Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1646 aug—1648 aug
| ← 1646: jan.—juli |
|
1648: aug.—1649: nov. → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
I augusti begärade min herr far lof till att draga
till Lifland. Och ville jag ingalunda dit med, efter jag
väl visste hvad min fred tillhörde, om jag kom dit, efter
hela min vedervärtiga hop var i Riga och att min
styfmor aldrig skulle vara ifrån dem, efter hon var
uppfödd hos dem. Och jag väl visste, att jag har gjort dem
förtret med Sparren, att jag har öfvergifvit honom.
Och jag hade ingen af min mödernesläkt där, den jag
kunde klaga min nöd före, om mig gick någet på. Ty
visste jag väl, att det skulle falla mig allt för
besvärlig och förtretelig att vara där: ty jag var nu så
uttröttat af allt det larm, di har haft med mig, så att
jag inte hinte till att stå ut någet nytt buller, som jag
väl visste skulle komma mig på halsen, om jag droge
med. Bad jag fördenskull min morfar och mormor, att de ville be, att jag skulle få lof till att bli hos dem,
men inte som jag visste däraf, det de ock gjorde.
Men jag låddes, som jag inte gärna ville, utan heller har följt med. Och lämnade min herr far mig inte gärna kvar, men han tordes lell inte neka min mormor.
Blef jag fördenskull kvar hos min mormor, och min herr far och styfmor drogo till Lifland.
Och min mormor drog till Tidön. Och min morbror Erik följde oss. Då finge vi veta, att min morbrorhustru, fru Anna Sture, var död.
I september drog min morbror Erik ifrån oss och till Reval första gången till att bli gubernör. Vore vi sedan ved Tidö till den 8 november. Då droge vi till Stockholm.
Och dagen därefter ginge vi till fru Ebba Leijonhufvud, och måste jag blifva kvar hos henne i några dagar.
Och en afton sade hon, när jag låg: ”Nu är Cruusen kommin den 11 ifrån Finland, och tror jag visst, att I har sagt hvarannan till, efter I så lika komma i staden. Säg mig nu, om du skall hafva honom?” Och jag sade nej.
Så hade hon så mycket till att säja, allt det, som ondt var, om honom, och så många namn gaf hon honom, att jag blef rätt ledsen ved, ty jag ville gärna sofva. Så svara jag på skälmeri, att hon inte skulle tala så illa om honom; när jag finge honom, om hon inte tyckte illa vara, att jag sade honom allt det? ”Ty hvem vet om icke min lycka blir så god, att jag kan få honom för någon annan, så blir er spådom om inte.”
Och blef hon så ond; jag visste det väl, för därpå sade jag det.
Ty svara hon mig: ”Om du ändå får honom, aldrig får du några barn med honom.”
Då svara jag: ”Jo men, ingen nöd blir därom, ty vi äro båda af godt slag, som inte har fattas barn; alltså få vi båda väl barn nog, om Gud hjälper oss tillsamman. Det tviflar jag inte på.”
Och hon sade: ”Om I än få barn, såg du icke huru många söner din moster fick med broren, så många får du med denna. Då har du inte af hans rikedomar.”
Jag sade: ”Min moster fick 4 döttrar, mig läre Gud gifva 4 söner, och fru mor skall en gång få se dem.”
Då sade hon: ”Om I än få många söner, som du säger, så blir det inte annat än morianer och dvärgar, efter I äre svarta och små både.”
Då svara jag och smålog: ”Di värsta sto bära di skönaste fålarna; alltså skall min fru mor få se, hocka sköna barn jag skall få, att di inte skönare sku kunna målas.”
Då svara hon och blef så bitterlig ond: ”Så hörer jag väl, att du vill ändtelíg hafva honom.”
Därpå jag sade: ”Jag hör min fru mor säger så, att jag skall hafva honom. Och ber jag, att jag måtte få sofva. Jag vill icke en gång mer tala om honom i afton.”
