Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1646 jan—juli
| ← 1645 |
|
1646: aug.—1648: aug. → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Anno 1646 den 7 februari om aftonen kl. 9 fick min
styfmor 2 döttrar och dödde di samma natten kl. 12.
Så var min styfmor rätt svag. Men så tror jag, att
ingen god sände stad, att fru Ebba kom åter till oss igen,
mig till en stor plåga, som hon alltid var; och försumma
hon sig inte denna gången heller, på det jag skulle kunna
tacka henne för allt.
Och blef hon liggandes i vårt hus och i min säng. Och halp mig inte; huru jag beflita mig om att tjäna henne, så var det allt lika godt. Ty hon var nu så bitterlig ond på mig, för jag har gjort henne imot med Sparren, att hon nu inte visste, hvad hon skulle göra, att hon kunde komma min herr far till att bli ond på mig. Och sade hon alltid någet på mig, det jag fick banner före; men i synderhet fick hon en god lägenhet därtill, när barnen vore döde.
Och där kom en gång främmat, som vi skulle gå dit ut med. Och hon såg, att jag råka dra på munnen. Ty hon ville, att jag allt bortåt skulle sitta och gråta, det jag inte orka, om det har kostat mig aldrig så mycke; ty jag var både ung och därtill utur viset glad, att det var mycke litet det jag såg, som någet löjliget var, att jag icke skulle både själf le och komma en annan till att le däråt, och kunde väl göra hela komedian af litet nog.
Och medan vi stoge där ute, kom där en dräng och skulle gå ut. Och med detsamma strök han på foten och med detsamma föll han kull och hade så när slagit kull gumman med sig. Det såg jag och har gärna sett, att det har gått an. Begynte jag fördenskull till att le däråt. Och det såg fru Ebba. Ty blef hon strax ond och mente, att hon nu har fått någet med mig, och såg så ondt på mig. Det jag ock strax märkte (att hon var ond), men jag låddes som jag såg det inte, utan gick in och laga mat åt min styfmor.
Och hon gick strax till min herr far och sade: ”Min bror, din dotter är så odygdig, som jag har sett en, att hon inte unner dig någen glädje, ty hon står och gläder sig däråt, att dina barn äro döda, och gör inte annat än ler. Och kan du lida det af henne, så vet jag inte hvad jag skall säja. Och såge hon gärna, att både far och mor och all hennes släkt vore död, att hon finge ärfva allt ensam, ty hon är så snål, att jag inte vet hvem hon brår på. Och vore det mycke bättre, att hon vore död och di andra, som du har kunnat haft mera hugnat af, har mått lefva. Ty jag fruktar, att du aldrig får någen hugna af den dottren, ty hon är allt för elak och girig.”
Men Gud skall vara mitt vittne, att jag alldeles var oskyldig däri och tänkte aldri på någet arf, utan hvad Gud har villat ärna mig, det lät jag mig ock med nöja och sköt det allt till honom, som alla arf skiftar, och passte inte mer på, än han ville gifva mig.
Blef min herr far fördenskull mycket ond, det jag ock intet undrar på, efter hon så måla ut det, och kom han till mig och fråga hvad jag gjorde. Så sade jag, att jag laga mat åt fru mor. Men han sade: ”Det du lagar, det må svinen äta och du själf.”
