Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Matthew Cuthbert häpnar
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Marilla Cuthbert häpnar
Morgon på Grönkulla  →


[ 26 ]

III.
MARILLA CUTHBERT HÄPNAR.

Marilla kom ut med raska steg, när hennes bror öppnade dörren. Men när hennes ögon föllo på den underliga lilla figuren i den fula, snäva klänningen, med de långa, eldröda hårflätorna och de av glad förväntan strålande ögonen, ryggade hon förbluffad tillbaka.

— Du store, vem är detta! utbrast hon. — Var är pojken?

— Där fanns ingen pojke, svarade Matthew djupt olycklig. Där fanns bara hon.

Han nickade mot flickan och kom först nu ihåg, att han inte ens frågat henne, vad hon hette.

— Ingen pojke? Men där måste ha varit en pojke? [ 27 ]invände Marilla. — Vi skickade ju bud till fru Spencer och bådo henne skaffa en pojke.

— Jaha, det har hon inte gjort. Hon har skaffat henne. Jag frågade stationsinspektoren. Och jag måste ta henne med mig. Inte kunde man lämna henne kvar där på tomma stationen, hur nu än missförståndet har uppkommit!

— Jo, det här var nätt! utropade Marilla.

Under denna dialog hade flickan förblivit tyst, medan hennes ögon gingo från den ene till den andra och hela det livfulla uttrycket svann bort från hennes ansikte. Plötsligt tycktes hon fatta fulla innebörden av vad som yttrats. Hon släppte sin dyrbara kappsäck, tog hastigt ett steg framåt och knäppte ihop händerna.

— Ni vill inte ha mig! ropade hon. — Ni vill inte ha mig, därför att jag inte är en pojke! Jag borde ha anat det. Ingen har någonsin velat vid mig. Jag borde ha förstått, att det alltihop var för härligt för att kunna räcka länge. O, vad ska jag ta mig till? Jag kan inte hålla mig längre — nu börjar jag gråta!

Vilket hon också gjorde. Hon sjönk ned på en stol invid bordet, bredde ut armarna mot skivan och begrov ansiktet i händerna, och så brast hon ut i den vildaste gråt. Marilla och Matthew betraktade varandra med hopplösa blickar tvärs över järnkaminen. Ingendera av dem visste, vad han eller hon skulle säga eller göra. Slutligen lät Marilla höra ett lamt:

— Seså, seså, det är väl inte värt att gråta så förskräckligt …

— Jo, det är värt! — Flickan lyfte hastigt på huvudet och visade ett tårstänkt ansikte och darrande läppar. — Ni med skulle gråta, om ni vore ett föräldralöst barn och hade kommit till ett ställe, som ni trodde skulle bli ert hem och så ni med ens upptäckte, att de inte ville ha er, därför att ni [ 28 ]inte var en pojke. O, detta är det sorgligaste, som någonsin hänt mig!

Någonting liknande ett motvilligt leende, litet trögt, därför att det ej på länge varit i bruk, gjorde Marillas kärva uppsyn en smula blidare.

— Gråt nu inte mera! Vi ämna inte köra ut dig i kväll. Du får stanna kvar här, tills vi ha rett upp den här historien. Vad heter du?

Flickan tvekade ett ögonblick.

— Kanske ni ville vara så snäll och kalla mig Cordelia, sade hon ivrigt.

— Kalla dig Cordelia? Heter du inte så, då?

— Ne-ej, inte precis … Men jag skulle så gränslöst gärna vilja kallas Cordelia. Det namnet klingar så nobelt …

— Jag begriper sannerligen inte vad du menar. Om du inte heter Cordelia, hvad heter du då?

— Anne Shirley, framstammade motsträvigt ägarinnan till detta namn. — Men ack — var så snäll och kalla mig Cordelia. Det kan ju inte betyda mycket för er, vad ni kallar mig, när jag ändå bara ska stanna här så kort tid. Det är alls ingenting romantiskt med Anne …

— Minsann om jag orkar höra det, sade den sorgligt prosaiska Marilla. — Anne är ett enkelt och hyggligt och förståndigt namn. Det må du väl inte behöva skämmas för.

