Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Marilla Cuthbert häpnar
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Morgon på Grönkulla
Annes historia  →


[ 34 ]

IV.
MORGON PÅ GRÖNKULLA.

Det var full dager, när Anne vaknade och satte sig upp i sängen, häpet stirrande på fönstret, genom vilket en flod [ 35 ]av muntert solsken strömmade in och utanför vilket någonting vitt och luftigt sakta gungade mot små skymtar av blå himmel.

Till en början mindes hon ej, var hon befann sig. Allra först genombävades hon av en stark glädjekänsla — men så kom hon ihåg, och fröjden dog bort … Detta var Grönkulla, och de ville inte ha henne kvar där, därför att hon inte var någon pojke!

Men det var morgon, och — ja visst! — där stod ett blommande körsbärsträd utanför hennes fönster. Med ett skutt var hon ur sängen och tvärs över golvet. Hon öppnade fönstret — det gick knarrande och trögt, som om det ej på länge rört sig på sina gångjärn, vilket också var fallet.

Anne föll på knä och blickade ut i junimorgonens ljus med ögon, som strålade av förtjusning. O, vad det var hänförande vackert! Och vad detta ställe var härligt! Tänk, om hon verkligen finge stanna kvar där! Hon skulle låtsa i sitt sinne, att hon fick det.

Ett väldigt körsbärsträd växte strax utanför, så nära att dess grenar viftade mot huset, och det var så fullsatt med blom, att knappast ett grönt blad var synligt. På ömse sidor om huset lågo stora fruktträdgårdar, den ena med äppelträd, den andra med körsbärsträd, likaledes översållade med blom, och gräset under dem var gult av maskrosor. I trädgården nedanför stodo syrenbuskar med purpurvioletta blomklasar, och deras söta, rusande doft fläktade upp mot fönstret för morgonvinden.

Bortom trädgården sluttade gröna ängsmarker med den saftigaste klöver ned mot dälden, där bäcken rann fram och en hel dunge björkar växte. Deras smärta, vita stammar höjde sig fria och spänstiga ur en rik växtlighet av yviga ormbunkar, mossor och buskar av alla slag. På andra sidan sänkan låg en höjd, klädd med granars och furors mörka grönska; mellan trädens stammar öppnade sig en liten glänta, [ 36 ]genom vilken Anne skymtade den gråa gaveln till det lilla huset, som hon sett från andra sidan av Mörka, speglande vågen.

Ett stycke åt vänster lågo lador, stall och andra uthusbyggnader, och på andra sidan dem, hän över gröna, sakta sluttande fält, såg man det blåa havet blänka fram.

Annes skönhetstörstande ögon dröjde vid allt, insöpo med begärlighet allt. Hon hade sett så många föga tilltalande platser i sitt liv, stackars barn, att detta var härligare än allt, som hon hittills förmått föreställa sig.

Hon låg kvar på knä, glömsk av allt utom skönheten omkring henne, då hon plötsligt kände en hand på sin axel. Marilla hade kommit in, utan att den lilla natursvärmerskan hört henne.

— Du borde allt vara klädd nu, sade hon.

Marilla hade verkligen inga begrepp om hur hon borde tala med flickan, och denna okunnighet, varav hon kände sig besvärad, gjorde henne kort och tvär, utan att hon menade någonting därmed.

Anne reste sig och hämtade djupt efter andan.

— O, är det inte underbart! sade hon och gjorde med handen en åtbörd mot den leende världen utanför.

— Ja, trädet är stort nog, sade Marilla, och det blommar rikt. Men bären är det inte mycket bevänt med — de äro små, och det går mask i dem.

— Ack, jag menar inte bara trädet — fastän det ju just nu står i hela sin prakt — jag menade allting, trädgården och fruktträden och bäcken och skogen, allt vad jag kan se härifrån fönstret … Känner ni inte, som om ni hölle av hela världen en morgon som denna? Och ända upp hit kan jag höra bäcken skratta. Tänk, vad bäckar alltid äro vid gott lynne — alltid skratta de! Till och med på vintern har jag hört dem pollra och glamma under isen. Jag är så glad, att [ 37 ]det finns en bäck nära Grönkulla. Ni tycker förstås, att det kan väl göra detsamma för mig, när jag ändå inte ska stanna kvar, men det är inte så … Även om jag aldrig mer får se Grönkulla, ska den bäcken för mig vara ett roligt minne. I dag är jag minsann inte i förtvivlans djup, inte … Det kan jag aldrig vara om morgnarna. Det är för väl, att det finns morgnar. Men mycket ledsen är jag. Jag har just suttit och föreställt mig, att det ändå var jag, som ni ville ha, och att jag skulle få stanna här i alla mina livsdagar. Så mycket värre känns det då, när —

Nu är det bäst du klär på dig och kommer ned i stället för att sitta häruppe och fantisera, sade Marilla, så fort hon såg sig i stånd att passa in ett ord. Frukosten väntar. Tvätta dig ordentligt och kamma dig! Låt fönstret stå uppe och vik ned ditt täcke och lakan åt fotändan på sängen, så att sängkläderna luftas. Och raska på, är du snäll.