Men han begynte till att banna mycke för min girighet, det jag först log åt och mente det har varit skämt, men så såg jag väl sedan, att det var allvar, och märkte väl, hvadan det kom. Efter han förde desamma ord, som jag hörde fru Ebba sade, visste jag väl, att hon var orsaken till alltsamman. Ty gjorde de ord mig af allt mitt hjärta ondt, och i synderhet efter hon har kommit min herr far till att fatta di misstankar om mig, att jag gärna har sett, att di alla har varit döda. Det jag lell aldrig önska, ty jag ved den tiden inte sörjde för morgondagen, utan lät hvar dag hafva sin egen omsorg. Och när jag feck så mycke jag kunne kläda på mig, att jag var väl klädd, så hade jag allt nog och bekymra mig inte om mera; men det öfriga så väl som detta, det lät jag allt min goda Gud sörja före och lät hvarken rikedom heller fattigdom bekymra mitt hjärta och sinne. Ty jag lefde i detta fallet alldeles utan omsorg och tänkte på inte annat än min lek och huru jag kunde komma dit jag fick vara glad. Hvarföre låg mig sådana obilliga beskyllningar så hårdt på mitt hjärta, att jag inte kunde tiga, utan till att bevisa min stora oskyldighet brast jag så bitterlig till att gråta och svara min herr far:
”Jag kan inte tänka heller veta, hvarföre min herr far skyller mig för sådan där stor odygd, men så vet jag väl, hvem som är begynnelse därtill. Gud förlåte dem, som sådan osanning har sagt på mig för herr far, det jag aldrig har tänkt i mina lifsdagar, utan vill önska af allt mitt hjärta, att Gud ville gifva min herr far så många barn och låta dem lefva, som han kunde hafva hugnat af och jag af hjärta ville önska. Fast jag aldrig finge ärfva en nagel efter min herr far, så hoppas jag väl, att min morfar skall lämna mig så mycke, att jag kan lefva ve’t. Och hvar det icke vore, att jag någet hade där till att vänta, så vet jag och är i den stadiga hopp och förtröstning till min goda Gud, som alla försörjer och hjälper, och har ock försörjt mig, alltifrån jag först fick lif, och har ock gifvit mig mitt elända lif och har ock hulpit mig till att igenomgå så mycken vedervärtighet och olycka och har lell därunder alltid gifvit mig ett kristeligit tålamod, därföre jag alltid, så länge jag lefver, skall tacka honom.
”Och välsignat vare min fromma Gud, som nu har bragt mig så vida, att jag någet så när kan åtskilja ondt och godt; och har han ock låtit mig försöka dem båda iblant, på det jag dess bättre skulle kunna skicka mig uti hvilken delen, som min tunga värld ville med mig, antingen till lycka heller olycka. Hoppas jag visst fördenskull, att densamma min goda Gud såväl härefter som härtill lärer utan alla andra medel försörja mig och icke låta mig lida nöd. Det jag ock visst tror honom om, fast jag aldrig mer finge ärfva än min saliga fru mor. Och den samma Gud, som henne försörjde till hennes död, den skall jag ock alltid bedja, att han ville gifva mig allt det mig kan vara nyttigt till själ och lif. Och annat arf åstundar jag inte, utan det vissa och fasta arfvet, som ingen kan taga ifrån mig, och hvad Gud annars yill gifva mig.
”Och jag kan inte veta, när fru Ebba har hört mig säja det, som aldrig har kommit i mina tankar. Ber jag för den skull, att min herr far inte ville tro sådant, ty hon säjer det af lutter afund till mig, och ber min herr far i all ödmjukhet inte villa förtänka mig, att jag så dristig svarar, ty nöden tvingar mig därtill. Och är mig omöjlig till att äta sådan beskyllning i mig och hoppas inte heller, att min herr far skall tro sådant.
”Men hvad mitt löje vedkom, så bekänner jag, att jag lite drog på min mun åt det jag såg som löjelig var, och har så visst som jag lefver inte lett åt de döda barnen och inte heller ment något ondt därmed. Och trodde inte heller, att det skulle vara så illa gjordt, som jag hörer att hon har tydt ut det; och om jag visste, att jag gjorde min herr far och fru mor någet emot därmed, att jag är glad, så vill jag mycke heller tvinga mig därifrån det meste jag kan.”
Och begynte jag därmed så bitterlig till att gråta och beklaga min svåra och vedervärtiga lycka, som i all måtta var mig så mycket tung, som inte unte mig så mycket, att jag en gång fick le, sedan mera.
Och min herr far gick in till måltids, men jag gick i min styfmors kammar med mat åt henne och ville inte gå till måltids, det fru Ebba har mått dåna i ondska öfver.
