvstranden.

Harmen kokade inom henne, smärtan rev och slet tillika med känslan av hennes egen maktlöshet gentemot vandalismen.

Halvt bedövad av slaget blev det hela till ett kaos inom henne.

Biott samma ord ringde henne ideligen i öronen:

»Då vinden går däröver är det icke mer, känner icke mer sitt rum…»

Vilken vind?

Bolagsvinden!

Bolagsvinden, som de sista trettio åren blåst över Värmland, totalt förändrande dess hela yttre och inre fysionomi.

Borta voro nu de stora härliga skogarna med hela den doftande, rogivande skönhetsvärld, som de slutit i sin famn, kvar lågo på många håll blott bolagsherrarnas utsökta visitkort: stubbarna… långa sträckor bara stubbe vid stubbe.

Nedlagda voro de förut vid varje fors bultande hamrarna. All hemindustri hade uppslukats av bolagens stora malande grottekvarnar…

Sorgligt övergivna voro de många små hemmanen. Deras av olust gripna, skönhetsälskande bebyggare hade från sin plundrade hemtrakt flytt till Amerika.

[ 412 ]Och på de stora herrgårdarna hade livet självt — det stora underbara, skiftande livet — stelnande krympt samman i livets mekanism, pengar, pengar, pengar hette nu den allena saliggörande smörjelsen, som drev det hela.

Främmande tungomål surrade opåtalt i värmlänningarnas gamla salar.

Smålänningar, dalkarlar, stockholmare, göteborgare och icke minst norrmän huserade överallt.

Utan känsla för landskapets ömtåliga skönhet, utan rot i dess förgångna, fingrade de alla med klumpiga fingrar på »Svea rikes krona». Skulle de verkligen alltjämt — för snöd vinnings skull — få peta ut och schackra bort dess vackraste juveler?

»Då vinden går däröver är det icke mer…»

Vad skulle väl de gamla säga, om de nu sågo den förödelsens styggelse, som övergått deras forna hem, som de med så mycken kärlek och möda byggt upp.

Trött slöt hon ögonen.

Hörde hon inte lätta steg och röster liksom fjärran ifrån?

Med ens visste hon, att alla, som där kommo, som nu närmade sig henne allt mer och mer, de voro de, som en gång bott här på Adolfsfors och fordom älskat att lustvandra i parken.

Men då måste också pappa vara ibland dem, tänkte hon, och längtansfull ville hon ila dem till mötes.

Förgäves — hon kände sig som fastfjättrad.

Plötsligt föll ett så intensivt starkt strålande ljus emot henne, att hon måste sluta ögonen.

Men det gjorde ingenting, ty på styrkan av hela den starka utstrålande ömheten kände hon, att det nu var far, som kom till henne.

[ 413 ]Hon genombävades av lycksalighet och sträckte ut armarna.

Men då föll en skymmande skugga i vägen och hon hörde en röst liksom avvärjande säga: »Pas encore — blott i smärtan stämmas strängarna».

Och framför sig såg hon mannen i spännskor och silkesstrumpor med snäv livrock och fina krås. Den smala, tunna, spetsomhöljda handen lyfte den trekantiga hatten från den vita allongeperuken.

Han böjde sig ned mot henne, och hon kände den fina spetsen från hans ärm snudda vid sin panna, då han viskade:

»Du, som fick privilegiet att växa upp här vid Adolfsfors hjärta, medan det ännu slog stort och starkt i kärlek, du, som fick lära dig att vörda fädernas verk, kan du höra vår röst?

Tala då till dem, som icke förnimma den, tala om vad du själv hört och sett!»

Hon ville vrida sig undan.

»Kan du icke, har du icke förmåga eller talang, säger du — ja det är sant, men mitt verk är i fara, tiden hastar och jag har nu ingen annan att ge detta uppdrag åt. Älskar du inte Adolfsfors? Nå så sjung då efter din näbb! Vad betyder det väl, om de många komma att hacka på dig och skrika ut alla dina brister, bara någon enda vill lyssna och — hjälpa det gamla Adolfsfors!»

Förvirrad såg hon sig omkring.

Hade hon slumrat till?

Solen silade in mellan löven och brände henne i ansiktet.

En smula stel i lemmarna reste hon sig upp från marken.

Åter skådade hon bort mot den lilla holmen.

Så mjukt den låg där i älvens famn, som ett litet barskalligt, fjunigt barnhuvud… visst kunde väl lockarna växa fram, växa ut på nytt…

[ 414 ]En liten fågel kom flygande och slog sig ned längst ut på stocken. Han började drilla och jubla av hjärtans lust, fastän det varken var den tid eller stund, då fåglar annars brukade sjunga.

Lät det inte som ett förnyelsens hopp?

Kanske Adolfsfors kunde blomstra på nytt, om någon bara funne — Fossums hästsko?

Vart hade den väl tagit vägen den kvällen den lossnat ur sin infattning?

Hon började gå utefter älvkanten.

Säterudsforsen dånade i orolig brådska.

Där granalléen fordom tagit vid, hade far i de av Pay & Nilsson nedhuggna granarnas ställe låtit plantera björkar.

De hade nu vuxit sig höga. Hennes blick sökte sig upp för deras vita stammar mot de lövrika kronorna.

»Från släkte till släkte», susade bladen…

»Guds nåd varar från släkte till släkte upprepade hon sakta för sig själv.

Hon började känna sig trygg — också för Adolfsfors. Kanske skulle hon själv aldrig få se hembygdens renaissance, men nog skulle den väl komma den tid, då »fosterlandskärlek» blommade också i annat än ord och ord… och statyer… och pansarbåtar!

Och den anda, som byggde Adolfsfors till »Guds ähra och medmenniskors vähl», månne den dock icke till slut skulle segra över den småsinta själviskhetens många beräkningar? Då skulle det nya Adolfsfors också vårda arvet efter det gamla.

Borta vid älvkröken väntade den beställda skjutsen.

Just som hon hoppade upp i vagnen, hördes ihållande ivriga rop från den gamla smedsbyggnaden uppe på höjden.

Nej, se, där stodo de, några av hennes gamla vänner! Gummorna viftade med förklädena, och gubbarna svängde sina hattar till avsked.

[ 415 ]Några små linhåriga, barbenta ungar hade också klättrat upp på verandaräcket och vinkade oförtrutet.

En varm våg av kärlek och tacksamhet vällde upp inom henne.

Så länge hon kunde se en skymt av dem, såg hon sig tillbaka, besvarande deras hälsningar. Men ack, tänkte hon vemodigt, ingenting, alls ingenting kan jag göra för er, mina kära värmlänningar.

Då kom hon med ens att tänka på sin dröm i »Marielund».

Vad var det Adolfsfors byggherre hade viskat till henne?

Kanske de gamla historierna, som hon mindes, ändå litet kunde glädja de gamla och roa Adolfsforsbarnen?

Och så kom det sig, att hon började samla dem och band dem samman till denna enkla minneskrans, som nu — i ödmjuk tacksamhet för allt det vackra det gamla Adolfsfors en gång gav — lägges ned vid den vittrande vårdstenens fot.