Aldrig i lifvet
| ← En flyttning |
|
En spökhistoria → |
ALDRIG I LIFVET.
Förr i världen var det en liten stad tämligen si så där med små historier ständigt i svang, men på sistone hade den så totalt ömsat karaktär, att den blifvit rakt till ett ordspråk för sin stora sipphets skull.
Det var fabrikörskan Brumbergs förtjänst alltsamman. Det visste hon, och det var hennes stolthet här i lifvet. Hon hade, alltifrån det hon lyckades bemäktiga sig den af alla efterfikade platsen vid fabrikör Brumbergs sida, satt sina små svarta, skoningslösa ögon i goda vänner och bekanta, tills de lite hvar börjat grufva sig öfver sitt framfarna lif och allvarligt lofva bot och bättring för framtiden. Inte af kärlek till det rätta, sådant förekommer så ytterst sällan, utan af respekt för fru Brumberg.
Se saken var den, att om en stackars svag människa gjorde sig skyldig till den allra minsta lilla gliring från den snörräta linie, på hvilken fru Brumberg i stadigt majestät vandrade fram, så kunde hon vara så säker som aldrig det att bli bortglömd nästa gång det vardt gille hos fabrikörns. Och för något sådant var det icke en, som utsatte sig. Inte för att det var så kolossalt trefligt hos Brumbergs, åh nej, det skall alla veta, att det inte var, utan därför att den, som inte var med på kalaset, upptogs som aftonens samtalsämne och i och med detsamma blef så godt som den dåligaste varelsen i hela stan.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Fru fabrikörskan befann sig för tillfället i en mycket upprörd och — det är beklagligt att behöfva tillägga det — ganska retlig sinnesstämning.
Det hade alltid varit hennes fasta beslut, att hennes enda barn, Anna, skulle göra ett parti så glänsande, att folk skulle få minst gallfeber af’et, och så drar flickungen ett groft streck öfver alla dessa trefliga beräkningar genom att efter en förtjusande utfart i det gröna komma hem alldeles dödligt förälskad i jägmästare Halling. — Nå ja, då hade ju saken inte tett sig så afskräckande, jägmästaren var visserligen fattig som en kyrkråtta, men af fin familj, ståtlig, belefvad, uppburen, och fru Brumberg måste med en suck medgifva, att hon alltid i sitt hem mottagit honom med en viss oförsiktig, uppmuntrande värme. Nej, inte alltid, endast till den dag ryktet som en löpeld spred sig, att det vackra Almnäs utanför staden sålts till en grefve, en rik grefve, som, till råga på allt, inte var gift! Då hade fru Brumberg ögonblickligen blåst till reträtt och isnat till i den grad, att det ville till en af kärlek totalt förblindad jägmästare för att inte observera och förstå vinken. — Att tänka sig att ha en grefve, en riktig, lifslefvande grefve på mindre än en half mils afstånd ifrån sig! Rakt att ta på hyllan! Om inte — fru Brumberg rynkade hotfullt pannan — denne välsignade jägmästarn varit! — Och på gårdagens soaré hade grefven, lång, smal och öfverväldigande förnäm, uppenbarat sig, nådig mot alla, men ridderlig, kolossalt ridderlig mot bara en enda — Anna!
A-a-a-hhh! Fru Brumberg slöt ögonen och försjönk med stilla hänryckning i gårdagens stolta minnen.
Men nere på gatan stod jägmästare Halling och repeterade med bultande hjärta sitt väl öfvertänkta lilla tal: »Goda fru Brumberg, det är tvifvelsutan ingen hemlighet, att jag länge, länge beundrat och älskat. . .»
Så vred han upp mustascherna, klarade rösten med en hostning, sköt upp och drog ner manschetterna, tittade gatan upp och gatan ner, och då ingenting mer fanns att förhala tiden med, satte han sig i långsam rörelse uppför herrskapet Brumbergs trappor. Andfådd finge han för all del inte vara, när han framförde sitt ärende, men trots den långsamma uppmarschen kunde han, då han stod inför fru Brumberg, för andnöds skull knappast få fram ett enda begripligt ord. Han stammade, hostade, hackade och sade saker och ting alldeles på tvären, men fabrikörskan var nådig nog att ändå förstå honom.
Ack, det gjorde henne så ondt! Hon värderade honom o, så högt, men ge honom sin dotter, det kunde hon inte. Kära hjärtandes, hvad skulle han föda en hustru med??