Och om andra afton kom han dit till mig och blef fägnat af henne som salt i surt öga. Ty han har inte talt ved mig, sedan han kom ifrån Finland. Och har han väl för en lång tid låtit mig märka sin mening, men jag var ett sådant kreatur, så som inte var så lätt till att vinna, utan det ville kosta någet omak, efter jag tyckte jag hade någet till att pocka på. Och försökte jag honom nog, om han skulle villa vara stadig, ty jag var rädd, att han skulle betala mig, det jag har brutit andra emot.
Talte han mig nu strax den 20 november med allvare till, det jag i förstone ingalunda ville höra heller ock veta däraf; ty jag tyckte, att jag har slitit så mångt förtretligt ord för hans skull, så att jag icke därföre kunde älska honom. Gjorde jag honom i den tiden allt det största harm och förtret, som jag nånsin visste heller kunne upptänka. Och om jag inte annat kunne göra, så grina jag åt honom, ty jag mente, att han därved skulle bli förtreten och vända sitt sinne ifrån mig. Och har jag aldrig kunna lida så mycket af en, som han led af mig, ty han så hjärtelig högt älskade mig, att det halp inte, hvad jag gjorde, utan därmed jag tänkte till att vända hans hjärta ifrån mig, därtill jag bruka alla mina konster som jag visste, därmed kom jag hans sinne mer till att tänka på mig.
Och efter att han såg, att jag inte var så lätt till att öfvertala, utan jag var som di obändiga hästana, som i förstone inte ville låta råda med sig, och för allt sådant begynte han dess högre till att älska mig och satte sig i sinnet, att han aldrig skulle vänna igen, förrän han själf har bragt mig så vida, att jag älskade honom igen; det som hölt mycke hårdt.
Begynte han nu så saktelig till att handla med mig själf och bruka ingen annan därtill, hvarken den ena heller den andra. Och handla han så länge med mig, att innan jag själf visste ett ord däraf heller själf märkte det, så hade han hela mitt hjärta inne, att jag inte själf visste, huru jag kom därtill, utan märkte då, att Gud, som har hvar och ens hjärta i sin hand, han vänder det, hvart han vill. Så gjorde han ock mitt, det som var så hårdt och ostyrigt, att jag aldrig trodde att det skulle bli bundit. Det var nu helt och hållit fångit. Men så lät jag honom inte strax märka det, utan ställte mig ändå en lång tid emot honom, som jag har gjort förr.
Men sedan jag har varit en så lång tid så odygdig emot honom, och jag likväl såg, att han var så stadig och lät ingenting irra sig af mig, utan så högt och af allt sitt hjärta älskade mig och utan all skrymtan och inte akta, hvad han skulle lida för min skull, och han hvarken för den ena orsaken heller den andra begärade mig utan af blotta en oskrymtat och ärlig kärlek emot min person, och att mitt sinne kom öfverens med hans, att han därföre begärade mig, och det inte var sådan torr och låpaktig[1] kärlek, som den förra min fästeman hade mot mig, — och kunde jag då si, hvad åtskillna är på en rätt kärlek heller den som är tvungen —; och när jag såg allt sådant, kunde jag inte heller längre dölja för honom, utan lät honom öfvertala mig så vida, att jag ock älska honom igen. Och bragte han mig på sistone igenom Guds milda Försyn, som alltid har haft omsorg för mig och nu igenom detta tillfälle ville hjälpa mig ifrån min barndoms vedervärtighet, och endels han igenom sin egen stadighet och den stora oskrymtade hjärtans kärleken, som han bar till mig, att jag
Anno 1647, den 20 februarie, förlofvade mig med
honom i Stockholm hemlig, att ingen visste däraf, i
min mormors hus i vår lilla kammar. Gud låte det vara
skedt i en god och lyckelig stund!
Då lofva vi hvarannan att ingen människa skulle skilja oss både åt, utan den grymma och obarmhärtiga döden, som ingen kärlek eller någet aktar, utan skiljer alla käre vänner åt; och dem skiljer han snarast åt, som hålla hvarannan kärast.
