Låt den flicktyckmyckna minen fara,
eller göm den till din nästa bal!
Här är vilt och här är gott att vara,
här är mossan mjuk och skuggan sval.
Låt mig lägga i ditt knä min nacke
och var hygglig för en stund — se så!
Det är brant och tungt i livets backe,
vi få gräla övernog ändå.
Det är sant, jag ämnar bli en hedning,
en förskräcklig, glupande tyrann,
du skall ledas av min viljas ledning,
jag skall bli en ryslig äkta man.
Jag skall murra åt dig över maten,
jag skall grina åt varenda rätt:
"fy för katten, vidbränd är spenaten!
— kvinna, säg, är detta kalvkotlett?"
Då blir tid att tala, cara mia,
kvinnans rätt och annat tanteri.
Fri är skogen, låt oss vara fria
än från livets strids pedanteri!
Låt oss låtsa, att vi bo i skogen,
vilda indianer, du förstår,
och vår wigwam är den dära logen
och jag själv, förståss, är Sagamor.
Jag är grym i strid och lat i freden
och jag heter Miantonimah.
Du skall följa mig på krigarleden,
bleka, vita Tith-oh-Wah-ta-Wah!
Men när tomahawken lagts i jorden,
skall jag ligga liksom nu på rygg,
trött på vandringen och trott på morden,
ligga trygg på rygg och fånga mygg.
Tith-oh-Wah-ta-Wah får gå och leta
efter möss och mask, som jag skall ha,
hon får slita, släpa, hon får streta,
stackars, stackars Tith-oh-Wah-ta-Wah!
Hon får bulla upp med mask och rötter,
och ett ormbunksblad får vara duk,
och till tack vid Sagamorens fötter
får hon sitta som en katt på huk
Och när jag fått nog av matens gåva
från den store anden Manitu
skall jag lägga mig till ro och sova,
lugn och lycklig mot ditt knä som nu.
— Nej, låt bli, skall du dra av mig håren?
Skall jag skäms, min vilde indian?
Det är verkligt sant med Sagamoren
och hans fru — det stod i en roman.