Anne kunde tydligen raska på, när så fordrades, ty inom mindre än tio minuter kom hon utför trappan med kläderna nätt påsatta, ett blankskinande ansikte, borstat och flätat hår och med sinnet uppfyllt av det behagliga medvetandet, att hon lydigt gjort som hon var tillsagd. Det kanske dock i sanningens intresse bör nämnas, att hon glömt att vika tillbaka täcket från madrassen.

— Jag är riktigt hungrig i dag, förklarade hon, när hon slog sig ned på den stol, Marilla sköt fram åt henne. — Det är synd att se så rara saker framför sig på bordet som i går afton och ändå inte kunna äta … Jag är så glad att solen skiner. Men regniga morgnar ä’ också trevliga. Jag tycker om alla slags morgnar — det är så roligt att tänka på, att man aldrig vet, vad som kan hända fram på dan … Jag är ändå glad, att det inte regnar just i dag, för det är lättare att bära sina sorger, när solen lyser. Och i dag gäller det för mig … Det går nog an att läsa i böcker om att finna sig i [ 38 ]olyckan med stort tålamod och undergivenhet, men när det se’n rätt som det är blir ens egen tur, så —

— Försök att hålla munnen, sade Marilla. — Du pratar, så man alldeles kan gå åt.

Varpå Anne höll munnen så ihärdigt, att hennes fortsatta tystnad gjorde Marilla nervös — den verkade så onaturlig. Även Matthew höll sin mun — vilket åtminstone vad honom angår var frivilligt och fullt naturligt — så att måltiden intogs utan den minsta ansats till konversation.

Så småningom blev Anne allt mer och mer förströdd; hon tuggade mekaniskt, och de stora ögonen höllos oavlåtligt fästa på det stycke blå himmel, man såg genom fönstret. Detta gjorde Marilla ännu mera enerverad än förut; hon hade en obehaglig förnimmelse av, att medan detta underliga barns kropp satt och doppade rågskorpor i kaffe, svävade dess själ på fantasiens vingar omkring i fjärran rymder, dit ingen annan hittade. Vem i all världen kunde trivas med en sådan överspänd varelse i sin närhet?

Men — under över alla under — Matthew ville behålla henne. Marilla kände på sig, att han ville det lika mycket nu på morgonen, som han ville det i går afton, och att han skulle fortfara att vilja det. Det var just likt Matthew — få en obegriplig nyck i sitt huvud och sedan hålla fast vid den med den mest förbluffande tysta envishet — en envishet, som just genom sin tystnad verkade mycket kraftigare än om han käxat och kältat så lång dagen var.

När frukosten var slut, vaknade Anne upp ur sina drömmerier och erbjöd sig att diska koppar och fat.

— Kan du diska ordentligt? frågade Marilla misstroget.

— Ja-a då! Fast jag är duktigare att se efter småbarn. Det har jag sådan god övning med. Så synd, att ni inte har några här, som jag kan få passa!

— Jag tycker inte att jag längtar efter att sköta några [ 39 ]flera barn än vad jag redan har i den vägen … Du är fullt tillräcklig. Vad vi ska ta oss till med dig anar jag inte. Matthew är helt enkelt löjlig.

— Jag tycker han är rar, sade Anne förebrående. — Han känner med en, han … För honom fick jag prata så mycket jag orkade — jag tror nästan han tyckte om’et. Så fort jag såg honom, förstod jag, att han var en besläktad själ.

— Ni ä’ rätt fjantiga båda två, om det är vad du menar med besläktade själar, fnös Marilla. — Ja, du kan få diska. Snåla inte in på varma vattnet och torka allting väl. Jag har fullt upp att sköta nu på morgonen, för i eftermiddag ska jag åka över till Vitsand och tala med fru Spencer. Du får följa med, så få vi bestämma, vad som ska göras med dig. Se’n du har slutat diska, går du upp på ditt rum och bäddar upp sängen och städar.

Anne diskade glas och porslin på ett ganska behändigt sätt, varom Marilla, som höll ett skarpt öga på hennes manövrer, själv förvissade sig. Hon ådagalade mindre skicklighet i att bädda upp sängen, ty hon hade aldrig lärt sig att hantera ett stort fjäderbolster. Till sist lyckades hon få sängen något så när slät och ordentlig, och för att bli av med henne sade därefter Marilla åt henne, att hon fick gå ut och roa sig på egen hand, tills det blev middag.

Anne flög på dörren med leende ansikte och strålande ögon. Men på själva tröskeln stannade hon, gjorde plötsligt helt om, kom tillbaka och satte sig vid bordet med ett ansikte, vars förtjusta uttryck fullständigt försvunnit.