Och må jag bekänna, att vi älskade hvarannan så af allt vårt hjärta, att inte hade vi något, som låg oss på sinnet heller oss har gått emot ifrån vår barndom, att vi icke sade för hvarannan och hölle inte hemmelig. Och vore vi så väl kontent med hvarannars sinne, att vi vore mycke glada båda två.
Men huruväl jag var mycket kär åt honom, så hölt jag lell min kärlek så hemlig, att ingen rätt väl märkte den. Och min egen kammerat, som dagelig var hos mig, visste det inte. Det han ock på sin sida gjorde mig det till viljes, att han ock hölt det så, att när vi voro blant folk, visste ingen, om icke det snarare var min kammerat än jag; och hon själf visste inte, hvad hon skulle säja, ty han talte med henne och inte med mig. När hon såg på, så gaf han henne dubbelt emot mig och under tiden mig inte, men i lönndom fick jag väl det mesta och det bästa och skyllte allt på min morbror.
Men jag fixera[2] dem båda för hvarannan. När han gaf henne någet, sade jag: ”Hvarföre gifva I inte mig ock? Men blo är aldrig så tjockt, att det är icke tunnare än vatten.” Så att en part sade: ”Vi har alla trott att det har varit Agneta Horn, men nu se vi att det är Kirstin Posse, och kan ingen reda sig ut på, hocken det är.”
Ty när jag ronna, sade jag: ”Tvi du, Stina, skall jag stå och ronna för din skull?” och kom henne till att ronna först och sade sedan, att jag hjälpte henne.
Och när vi kom allena, loge vi så hjärtelig däråt båda, att vi har bedragit dem, ty alla såge väl att det var endera, men di visste inte hvem, allt intill pinstdagafton.
Så öfvertalte han mig, att han måtte få låta tala min morfar till och skrifva min herr far till, det jag ock inte längre kunde upphålla honom med, utan efterlät honom det. Bad han fördenskull sin morbror, fältherren, tala min morfar till om mig och fick till svar af min morfar och mormor, att om det var min herr fars vilja, men i synderhet om det var min vilja, så hade han inte till att säja däremot, utan såge det gärna och ville af allt sitt hjärta önska där lycka till. Och skrefve di min herr far till därom.
Men pinsdagen drog min morfar och mormor och jag till Ekebyhof, till fru Ebba, till att blifva där öfver helgen. Men mig såg hon så surt på och ville lell inte tala åt mig, utan vänta, att jag skulle fråga henne, hvad hon tyckte därom. Men om hon inte förr har fått veta det, än jag har sagt för henne, så har hon aldrig fått veta det, ty jag väl visste det, att hon inte mycket väl behaga det; därföre ville jag inte heller göra henne omak.
Och efter helgen droge vi till Stockholm igen, och vore vi där till den 27 juli. Drogo vi ifrån Stockholm och till min moster på Alsike. Så följde oss min fästeman dit, ty han kunde inte länge vara, utan han var hos mig.
Och när vi droge dädan till Tidön, reste han till Sätuna; och när han kom dit, blef han så hjärtelig sjuk, att han måste låta föra sig till Stockholm. Och di första bud jag fick ifrån honom, så var det, att han var så illa sjuk, det mig hemlig mycket högt bedröfvade, fast jag inte tordes tala om det heller låta mig någet märka; utan när någen sade åt mig, om jag inte sörjde, efter han var sjuk, sade jag: ”Hvarföre det? Jag har inte behof till att sörja min ena goda. Mister jag den ena, jag får väl en annan igen.”
Men i mitt hjärta mente jag väl annat, ty Gud vet, huru ondt det gjorde mig, efter jag visste att han af allt sitt hjärta älska mig. Och jag gjorde honom detsamma. Grät jag fördenskull mången hemlig tår, när andra sofve, till dess jag feck veta, att han var bättre.
Men så snart han blef bättre, kom han till Tidö. Och när han kom dit, var jag någet sjuk, det som inte var honom liten sorg, men så blef jag strax bättre.