Men när jag kom in till min styfmor med maten, bad jag henne äta. Så har fru Ebba varit inne hos henne och sagt så för henne me, att när jag kom till sängen, fråga hon hvem som har koka’t. ”När jag sade, att jag har gjort det, vände hon sig åt väggen och var så ond, att hon inte ville se på mig, och bad mig äta själf, det jag ock gjorde och satte mig sedan till att gråta.
Men när fru Ebba kom ifrån bolet och såg mig inte, begynte hon till att tala med min styfmor. Och huru det var, så gick det ut på mig, att jag inte gjorde det mig borde, och var inte inne hos henne, som mig borde — det jag lell aldrig kom ur hennes kammar, utan de icke viste mig ut. Och mycke annat mera, det mig gjorde mycket ondt.
Fru Ebba sade, att min styfmor skulle slå mig. Den andra sade: ”Gud bevare mig ifrån henne.”
Men när min herr far kom in, begynte de till att tala om mig allt det som illa var. Så gjorde det honom mycke ondt, ty han var lell mycke kär åt mig, att han tillförende, utan all orsak, var tvinga till att banna mig så illa.
Och han sade: ”Kära syster Ebchin, jag kan inte se, hvad hon mera skall göra heller hvad hon gör illa, så vida som hon ännu är ett barn och är så hjärtelig glad och all i leken, det jag inte väl kan neka henne. Hon läre väl tid nog få si surt ut; ty det är synd till att neka ett barn sin glädje, hon slipper så hastigt. Och om hon än gjorde någet, så gör hon det inte af odygd heller någen ond mening utan mera af barnslighet.
Därföre måtte vi inte så tyda det ut, att di unga sku kunna si surt ut allt för ett, när vi si surt ut.”
Och gick han därmed ut ifrån dem.
Och så begynte jag så hjärtelig till att gråta, så att de märkte, att jag var inne i kammaren. Och gick jag sedan ut i min kammar.
Och var jag den barnsängen så utkommin, att om jag log, så log jag att barnen vore döda, sang jag, så unte jag min mor ingen ro, och såg jag surt ut hemma, så sade de att jag ville bitas, så att jag inte själf väl visste, hvad jag skulle taga mig före.
Och inte tordes jag klaga min nöd för min mormor, ty jag var rädd, att det skulle bli värre för mig, och drog det så för mig allena. Och var det mig en så svår tid, att om icke Gud då såväl som alltid har tröstat mig och hållit mig ved tålamod, så har jag rätt måst förgåtts.
Och en afton heller 2 därefter, satte fru Ebba sig i min styfmors kammar ved hennes säng, och jag satt bakom henne. Sade hon åt mig: ”Si, sitter du här inne, och Cruusen står där ute. Hvi går du icke ut till honom, som du inbillar dig så mycket om?”
Därpå jag svara: ”Han kan väl stå mig förutan i dag såväl som alltid, och han I inte mycke hört mig tala om honom hvarken ondt heller godt. Och är han god nog åt den honom behagar, och kan han väl få så god jungfru som jag, och jag så god man som han.”
Då svara fru Ebba: ”Ja, du må inte tänka, att du ändå får så god man, som Cruusen är. Han har allt för godt sinne åt dig, ty dig är spådt, att du skall få en så ond man, att han skall slå dig hvar dag, och I sku lefva ihop som hund och katt, och därtillmed en så fattig man, och när I hafva ätit den ena biten, så sku I inte veta, hvar I få den andra, och en sådan stor eländighet skall vara med er båda, att du inte tror. Och jag vet, det läre så gå dig, efter du inte ville hafva Sparren.”
Då svara jag: ”Då har det först gått an! Men hvad den onda spådomen vedkommer, den aktar jag inte, utan tror min Gud mycke bättre, att han ju läre gifva mig en god, dygdig, redelig och from man heller ock ingen. Och där Gud än så ville straffa mig för mina synders skull och gifva mig en man som vore någet ond, så skulle åter jag ställa mig så fromt emot honom, att han inte skulle kunna vara ond emot mig, och skall sjunga:
|
Kommer min man onder hem, |
och ber, att ingen ville bekymra sig därom, utan låta Gud och mig man sörja därföre. Det skall väl blifva godt och bättre än boken säger.
