I stammarnes och staternas historia
har mången vunnit namn och glans och gloria.
Av kloka, lärda folk jag känner flera,
men intet folk som folket i Abdera.
Det fanns en konstnär i den goda staden,
han fyllde templen och han fyllde baden
— ty stadens råd han kröp för som en fjäsker —
men sköna abderitiska alfresker.
Det sades också utav konnässören
Kalopedilon, skodonsfabrikören:
"Han målar bra! precis som andra målat,
det är som just på samma läst de sålat!"
Det var förträffligt talat av skomakarn,
som var det sagt av själva jordomskakarn,
och sedan dess begynte man värdera
skomakarsmakens domslut i Abdera.
Nu var det så, att alla målarskråna
om stilens renhet voro mycket måna,
och thy de gjorde karl med kropp och kläder
precis som han blev gjord av deras fäder.
Men deras fäder målade i livet
uti en stil, som svor mot perspektivet,
och därifrån så kan man derivera,
att allt blev snett, som målats i Abdera.
Då kom Apelles från Atén till staden
och gick och drev i templen och i baden
och såg på alla dessa mästerstycken,
Abderakonstens vittberömda smycken.
Han kom att stanna vid en led megera,
som skulle föreställa just Abdera.
Då svor han till på attiskt vis: "Nä kyna,
den dära gumman är ju sned i syna!"
Men det var dumt att svära si så dära,
ty många abderiter voro nära,
och genast höjde sig ett hotfullt mummel:
"Skall du Abdera chikanera, drummel!"
Kalopedilon, han ni vet, skomakarn,
tog också skarpt itu med vedersakarn
och sade: "Håll din mun, den arga leda,
vem målar nånsin mänskor icke sneda?"
Apelles tar ett kol och med en näsa,
som pekar rätt, ger svar på denna snäsa.
Abderas bild blev ganska presentabel,
när hon befriats från sin sneda snabel.
Men då blev vreden het i konstskomakarn:
"Vid Hermes och Kronion, dunderbrakarn,"
han sade, "du kan bruka kol och krita,
det ser jag nog, men inte kan du rita.
Ett kvinnfolk kan du skapa folklikt nog i syna,
men inte kan du måla alls, nä kyna!
Och kom ihåg det ordspråk, som för resten
befallt skomakarn hålla sig vid lästen!"
Det var Apelles' egna ord, som sades,
de hade icke sjunkit ned till Hades,
men spritts som ordspråk, välbekant i klangen
— det kom tillbaka liksom bumerangen.
Och folket tog upp sina stenar ifrån backen
och slängde dem Apelles uti nacken,
och han drevs ut av barn och unga stojare,
som skreko: "Drag åt Tartaros, din skojare!"
Apelles gick till lunden i Dodona
att fråga fåglarne i ekens krona:
"Finns det ett medel att hellenisera
och göra folk av folket i Abdera?"
Oraklet svarade med gåtfullt allvar:
"Gör guld av trä, gör hästar utav kalvar,
försök med bräckjärn och med tång, som biter,
att vrida rätt förvridna Abderiter!"