Och kom min moster dit med och tog mig i sin kammar, att jag skulle ligga hos henne och inte i vår kammar, ty hon gjorde sig fåfänga tankar, som aldrig kom i vårt sinne, ty vi vore bägge för ärliga till att tänka sådant, och älska han mig alltför högt därtill. Blef han fördenskull så ond på henne och sade, att hon nu har nog rådt om mig, och skulle hon nu inte längre inbilla sig någet herrevälle öfver mig. Och begärde han inte, att hon skulle akta mig, ”ty jag hoppas”, sade han, ”att min kärste och jag inte annat skole taga oss före, när hon är i sin kammar, än det som ärliget är, och vi gärna villa låta alla se på, ty jag älskar henne allt för högt, att jag skulle villa skämma ut den, jag själf vill hafva heder af. Vet jag fördenskull inte, hvi I göra er så beskäftig öfver henne. Och kan jag inte annat tänka, än att I har själf måtta varit sådan, som I tänka oss båda till, efter I äre så misstänk[sam] om en annan.” Och blef min moster så ond, men han inte mindre.
Och den 18 augusti kom hans tjänare tillbaka ifrån Lifland med bref ifrån min herr far. Han svarade honom på sitt bref, att han gaf sitt samtycke därtill, att vi skulle få hvarannan, det han blef mycke glad åt. Och jag på min sida, huruväl jag inte lät mig märka, var inte mindre glad däråt.
Och sade min morfar åt mig, att jag nu skulle säja min mening. Och om jag intet vill, så var det ännu tid till att vända och inte så länge dröja, som jag gjorde med Sparren. ”Men sedan är det för sent.”
Därpå jag sade: ”Om min morfar vill, att jag skall säja nej, så vill jag göra det, men annars har jag inte annat tänkt än till lefva och dö med honom. Och har aldrig så vida Sparren intagit mitt sinne som denne. Men om jag visste, att det vore min morfar emot, så skulle det aldrig ske.”
”Det är inte min mening”, sade morfar, ”om du man själf vill hafva honom, att du skall säja honom nej. Ty jag sir det väl på honom, att han är en redelig och god man och inte af någet elakt sinne, att om du någet så när kan skicka dig efter hans sinne, så skall du inte hafva någen ond man af honom. Och kan jag det lätt döma däraf, efter han har varit så god emot min dotter, sin svägerska, och brorbarn, så att jag tviflar om hennes egna brö’r någen tid läre göra henne det som han har gjort emot henne. Och har han gjort dem så mycke godt, att han inte var skyldig till halft af allt det han unte henne. Och kan jag så mycke mer tänka, att han ju måtte bli god emot dig, som skall bli hans hustru, om du man rättar dig efter hans sinne. Och när du sir han är ond, så måtte du vara from och alldeles låta honom råda.”
Då log jag lite och sade: ”Jag förstår min morfar, om jag resolverar mig till att sättja honom till herre öfver mig, så måste jag ock väl resolvera mig till att dansa efter hans pipa, när det kommer så när, och gör jag mig inte bekymmer därom. Jag hoppas, att jag skall så kunna skicka mig emot honom, att han ingen orsak skall kunna få till att bli mig ond. Och ingen, som mig väl unnar, skall få den sorgen, och ingen min ovän, som har spått mig ondt, skall få den glädjen, att vi sku lefva illa ihop med hvarannan.”
Då svara min morfar: ”I Jesu namn, kära barn, det är mig rätt kärt, att du har fattat den goda resolution, först att du vill hafva honom och sedan att du vill skicka dig alldeles efter hans sinn. Så önskar jag af allt mitt hjärta, att den goda Gud ville alltid gifva dig sin lycka och välsignelse därtill, att du först måtte täckas Gud och din tillkommande man, den jag väl kan se, att I nu älska hvarannan af allt ert hjärta och utan skrymtan. Och har jag inte fördenskull fråga dig, att jag icke visste och kunde se, att I älska hvarannan, utan att jag man skulle höra, hvad du ville säja. Önskar jag fördenskull, att er kärlek måtte blifva så stor och stadig intill er död. Och kan jag ock väl se andra later på dig mot denna än mot Sparren, och älska han dig ock för annan orsak än denne.”