— Nej, jag skäms inte för det, sade Anne, men jag tycker så obeskrivligt mycket bättre om Cordelia — och jag har liksom satt mig in uti, att jag heter det … När jag var mindre, visste jag ingenting vackrare än Geraldine, men nu har jag ändrat mig och tycker mera om Cordelia. Men om ni kallar mig Anne, så var åtminstone så snäll och kalla mig Anne med e på slutet.

— Det må väl komma på ett ut, hur det stavas, sade [ 29 ]Marilla med samma slags gensträviga löje som nyss, i det hon lyfte på tekannan.

— Ack nej, det är stor skillnad. Det ser så mycket, mycket bättre ut. När man hör ett namn uttalas, så ser man det ju det alltid framför sig, alldeles som om det vore tryckt — åtminstone gör jag det. Och A-n-n ser mycket tarvligt ut, men A-n-n-e ser genast betydligt finare ut. Om ni bara vill kalla mig Anne med e, så ska jag försöka försona mig med, att jag inte får heta Cordelia.

— Nå, Anne, stavad med e, kan du säga oss, hur det här misstaget har uppstått? Vi skickade bud till fru Spencer och bådo henne skaffa oss en pojke. Fanns det inga pojkar på barnhemmet?

— Jo då, massor … Men fru Spencer sa’ alldeles tydligt, att ni ville ha en flicka på omkring elva år. Och förestånderskan sa’, att hon trodde jag skulle passa. Ni vet inte, hur förtjust jag blev! Hela sista natten kunde jag inte sova, så glad var jag. O, tillade hon förebrående, vänd till Matthew, varför sa’ ni inte till mig genast vid stationen, att ni inte ville ha mig, och lämnade mig där? Om jag aldrig hade sett Ljuvlighetens vita väg och Mörka, speglande vågen, skulle det inte vara hälften så svårt.

— Vad i alla dagar menar hon? frågade Marilla och stirrade på sin bror.

— Hon — hon menar något, som vi kom att språka om, när vi åkte … sade Matthew hastigt. — Jag går och sätter in märren, Marilla. Ha teet i ordning, när jag kommer tillbaka.

— Hade fru Spencer med sig någon annan utom dig? fortfor Marilla, när Matthew avlägsnat sig.

— Hon hämtade Lily Jones åt sig själv. Lily är bara fem år och mycket vacker. Hon har kastanjebrunt hår. Om [ 30 ]jag vore mycket vacker och hade kastanjebrunt hår, skulle ni då behålla mig?

— Nej, du! Vi vilja ha en pojke, som kan hjälpa min bror med lantbruket. En flicka skulle vi inte ha någon nytta utav. Tag av dig hatten! Jag lägger den och din väska på bordet i förstugan.

Anne tog lydigt av sig hatten. Efter en stund kom Matthew tillbaka, och de satte sig ned vid kvällsvardsbordet. Men Anne kunde ej äta. Hon gjorde ett försök att knapra på en smörgås och hackade som en fågel på vildapelmarmeladen i den lilla uddiga glasskålen invid hennes tallrik. Men det syntes, hur svårt hon hade att få ned varje munsbit.

— Du äter ju ingenting, sade Marilla och gav henne ett skarpt ögonkast, som om detta var någonting högst klandervärt.

Anne suckade.

— Jag kan inte. Jag har sjunkit i förtvivlans djup. Har ni någon matlust, när ni sjunkit i förtvivlans djup?

— Där har jag aldrig varit, så det kan jag inte svara på, sade Marilla.

— Ack, har ni inte det? … Men ni har väl ändå föreställt er det nån gång.

— Nej, inte ens det.