Jägmästare Halling förklarade med ödmjuk ifver, att han så gärna ville vänta, endast han vore säker på sin lycka.
Fabrikörskan skakade energiskt på hufvudet. Hon afskydde långa förlofningar och drog på rak arm fram fem exempel på sådana, hvilka slutat på ett ohyggligt sätt! Nej och tusen gånger nej, hon kunde ej säga annat. Jägmästaren bad, bönföll, vädjade till hennes ädla modershjärta — förgäfves! Och då han i full förtviflan hämtade in Anna till sin hjälp, förklarade fru Brumberg med sin hvassaste röst i sitt eget och sin mans namn och vid allt hvad heligt och dyrt var, att jägmästare Halling aldrig, aldrig i lifvet skulle få hennes dotter till äkta. Det ena skarpa ordet gaf det andra, och då jägmästare Halling med tunga steg gick ner för trappan, hade han en tydlig förnimmelse af, att han nu kunde låta allt hopp fara.
För att påskynda händelsernas gång sände fru Brumberg samma dag bort Anna långt in i en obygd, för att hon där i en stilla prästgård skulle få tillfälle riktigt klargöra för sig det himmelsvida företräde en rik grefve hade framför en fattig jägmästare.
Hvad som förefallit hos Brumbergs blef snart kändt ute i staden, och det fanns alltför många oförlofvade flickor, för att inte en storm af ovilja och raseri skulle väckas till lif. Så skamligt handladt mot den stackars präktige Halling! Så tarfligt, så uselt, så hjärtlöst! Man skulle få se, att stadens ungherrar efter detta — alldeles som innan Halling kom — inte skulle ha ögon för någon annan än den där Anna Brumberg och hennes hundra tusen. — — — — — —
Tiden gick. Hos Brumbergs låg det oväder i luften. Fabrikörn, som helt och hållet gick upp i sin affär, satt dagarne i ända på kontoret, totalt bragt ur humör af arbetarnes begäran om löneförhöjning, och fru Brumberg vandrade omkring där uppe i våningen som ett åskmoln, färdig att bryta ut i blixt och dunder af vrede öfver att Anna, trots det, att hon fått veta hur genomskinligt ifrigt grefven frågade efter henne, alltjämt höll fast vid den där jämmerlige jägmästaren. Den ende, som höll humöret uppe i huset, var unge Figge Blom. Denne gentleman var brorson till fru Brumberg, och man måste få en fullt korrekt uppfattning af hans enkla person, när man hör, att fabrikörskan hade honom i sitt hem endast af den orsak, att fabrikörn dagligen skulle ha anledning att på sina knän tacka en nådig försyn, som inte skänkt honom någon son.
Det var något mycket säreget med unge Blom. Det fanns inte spår till ondt i honom, men det oaktadt var han till ständig förtret öfverallt och för alla. Hans sjuttonåriga, gängliga armar och ben hade en hårresande förmåga att utan ringaste orsak och utan afsikt lemlästa saker och ting, och hans unga hjärna framkläckte tidt och tätt små idéer, egnade att framkalla den allra största villervalla och uppståndelse.
Det var en vinterafton. Fabrikörn knogade nere på kontoret, fabrikörskan hade stängt sig inne i sängkammaren med en fruktansvärd hufvudvärk, jungfrurna tvättade nere i brygghuset, och junker Blom befann sig öfverlämnad alldeles åt sig själf, något som städse visat sig vara till hans egen och hans medmänniskors skada.
Han tittade åt bokhyllan, gjorde en hånfull grimas åt de skamfilade bokryggarne, gäspade.
Hvad sjutton skulle han ta sig till?
Plötsligt kom det en glimt i hans ögon. Om han skulle klä ut sig och gå bort till pojkarne Löfving! — Med en suck af oändlig belåtenhet sträckte han på sig. Tja, det skulle han göra!
Lugnt och sansadt vidtog han alla förberedelser, hämtade in ett helt fång af fabrikörskans högstegna kläder, valde med omsorg ut alla erforderliga plagg, placerade några handdukar här och hvar till fyllnad på sin gängliga figur, beskådade sig med välbehag i spegeln och fann sig mogen för den lilla lustvandringen. Han sträckte på sig, höll med ett sirligt nyp upp klädningen och seglade gatan framåt så stolt som någonsin fru Brumberg. Ett par madamer hälsade och fingo en nådig nick tillbaka — fabrikörskan var känd för sin nedlåtenhet, och inte ville han bringa henne i vanrykte.