— Hur är det fatt nu då? frågade Marilla.

— Jag vågar inte gå ut, sade Anne med tonen hos en martyr, som avsäger sig all jordisk glädje. — Om jag inte får stanna kvar, tjänar det ju till ingenting, att jag håller av Grönkulla. Och om jag nu går ut och bekantar mig med [ 40 ]alla björkarna och blommorna och fruktträden och bäcken, så kan jag inte låta bli att hålla av dem. Det är svårt nog ändå, och jag vill inte göra det ännu värre … Jag vill så rysligt gärna gå ut — det är som om allting ropar till mig: »Anne, Anne, kom ut till oss! Anne, Anne, vi vill ha en lekkamrat!» — men det är nog bäst jag inte går. Vad är det för mening med att hålla av saker, om man genast ska ryckas från dem? Och det är svårt att låta bli att hålla av saker, inte sant? Det var därför jag var så glad, när jag trodde jag skulle få bo här. Jag tänkte, att jag skulle få så rysligt mycket att hålla utav … Nu har jag nästan satt mig in uti, att jag ska bort härifrån, men om jag går ut, så kanske att den stämningen går sin väg och jag börjar sörja igen … Vad heter den där Kristi bloddroppen på fönsterbrädet?

— Den kallas fuchsia.

— Åhnej, inte menar jag sådant slags namn … Jag menar ett namn, som ni själv gett den — ett smeknamn. Har ni inte gett den något? Får jag göra det i stället? Får jag kalla den — låt mig se — Ögonfröjd! Det är litet långt, men det duger ändå. Ack, låt mig få kalla den för Ögonfröjd så länge jag är kvar här!

— Kära hjärtanes, gärna för mig … Vad ska det nu vara bra för att ge en fuchsia ett namn?

— Jo, jag tycker om smeknamn på allting — blommor också. Då bli di liksom lite mera mänskliga … Hur vet ni, att inte en fuchsia kan känna sig sårad av att jämt och samt bara heta fuchsia? Ni skulle inte tycka om att alltid bara kallas fruntimmer. Jo, Ögonfröjd ska hon få heta. Det stora körsbärsträdet utanför mitt gavelfönster gav jag namn genast i morse. Jag kallade det Snödrottningen, därför att det var så vitt. Det kommer naturligtvis inte alltid att stå i blom som nu, men ändå …

— Aldrig i mitt långa liv har jag hört eller sett hennes [ 41 ]make, puttrade Marilla och slog till reträtt ned i källaren för att hämta potatis. — Det är ändå någonting visst med henne — alldeles som Matthew säger. Jag känner redan, hur jag undrar, vad hon i alla dar ska säga härnäst … Hon kommer nog att förhäxa mig med. Matthew är det redan. Den blicken, han gav mig, sa’ allting, som han satt och »menade» i går afse … Jag önskar, att han vore lik andra karlar och ville tala ur skägget. Då kunde man ju svara och få honom att ta reson. Men va’ ska’ en ta sig till med en karl, som bara tittar?

Anne hade ånyo försjunkit i funderingar, med hakan i händerna och ögonen mot skyn, när Marilla återvände från sitt källarbesök. Marilla lät henne sitta, tills middagen på slaget ett stod på bordet.

— Jag kan väl få märren och giggen i eftermiddag, Matthew? sade Marilla.

Matthew nickade och såg svårmodigt på Anne. Marilla uppfångade blicken och sade torrt:

— Jag ämnar åka över till Vitsand och göra slag i saken. Jag tar Anne med mig, så får fru Spencer styra om, att hon genast skickas tillbaka till barnhemmet. Jag sätter in kaffepannan i stekugnen, och pepparkakor har jag lagt upp på gröna tefatet. Jag kommer hem tids nog för att mjölka korna.

Matthew teg fortfarande, och Marilla fick en känsla av, att hon slösat ord och andedräkt till ingen nytta. Det finnes ingenting retsammare än en karl, som inte vill svara — såvida det nu inte skulle vara ett fruntimmer.

I sinom tid spände Matthew märren för giggen, och Marilla och Anne med kappsäck satte sig upp. Matthew öppnade gårdsgrinden för dem, och medan de långsamt körde genom den, yttrade han högt, ovisst till vem:

— Lille Jerry Buote från Viken var här i morse, och jag [ 42 ]sa’ honom, att jag nog kommer att göra upp med honom om att ha honom här över sommaren.

Hans syster svarade ej med ord, men hon gav märren ett så kraftigt rapp med piskan över länden, att detta feta kreatur, som var ovant vid dylik behandling, satte av nedåt vägen med oroväckande fart. Marilla såg sig om en enda gång från den skumpande giggen — där stod den där gränslöst tålamodsprövande Matthew stödd emot grinden med pipsnuggan i munnen och bligade sorgset efter dem.