”Men hvad fattigdomen vedkommer, så kan jag inte säja däremot, utan det kan väl vara möjeliget, att Gud har täckts till att lägga mig det på, ty han kan lätt göra en fattig rik och en rik fattig. När honom så behagar, kan ingen ändra, utan han lagar både med rika och fattiga efter sitt sinne; men så bekymrar mig inte den fattigdomen stort. Först att vi man älska hvarannan af allt hjärta och länge och väl få behålla hvarannan, så är en liten bit brö med kärlek mycke bättre än ett stort hus med allahanda godt, när 2 inte älska hvarannan; och där då fattigdomen blir så stor och kärleken är med, så drager han väl tyngsta lasset och gör allting lätt och ljufliget. Fast det än i allt annat ginge mig aldrig så svårt, så skulle jag lell vara glad där hos, och håller det för ingen redelig kärlek emellan 2, som har lofvat till att älska hvarannan i mot och med, och låter rikedom heller fattigdom komma sig någet ondt emellan; utan har jag älskat, när han drack vin, så skall jag ock så göra, när vi inte annat hafva än vatten.
”Men så aktar jag all er Spådom intet, utan jag tror min goda Gud bättre, fast I mån säja som I gärna villa. Och såge I gärna, att jag aldrig skall få någet godt äga. Men jag förstår: är det så Guds vilja, att det skall gå mig så tungt, så vill jag gärna låta mig nöja därmed, ty den som låter sig nöja, han har allting nog. Men så vet hvarken I heller jag heller någen annan, hvad Gud har gömt åt mig. Och om jag med all flit sätter all min förtröstning till honom, som allena kan vända min lycka och olycka, hvart han vill, och jag sedan flitigt ber honom, så ger han mig väl allt godt med.
”Och om det inte så vore Guds vilja och mig inte nyttigt till att blifva rik, så sköter jag det rätt inte om och aktar denna världenes rikedom slätt inte, ty hon är så förgängelig och oviss, att råtter kunna draga bort den för mig. Heller när jag mycke har släpat mig med rikedomar, så skall jag bort och dö. Så har jag inte däraf utan omak, och en annan, den jag aldrig har tänkt, skall träta om min rikedom; men är jag inte rik, så är jag inte rädd därför. Så passar jag på ingenting, och skall ock inte annat beda Gud om, allenast han af nåd ville gifva mig hvad mig är nyttigt. Det är all min bön. Och allt annat aktar jag inte utan sörjer det I hafva sagt mig, medan jag sofver.
”Och skall jag sofva rätt roligt därföre i denna natt, ty jag vet, att Gud låter ingen svälta ihjäl; och inte sörjer jag gärna förut, ty sorgen är stor nog, när hon kommer.
”Och Gud har ännu aldrig förlåtit någen, som har hoppas på honom, hvi skulle han så förlåta mig? Ty jag har ock mitt stadiga hopp till honom; så vet jag, att han läre inte heller förskjuta mig så.
”Elaka käringar spå mig illa, dem ger jag bocken och hundana, ty jag har inte bedt dem spå mig hvarken ondt heller godt, därföre aktar jag det intet. Ty jag kan aldrig lida sådana skvallrekäringar i mina dagar, utan jag vill säja: ’hvad Gud hafver mig unnat, det kan hvarken skam själf heller hans sänningebud taga från mig och inte någon annan heller, som unnar mig ondt, utan när Gud vill, så får väl Bo skinnpäls och mera godt med’.