Plötsligt stannade han, tog ett stadigt grepp i båda sidor af kjolen, gjorde en tvär vändning och försvann in på en sidogata — alla goda makter, prostinnan och rektorskan!!! Tänk om han mött dem och det kommit till samspråk!
Unge Blom tog ut stegen, tämligen kuslig till mods, snuddade förbi ett par damer, som hälsade, slant om hörnet och ämnade just falla in i en stilla galopp för att snarast möjligt sätta sig i säkerhet på pojkarne Löfvings rum, då han på något afstånd såg prostinnan och rektorskan dyka upp under en lykta. Utan ett ögonblicks tidsspillan, vände hr Blom ryggen åt de kommande, smet in i en gränd, högg fatt i ett plank i den vansinniga förhoppningen att trots kjolar och allt kunna praktisera sig öfver, föll efter några sprattlingar ner, gled längs planket, kikade försiktigt i hörnet, och höll på att gifva till ett tjut af glädje. Åh, där gick jägmästare Halling och han bodde alldeles i närheten!!
Med några raska språng var Blom hos honom, lät honom i flygande fläng veta, hur saken hängde ihop, och bad på det bevekligaste, att jägmästaren skulle rädda honom och ge honom en fristad på sitt rum.
Det är ganska troligt, att jägmästaren skulle sagt ett vresigt nej härtill, om inte unge Figge låtit honom veta, att det för endast några timmar sedan varit bref från Anna, och att han hade åtskilligt nytt att berätta.
Nejet, som Halling hade på läpparne, blef till ett ifrigt ja, och angelägen att så fort som möjligt få del af nyheterna, tog han Figge under armen och försvann med honom in i sin portgång.
En half minut senare träffades prostinnan och rektorskan utanför samma port. Joo då, hvad de hade båda sett och förstått! Bleka af sinnesrörelse kramade de hvarandras händer, nickade och försvunno åt hvar sitt håll.
Det gick som en hviskning öfver den lilla staden, och det dröjde inte många timmar, innan hvarenda människa, som något så när följde med, hvad som hände och skedde, hade reda på, att fru Brumberg smugit på så många bakgator som fanns, att hon stämt möte med jägmästare Halling, gått arm i arm med honom, i den tron att mörkret skyddade henne, och att hon följt med upp på hans rum!! Så nu visste man, hvarför hon inte unnat dottern sin att få jägmästarn! Att tänka sig! Du store, i hvilken bedröflig värld man lefde!
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
När fru Brumberg följande morgon vaknade, kände hon sig så underligt betryckt, alldeles som om en olycka varit i annalkande. Förstämningen vek inte, och frampå förmiddagen beslöt fabrikörskan att friska upp sig med en promenad. Hon tog på sig, gick ut, men kände liksom inte igen sin egen stad. Ett par halfvuxna pojkar sände ett flatskratt efter henne, och borta i hörnet gaddade sig några madamer ihop, tittade på henne, tisslade, tasslade och tycktes ha ogement roligt.
Fru Brumberg sneglade in i butiksrutorna — bestämdt hade hon en sotfläck i ansiktet, eftersom folk bar sig åt på det viset. Med ett raskt beslut gick hon upp för närmaste trappa. Tillfället var ju lämpligt för att göra visit hos prostinnan, och hos henne kunde hon få reda på, om något var på tok.
Tamburdörren var olåst, och fabrikörskan steg på — du gode fader, hvad betydde detta?! En sådan mängd ytterplagg och hattar — kaffejunta tydligen och hon inte påstött!! Gripen af hemsk aning, öppnade fru Brumberg dörren till matsalen. Rummet var tomt, men ifrån förmaket trängde ett slammer af koppar och ett surrande prat. Öfver stojet hördes prostinnans salvelsefulla stämma:
»Kära vän, har du inte hört det??? Det är så ledsamt — vår stad som alltid haft så godt anseende. Ack ja, vänta ett ögonblick skall du få höra. I går kväll, rätt sent, så där half åtta kommer Hulda Bodin och jag Vestergatan fram och ser på något afstånd Lovisa Brumberg. Hon häjdar sig, skyndar öfver gatan och försvinner bakom gathörnet — vi genskjuta henne — vi återfinna henne, tänk dig vår bestörtning, arm i arm med Halling — vänta ett ögonblick — vi se henne — både Hulda och jag — gå upp för Hallings trappa! Och, mina vänner, vi se henne icke komma ner igen!»