— Ja, då är det nog rätt svårt att fatta, hur det känns. Mycket obehagligt känns det … När man försöker äta, så sätter det sig liksom en klump i ens hals, och man kan ingenting svälja, inte så mycket som en chokladpralin. En chokladpralin fick jag en gång för två år se’n, och det var det raraste jag haft i min mun … Se’n så har jag rätt ofta drömt, att jag haft en hel strut med chokladpraliner, men just som jag ska ta upp den översta ur struten, vaknar jag. Jag hoppas ni inte blir ledsen på mig, för att jag inte kan äta. Allting är så förfärligt gott — men ändå — så går det inte …

[ 31 ]— Hon är väl trött, sade Matthew, som ej talat, sedan han kommit åter från stallet. — Det är nog bäst att låta henne få lägga sig, Marilla.

Marilla hade just undrat, var hon skulle göra av Anne över natten. Hon hade gjort i ordning en bädd i kökskammaren för den efterlängtade och väntade pojken. Men ehuru den var snygg och ren, tyckte hon ändå inte den lämpade sig riktigt för en flicka. Gästrummet kunde emellertid inte komma i fråga för en sådan där liten vilsekommen varelse, och då återstod alltså endast östra gavelrummet.

Marilla tände ett ljus och befallde Anne följa med, vilket Anne håglöst gjorde, i det hon i förbifarten tog sin hatt och kappsäck från bordet i förstugan. Förstugan hade ett så skinande rent golv, att man blev ängslig till mods; det lilla gavelrummet, vari hon efter en halv minut befann sig, föreföll om möjligt ännu mera fläckfritt.

Marilla satte från sig ljuset på ett trekantigt bord på tre ben och vek ned täcke och överlakan.

— Du har väl nattlinne? frågade hon.

Anne nickade.

— Ja-a då, två stycken. Dem sydde förestånderskan på hemmet åt mig. Di ä’ rysligt snäva. Allting är så knappt tilltaget på ett barnhem, så syr man något, blir det så otillräckligt — åtminstone på ett fattigt barnhem som vårt. Det är så tråkigt med korta och snäva nattlinnen, så … Men man kan förstås drömma lika vackert i sådana som i vackra släpande, med broderade remsor i halsen och mellanspetsar — det är åtminstone en tröst.

— Ja, kläd nu av dig så kvickt du kan och kryp till kojs. Jag kommer tillbaka om fem minuter och hämtar ljuset. Jag vågar inte lita på, att du själv släcker det. Du kunde mycket väl sätta eld på huset.

När den äldre kvinnan gått, såg sig Anne vemodigt [ 32 ]omkring. De vitkalkade väggarna voro så hemskt tomma och stirrande, att hon tyckte de måste sörja över sin egen ödslighet. Även golvet var naket; blott mitt på det låg en liten rund, flätad bastmatta av ett sort, som Anne aldrig sett förut.

I ena hörnet stod sängen, en hög, gammalmodig sådan med fyra mörka stolpar, avsedda att uppbära en sänghimmel, som inte fanns. I det andra hörnet stod det nyssnämnda trebenta bordet, prytt med en tjock röd sammetsdyna, hård tillräcklig att kröka udden även på den djärvaste knappnål. Över det hängde en liten spegel, sex gånger åtta tum i fyrkant. Mitt emellan säng och bord satt fönstret, behängt med en kyligt vit, rynkad musslinskappa, och där mitt emot stod tvättstället. Det hela verkade trots all snygghet så stelt, torftigt och tråkigt, att det ej kan beskrivas med ord, och intrycket därav kom stackars Anne att rysa ända in i märg och ben.

Med en snyftning häktade hon brådskande av sig sina kläder, drog på sig det snäva nattlinnet och hoppade i sin säng, där hon borrade ned ansiktet i kudden och drog täcke och lakan över sitt huvud. När Marilla kom in för att hämta ljuset, var en del slankiga klädesplagg, som på ett högst oordentligt sätt lågo utströdda på golvet, jämte sängklädernas betydligt rubbade skick det enda, som tydde på, att i rummet fanns en mänsklig varelse utom hon själv.

