Corydon till Chloe
| ← En liten comedia |
|
En tysk flickunge → |
| Ur Gitarr och dragharmonika, 1891 |
I dalens lugna famn en stilla bäck sig rörer
i gröna mossan fram bland sköna blommors släkt
och ifrån trädens valv man fågelsånger hörer
och bladen böja sig för små zefyrers fläkt.
På himlens blåa grund den stolta Phebus tågar
ibland de lätta moln som herden mellan lamm,
men av det höga ljus, kring gudens hjässa lågar,
ej någon stråles sken till bäcken hinner fram.
I skuggans svala skygd en nymf sig tyst förnöjer
med sina fingrar små att binda sig en krans.
Dess pudervita hår dess ljusa hy förhöjer,
som rosens hy förhöjs av solens klara glans.
En vit herdinnehatt, beprydd med röda ränder,
är fästad som ett tak på denna blomstidyll;
så satt väl mången gång vid greska floders stränder
den höga svanens nymf ell' modern av Hercule.
Dess lilla purpurmund om dygdens oskuld talar,
en klänning av muslin dess vita kropp beklär;
ej fanns det förr en nymf som hon i Thules dalar
så lik i skick och allt gudinnan från Cythère.
Då går en herde fram inunder trädens grenar,
dess rygg är krökt av sorg, dess hy är blek och tärd,
dess fötters matta steg dess trötta gång försenar,
som efter Hectors lik gick Priams dystra färd.
Han går till nymfens fot och faller ödmjukt neder
på bägge sina knän och tager hatten av
och ger sin kärlek luft i tårar och i eder
och säger: "Giv mig ja ell' går jag i min grav!
Till Finlands barska krig som fänrik går min bana
att emot ryssars svärd med tapperhet bestå
och under Martis sold och konung Gustavs fana
jag söker mig min död, om jag ej dig kan få!"
Så klagar han och ber och ymnigt tårar gjuter,
och herden det är jag, och nymfen, det är du.
Så säg mig, Chloe kär, vad rådslag du besluter:
skall jag i döden gå, ell' vill du bli min fru