Och förlofvades vi båda med hvarannan den 20 augusti på Tidö. Gud låte det vara skedt i en god och lyckelig stund, Guds heliga namn till ära, alla våra vänner till hugna och dem, som oss äre emot, till förtret, och oss båda här i världen till timmelig hugnat och glädje, och att vi efter detta elända lifvet måtte få besittja den eviga glädje! Och vill jag nu säja: ”Gud hjälpe oss snart och med hugnat tillsamman, som af allt hjärta och utan skrymtan älska hvarannan!”
Och var han så hjärtelig glad öfver sitt stycke, som honom var lofvadt, så om han har fått hela världen, så har det ändå inte gjort fyllelse emot den glädje, han hade öfver mig. Och alla di skönesta vore hos honom som inte aktade emot mig, så högt älska han mig. Och hade jag ock nu det hoppet, att all deras onda spådom skulle bli till inte, och att Gud nu snart skulle gifva mig glädje för all min svåra vedervärtighet, jag har stått ut.
Och drog han till Stockholm och skref min herr far till och tackade honom för den gåfvan, som honom var tillsagt, hvarföre han, så länge han lefvede, skulle vara min herr far ödmjuk och tacksam; och bad nu, om det vore möjelig, efter det var så vida kommit, att han nu snart måtte få bröllop. Efter han var sinnat till att gå till armén igen och inte gärna ville draga ensammen, efter han redan har allt skicka sig därefter, ty både han ödmjukelig, att han måtte få mig med sig. Och sände sin egen tjänare ut med brefvet.
Den 20 september drog min mormor ifrån Tidön och till Stockholm; och kom aldrig mer till Tidö sedan.
Och när jag kom till Stockholm, begynte jag till att laga till hvad jag behöfde. Men då såg jag, att min mor var död för mig, som skulle både beställa åt mig och skaffa mig hvad jag hade behof, ty det gick mig allt mycket trögt och tungt, då så väl som alltid tillförende.
Och skref han min herr far som oftast till och bad om bröllop, ty han fick
Anno 1648 i februarie månat fullmakt af dronningen till att draga till Västergötland och taga mot västgötarna till häst. Och drog han ifrån Stockholm den 5 marts dit ner att mönstra sitt regemente och följde dem till Göteborg, där di skulle gå till sjöss och till Tyskland.
Och han kom tillbaka igen till Stockholm till att hålla bröllop och skref fördenskull min herr far till och bad honom, om det vore möjlig, att han ville komma hem och göra bröllop heller att det måtte stå i hans frånvaran, där herr far inte hade tid till att komma; efter det nu har kommit så vida, och han nu inte hade lägenhet till att bli hemma, ty han hade allareda order till att gå med sitt folk ut till Tyskland med hertig Karl; och att han inte gärna droge sta, förrän han hade mig med sig.
Och ville min herr far ingalunda, att det skulle ske i hans frånvara, och inte kunne han heller komma så snart hem. Ty stog det rätt åt: han skulle bort, och herr far var inte hemma.
Så vet min Gud, huru hjärtelig bedröfvade vi vore båda, han på sin sida, som bort skulle dra, och jag på min sida, som kvar skulle bli. Ty jag har nu varit glad en tid och tyckt, att Gud nu ville hjälpa mig ifrån min barndoms svåra och mycket bedröfveliga vedervärtighet, den som har varit så utur viset stor, att hon inte är till att beskrifva. Och så gjorde det honom mycket ondt, efter jag har sagt för honom, huru allt har gått mig så tungt, allt ifrån min barndom, och han hörde, att det inte har gått mig allt som det skulle och han nu gärna ville att det skulle gå mig. Och i synderhet efter min morfar och mormor var nu så åldriga, att de ginge på grafsens brädd, och min mormor hon nu mest låg på säng, och visste vi under tiden inte annat än hon skulle dö; och han väl visste, om hon skulle dö, att det åter skulle gå an för mig.