Hon plockade lugnt upp Annes kläder, lade ihop dem helt nätt på en liten siratlig gul stol, fattade ljuset och gick fram till sängen.

— God natt, sade hon, litet tafatt, men ej ovänligt.

Annes bleka ansikte och stora ögon döko med förvånande fart upp ur sängkläderna.

— Hur ska det kunna bli en god natt, när man tvärtom vet, att det kommer bli den värsta man någonsin har upplevat? utbrast hon förebrående.

[ 33 ]Därefter gjorde hon sig åter osynlig.

Marilla gick långsamt ned i köket och började diska porslinet efter kvällsvarden. Matthew rökte — ett säkert tecken till störd själsfrid. Han rökte sällan, ty Marilla tyckte illa därom och stämplade det som en snuskig vana; men i vissa stunder kände han sig manad att taga till sin pipsnugga, och Marilla blundade då därför, väl vetande, att även en karlstackare måste ha någon säkerhetsventil för upprörda känslor.

— Jo, det här var en trevlig historia, sade hon vresigt. — Så är det med att skicka barn i by och få gå själv. Robert Spencers tjänare ha naturligtvis varit konfysa och vänt till hälsningen på något galet sätt. Endera utav oss får åka bort och tala med fru Spencer i morgon, det är säkert. Flickan får skickas tillbaka till barnhemmet.

— Det blir väl bäst så, förmodar jag, sade Matthew i en ton, som lät långt ifrån övertygad.

Förmodar du? Det måtte du väl förstå?

— Vet du vad, flickungen är riktigt snäll, Marilla. Nog vore det synd att skicka i väg henne, när hon så fasligt gärna vill stanna kvar här.

— Matthew Cuthbert — det är väl inte din mening att säga, att du tycker vi borde behålla henne?

Marillas förvåning kunde ej ha varit större, om hennes stadiga bror sagt sitt käraste nöje bestå i att gå på händerna.

— Nej, det gör jag väl inte riktigt — inte precis … stammade Matthew, som drivits in i en obehaglig återvändsgränd. — Jag antar — inte kan man fordra av oss, att vi ska behålla henne …

Det fattades bara det! … Av vad gagn skulle hon för resten vara för oss?

— Vi skulle kunna vara av en smula gagn för henne, sade Matthew helt plötsligt och oväntat.

[ 34 ]— Matthew Cuthbert, jag tror, att flickungen måste ha förhäxat dig! Jag ser nu mycket väl, att du vill behålla henne.

— Hon har bestämt rätt mycket inombords, sade Matthew. — Inte för att det är så viktigt, naturligtvis, skyndade han sig att tillägga. — Men du skulle ha hört, hur hon talade, när vi åkte från stationen.

— Ja, målföret är det inget fel med … Det hörde jag genast. Men det är sannerligen ingen rekommendation. Jag tycker inte om ungar, som munnen går på jämt. Jag har aldrig begärt en barnhemsflicka, och om jag hade det, skulle jag aldrig välja den här sorten. Det är någonting med henne, som jag inte förstår. Nej, henne ta vi och skicka tillbaka samma väg hon kommit.

— Jag kunde ta hit en fransk pojke, att hjälpa mig, sade Matthew, och då kunde du ha henne till sällskap.

— Sällskap är det minsta jag känner behov utav, sade Marilla kort. — Och jag ämnar inte behålla henne.

— Ja, kära du, du gör naturligtvis som du tycker, sade Matthew, steg upp och lade undan sin pipa. — Nu går jag och lägger mig.

Matthew gick och lade sig. Marilla satte undan den torkade disken och gick och lade sig med beslutsamt rynkad panna. Och en trappa upp, i det östra gavelrummet, låg ett ensamt, vänlöst, efter kärlek hungrande barn och grät sig till sömns.