”Och bekymrar mig för den skull ingen elak och gläder mig ej heller någen god spådom, utan jag lefver i det fallet alldeles utan bekymmer. Och beder jag allena Gud sörja för mig både i det fall och allt annat. Ty jag vet och tror honom allena, att han kan vända min tunga lycka när och som honom täckes; det jag ock, så vida som Gud gifver mig nåd, skall jag låta mig nöja med hans vilja i lycka och olycka. Och är jag nu lika glad som jag var förrän jag hörde denna här spådomen.”
Och blef hon väl vred på mig och bruka mun på mig; men jag log så smått däråt och böd godnatt och gick ut, lade mig i min säng till att sofva om natten. Och sof rätt roligt till k. 9 och tänkte icke en gång på allt det onda de spådde mig.
Men om morron hälsa jag godmorron och sade: ”Än jag, som har mycke roligare sofvit för min fattigdom i natt än fru mor för sin rikedom. Och vill fru mor tro, att jag inte har låtit förhindra mig ifrån min ro, med allt det vi talte om i aftons.”
Och slet jag mycken förtret den tiden, den jag inte all kan klaga; därföre jag fällte hemmelig mången hjertans bitter tår, ty mig kastas mången gång före, det jag inte rådde före heller var orsak till, utan måtte sittja och höra, det jag inte gärna hörde, när den stora hopen kom. Men jag måste låss, som jag inte hörde. Det jag bet så in i mig. Och Gud vet, allt sådant gjorde mig mycke ondt i mitt hjärta; men jag kunne inte ändra det, utan lät mig inte märka som det gjorde mig ondt, utan befallte Gud alltihop, den jag väl visste att han aldra bäst har sett all min sorg och svåra vedervärtighet, som mig har händt och har varit så mycket stor alltifrån mina 2 år och intill denna här stunden och för mig mycke vedervärtiga tiden, som inte var bättre för mig än den förra, undantagandes att Gud har låtit mig nu komma till di åren, att jag själf tordes svara för mig, när det gick allt för hårdt på, och har ock gifvit mig den gåfvan, att jag kunde göra det med besked. Och när jag ville den vägen ut, så vunne de inte mycket på mig. Och om inte annat halp, så satt jag och log åt dem, så visste di inte hvad de skulle säja.
Och har jag så därmed så saktelig med tålamod gått min vedervärtiga, tunga barndomsvärld igenom, och har af otålighet aldrig låtit någenting underkufva mig. Och hade jag ock nu det hoppet, att Gud inte till evig tid skulle låta mig blifva i oro, utan att han ock en gång skulle försörja mig så väl som andra på hvad sätt det ock vore, att jag inte i alla mina dagar skulle si en annan i händerna och, när jag skulle hafva någet, få vrånga och sneda ögen. Och allting var mig för godt. Och när di länge har sett surt på mig, så fick jag ändå inte. Och var det mig väl svårt, men så var jag van därved ifrån barndomen. Därföre föll det mig inte sällsamt, utan så trodde jag min Gud så väl, att han allting skulle laga med mig i bästa måtta. Och honom kastar jag ock all min nöd och omsorg på och skall alltid vara glad och tacka min Gud, ehvad mig kan påkomma i denna min ungdom.
Och vill alltid säja: ”Ty Gud är min tröst, min hjälp och mitt beskärm, att inte ondt skall omstörta mig, ehure det ock är. Ty du äst min tillflykt och min hjälpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig. Min själ håller sig intill dig, din högra hann uppehåller mig. Och lofvat vare Herren dagelig. Gud lägger mig en börda på, men han hjälper mig ock. Vi hafve en Gud den där hjälper och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar. Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre, mitt hopp alltifrån minom barndom. På dig hafver jag förlåtit mig alltifrån moderlifvet. Du hafver dragit mig utur min moders lif. Min berömmelse är alltid af dig. Gud, var icke långt borta ifrå mig och öfvergif mig icke, min Gud, i alla mina lifsdagar. Och låt dem icke få glädja sig öfver mig, som mig hata, utan låt din godhet och trohet bevara mig alltid, så fruktar jag mig inte för någet ondt, ehuru stort det ock är, och skall ej heller bedröfva mig däröfver!”