Och sade han åt mig: ”Min kärste, det skulle mycket högt bekymra mig, om jag skulle dra ifrån er med mig och om er mormor skulle imedlertid dö, och I på nytt skulle lida förtret och kanske slita ondt för min skull; och annars mycket annat, som mig ligger på sinnet” — ty han älska mig utur viset mycket. Och gjorde jag honom detsamma igen.
Och fällte jag mången hemlig hjärtans tårbad om nättren och när jag var allena, och stunnom så att han såg det med, ty jag tänkte: Om min värld nu åter i detta fallet skulle bli mig vedervärtig och jag längre skulle lita på andra, där jag nu har haft det hoppet till att en gång slippa min tunga lycka, och nu på nytt skulle falla där in igen, så skulle det bli mig utur viset svårt och mycket tyngre, än det har varit mig förr. När jag inte visste af min lycka, utan såg inte annat än bara vedervärtighet för min ögon, så hade jag inte annat till att tänka på; men nu, lyckan har litet låtit mig sett sig, att hon vill ge mig en god och from man, den både väl kunne och ville försörja mig, och nu utan all min förhoppning platt bli i mitt gamla lag igen, det gjorde mig mycke ondt.
Grät jag fördenskull natt och dag, att min ögon har mått gått ut på mig, det han ock själf märkte. Ty kom det honom ändå mer till att älska mig och lofva mig, att om han för sin äras skull kunde göra det, så skulle han bida till den sista stunden; om vi än skulle vigas den ena timmen och den andra gå på skeppet och segla ut, så skulle han ändå inte dra bort, förrän han får mig med sig. Däröfver jag blef mycket glad.
Sedan kom Anna Posse till mig och sade, att hon skulle vara brud 14 dagar därefter, och jag svara: ”I äre gammal nog till och annars har I länge nog varit förlofva, så att jag inte vet, hvad er fattas, att I inte länge sedan har hållit bröllop.”
Och fråga hon mig, om mitt bröllop skulle stå snart, och jag sade: "Jag kan inte veta, och — — —”
(Här äro tyvärr några blad borta ur manuskriptet.
Själfbiografien börjar åter på följande sätt:)
— — — nu, Gud ske lof, har gjort all deras spådom
till inte, och tackar jag ock Gud därföre.
Den 10 juli droge vi ifrån Stockholm till Sätuna, och kom jag med min käre man den 11 första gången till Sätuna. Gud gifve oss till lycka och låte oss med hugnat få bo här tillsamman i många goda år, ditt heliga namn till ära och oss båda till timmelig och evig välfärd!
Den 14 kom min herr far och styfmor hit till oss och droge hädan den 16; och den 22 droge vi ifrån Sätuna. Gud hjälpe oss väl med all hugnat dit igen!
Den 23 komme vi till Stockholm, och då var reda skeppet borta till Dalarön, som vi skulle till Tyskland på.
Och ville min herr far intet gärna, att jag skulle draga ut med min man. Och när jag märkte det, begynte jag till att gråta så bitterlig, när vi komme hem, och sade åt min man, att jag aldrig tror, att han så litet håller sin lofven, som han lofva både förr och när jag om morgonen först kom till honom, att jag aldrig skulle bli efter honom, där möjelig vore. Och nu är det väl möjelig, att jag kan följa honom. Och där han ändtelig lämnade mig hemma, ”så må I försäkra er på, att I aldrig få se mig lefvandes igen utan död. Därföre, min hjärtans aldra käraste, låt mig få följa dig, så länge jag kan och får. Gud vet, huru länge vi lefva!”
Och sade han: ”Min allra käraste, gråt inte så mycke, du ska få följa mig; och har jag inte tänkt till att lämna dig hemma allena. Säg din egen mening, när du kommer till herr far!”
Och när vi komme till min herr far, sade han åt min man: ”Min kära son, jag sir inte gärna, att I taga min dotter med er ut, ty hon är ung. Och annars kanske bätter fram inte rätt väl vill skicka sig med henne till att resa den vägen, efter jag sir, att hon blir så mycke blek och tunn och kanske skulle fara illa. Så hade både I och jag sorg däraf.”
