En tysk flickunge
| ← Corydon till Chloe |
|
Den svenske Celadons klagovisa över de svarte Morhianer i Afrika → |
| Ur Gitarr och dragharmonika, 1891 |
Därinne i salongen
de gjorde fin musik,
det skrek och skröt i sången
och dröp av romantik.
Det var så mycket "Weinen"
och "Gluth" och "Heldenmuth"
— jag gäspade i mjugg och gick
i Wintergarten ut.
Jag lät musiken låta
och sökte mig en bänk
och såg fontänen gråta
sitt vemodsvåta stänk.
Och palmen stod och drömde
om Heinrich Heines tid.
Det var "die blaue Blume" visst,
som himlade bredvid.
En kaktus stod och tänkte
på "varats" gåta tyst,
och under lagern blänkte
en Kejsar-Wilhems-byst.
"Der Heldenmuth", "das Denken"
och romantikens låt!
— jag var så led vid allting tyskt
och svor en "Schwere Noth".
Då hördes någon fräsa
— vad nu, finns här en katt? —
då stack det fram en näsa,
då klang det som ett skratt.
Då stack det fram en näsa,
en käck och fin och späd,
då kek det fram en liten en
bakom ett mandelträd.
Det var en liten pyssling,
kokett och graciös,
en tummelitens syssling,
en liten lustig tös,
och över vita gazer
föll hennes blonda hår
— det var en dam på si så där
en åtta, nio år.
Jag hade allt en aning,
en dunkel aning om
den högst diskreta maning,
som från buskaget kom.
Vi läste i varandra,
vi kunde gott förstå,
att det var kurra gömma, som
vi bägge tänkte på.
Nåväl, så gömma kurra,
så kurra gömma då!
Hon svängde som en snurra,
hon skuttade på tå.
Och jag smög listigt efter
med långa tysta steg,
och hon kröp in och gömde sig
och höll sig still och teg.
Hon lagade sig varligt
bland blommorna en bädd
— det var så rysligt farligt,
hon var så rysligt rädd.
Vi låddes, att hon råkat
i någon jättes sal
— hon var prinsessan Edelweiss
och jag var Rübezahl.
Och stackars hon blev funnen,
o sorg, o nöd, o kval!
— det vattnades i munnen
på jätten Rübezahl.
"Kom fram, kom fram, prinsessa,
nu skall jag äta dig!
Var snäll och gör dig riktigt söt,
ty jag skall äta dig!"
Hon kom på alla fyra,
prinsessa som hon var.
Då grep det oss en yra,
en trolsk och underbar.
Vi svängde och vi slängde
som på den värsta bal
— den vita fröken Edelweiss,
den svarte Rübezahl.
Då tystnade musiken,
"det Heldenmuth" tog slut
och hela romantiken
kom röd och svettig ut,
och vi, vi måste skiljas,
"adé, adé, adé!"
Vårt långa sorgliga farväl
var allt en syn att se.
Adé, adé, prinsessa,
vi äro vänner vi!
Du svettas ej som dessa
heroiskt tyskeri,
är ej Thusneldas dotter
med kejsar Siegesgreis,
men fén som drager folk till folk,
prinsessan Edelweiss.