»Ja men, höres en välvillig röst, ni såg kanske fel ―»
Midt upp i ett mångstämmigt försmädligt skratt svarar prostinnan:
»Såg fel! Sällan, min söta vän! Det är flera än vi, som sågo henne. Fråga t. ex. Selma Berg och Emma Dahl och madam Bengtson, Tvättbritta och en till. Jag är inte den, som dömer någon, men när Lovisa Brumberg, som ju på eget bevåg upphäft sig till moralens väktare här i staden, fastän min ställning bort göra mig själfskrifven till det, när hon, säger jag, handlar på ett sådant sätt, då lägger inte jag fingrarne emellan. Till mig kommer hon inte vidare —»
»Åh ja, ljuder en tjock, däst röst, vi håller oss väl lite hvar för goda att vidare ta’ befattning med henne.»
Fru Brumberg, som blifvit stående ute i matsalen, kände hur benen veko sig under henne.
Hvad var detta? Drömde hon eller var det vilda feberfantasier? Var det en komplott för att komma henne och hennes ställning till lifs, eller var det — ah, nu förstod hon det! Hatten och handskarne hennes, som hon hittat inne hos Figge! Det var han, som spelat henne detta ödesdigra puts! — —
Men hvad var nu att göra?? Fabrikörskans hjärna arbetade under högtryck. Gå in och förklara saken? — Hon log bittert. — För att inte bli trodd! Vädja till Halling? — Han hade ingen orsak att hjälpa henne, och om han gjorde det, så vore han ju jäfvig i alla fall. — Dra Figge inför rätta? — För att folk skulle tro, att han blifvit instruerad! — Nå, om hon skulle låta allt ha sin gång och med stolt förakt bära förkastelsedomen? Försaka sin ställning, som det kräft långa år af arbete för att vinna, bli undanpetad af prostinnan, bli till noll och intet — nej, aldrig, aldrig i lifvet! Hvad som hälst hällre än det!
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Det blef dödstyst inne i förmaket, då fabrikörskan Brumberg med gyckel i ögat och ett spefullt drag om munnen trädde öfver tröskeln.
»Jag ber tusen gånger om ursäkt,» log hon, »att jag stiger på så här objuden, men jag visste ju inte om kafferepet. Och så — ja, käraste min Malla, jag råkade höra din lilla nätta historia, och nu måste jag rättfärdiga mig inför dig och er alla.
Historien är sann från början till slut, men uttydningen — åh, käraste — så alltför galen! Du såg mig och jag undvek dig, inte för att jag hade ondt samvete, utan därför att jag hade viktiga saker att tänka på och ej var hågad för samspråk. Jag träffade vidare jägmästare Halling och följde med honom upp, men något otillbörligt ligger väl icke däri — säg, kära vänner — han är ju — min dotters fästman!»
»Ah!» Det gick som en susning öfver flocken.
»Låt mig förklara mig,» bad fabrikörskan, nu allvarlig och myndig som vanligt. »Ni vet, att Halling länge visat min dotter stor uppmärksamhet. Nå, för en tid sedan bad han så om hennes hand. Anna var fästad vid honom, och själf värderade jag honom högt. Dock ansåg jag, att ett giftermål mellan två så unga människor var något mycket allvarligt, rädd som jag var, att det kunde vara endast ett tillfälligt tycke de fattat för hvarandra. För att pröfva dem, nekade jag dem mitt bifall till förlofningen, och skickade till yttermera visso bort Anna. Tiden har gått, men de ungas känslor ha förblifvit oförändrade. Anna, stackars liten, har sörjt mycket och senast i går fick jag ett bref från henne så sorgset och bedröfvadt, att det var mig omöjligt att längre pröfva och plåga henne. Jag följde mitt hjärtas maning och uppsökte genast Halling för att för honom förklara motivet till mitt handlingssätt och göra honom, som ju äfven, hvilket ni nog vet, tagit saken mycket hårdt, glad och lycklig. — Ja, mina kära vänner, där har ni nu historien i all sin enkelhet och på samma gång har ni fått reda på min dotters förlofning. Att kungörandet däraf blifvit lite egendomligt — det får ni skylla er själfva för. Till torsdagen kommer annonsen i tidningen, och på onsdagen hoppas jag få se er alla på en liten tillställning hos oss.»