Då sade min man: ”Jag har väl hållit henne före allt sådant, men hon vill inte låta säja sig. För min person såge jag det gärna, om herr far kan öfvertala henne. Det skall stå henne fritt till att göra, hocke hon vill. Jag tör inte säja, utan jag har mått lofva henne, att hon skall få råde däri. Så må hon svara hvad hon vill, så vill jag med.”
Ty han väl visste, att jag skulle säja, att jag vill med honom, ty han ville inte heller gärna lämna mig hemma.
Då sade mig herr far: ”Min dotter, säj ja, att du vill blifva hemma, efter du har fått lof till att svara, hvad du vill.”
Ty han har gärna sitt, att jag har sagt, som han vill, ty han var mycket kär åt mig, efter han inte mera barn hade än mig efter min saliga fru mor, och dem han hade med denna vore alla döda, och hade så ingen mer än mig. Ty var det inte under, att jag var honom mycket kär, att han inte ville släppa mig den vägen.
Och jag tacka min herr far för en sådan stor omvårdnat, som han hade om mig; men så hade jag inte ved denna tiden, som mig kunne förhindra till att följa min man. ”Ty jag är en ensam människa; och annars så tror jag inte, att det är min herr fars allvare, att jag skall bli hemma. Och han har nu en gång gifvit bort mig, och en kär och dygdig man, den jag ingalunda vill bli ifrån, utan jag har lofvat till att följa honom både den onda och den goda dagen. Och skall ock ingen mot- heller medgång heller hvad det kan vara, ondt heller godt, komma mig därtill, att jag skall vara ifrå honom, utan så länge lifvet varar och han vill hafva mig med sig, så skall jag följa honom. Och ingenting skall skilja mig ifrån honom utan allena den bittra och obarmhärtiga döden, som allt skiljer åt.”
Och bad jag, min herr far inte ville tala därom åt mig. ”Annars vill jag gärna lyda min herr far i allting, men detta var en omöjelig sak. Och om min herr far har villat hafva mig hemma, har han skulla behållit mig som jag var, men nu, min kära herr far, råder jag någet lite själf däråt.”
Min herr far och man log, och herr far sade: ”Så ser jag, att du nu håller ett annat manfolk kärare än mig, det som jag inte heller misshagar, och önskar, att det måtte så länge bli, och att du måtte få behålla honom. Och har jag gärna sett, att jag har kunnat öfvertala dig; men efter det är fåfängt och du har resolverat dig till att följa din man både i goda och onda dagar, så följ honom i Jesu namn! Gud gifve er mycken lycka på er resa, och låte mig lefva så länge, att jag med hugnat måtte få se er igen!”
Så måtte jag mest en gång hvar dag vara hos min mormor, om det skulle vara väl gjordt.
Den 12 augusti var jag på slotte och böd dronning Kristina fara väl; och gick till min herr far till aftonmåltid och böd min herr far och fru mor fara väl, som var mycket bedröfva däröfver, att vi skulle draga bort. Och klockan 8 om samma afton gick jag till min gamla morfar och mormor och böd dem med hjärtans tårar fara väl, ty jag väl vet, att jag aldrig ser min mormor mer, det hon ock sade åt mig och las en sådan välsignelse öfver oss båda. Och grät hon så mycke, när jag böd henne god natt, och sade:
”Jag ser dig aldrig mera, kära barn, utan kom ihug, [hvad jag] har så trolig lärt dig. Och kan jag inte mera säja, utan Gud välsigne och bevara er båda och låte sin ängelar ledsaga er både bort och hem igen båda två, huruväl mina gamla ögon aldrig se er mera!”
Och toge vi därmed om afton klockan 9 afsked af dem, och såg jag sedan aldrig min mormor mer.
Och när vi båda kommo hem i vårt hus, narras min man med mig och sade: ”Min allekäreste, huru din gamla mormor hon grät mycke! Hon grät, att du skulle dra bort. jag fruktar, att hon dör, medan du är borta, så att du aldri ser henne mer, och du gråter så lite efter henne.”
Och så begynte jag så hjärtelig till att gråta, att han hade nog till att göra, förrän han kunne trösta mig.