Han svängde trotsigt den fina nacken,
vår svarte Pluto, och föll i trav,
och släden slängde och utför backen
i fläng och flygande bar det av.
Och rimfrost hängde i ögonbrynen,
och snöstoft piskade oss i synen,
och middagshimlen var klar och skön,
och solen glittrade skarpt mot snön.
Bakom oss ringlade hela raden
av unga utsluppna par från staden
och femton bjällror och vår därtill
i korus pinglade som besatta
— jag hörde någon som i skogen skratta
en riktig flickaktigt lustig drill.
Det var väl Ekos befängda stämma,
hon tyckte väl att det lät så bra,
när någon gäckande hjärteklämma
slog upp ett klingande hahaha.
Men vid min sida det ljöd en annan
och mera spotsk melodi av skratt.
Vad hon var putslustig, där hon satt,
med sin förvildade lugg i pannan
och sin parisiska bäverhatt!
Det låg en guldglans ifrån Golkonda
i detta lockiga vilda blonda,
som flöt med solskenet hop till ett,
och röd och rosig och väderbiten
om runda kinder var stackars liten
av vintervindarnes arga bett.
Men stackars liten gav frosten katten
och log åt allt, som i sikte kom.
Med ögon klarblå som insjövatten
hon såg sig muntert i livet om.
Hon klippte knipslugt med ögonlocken,
gestikulerande med sin muff,
och då och då genom överrocken
jag kände varmt en förlupen puff.
Och hennes läppar det var som vin i,
fast isvind kylde den drycken sval,
och munnen gick som av Paganini
en stollig strof ur hans karneval.
Det regnade som konfekt och nötter,
det snattrade som på maskerad,
det traskade som små nätta fötter
på piazettan i Marcos stad.
Det var som flickornas dans på Lido,
det var som polka, galopp och vals,
men vad hon sade, det vet Kupido,
ty jag för min del begrep ej alls.
Jag tyckte fröken var tokig bara,
och halvt ironiskt jag hörde på,
jag var så vis som en man kan vara,
när han har fyllt sina tjugotvå.
Men vill man ock hålla sig för god,
och är man kall som en marmorstod,
det är ändå något varmt som snuddar
vid den, som sitter på samma kuddar
med slikt ett knyte av kött och blod
och muff och boa och bävermuddar
och muntert gäckande övermod.
Ack, flickan var som en Leydnerflaska
en Voltas stapel, ett batteri
med starkt elektriska krafter i,
min vishet brändes till stoft och aska
av gnistkaskaden, som föll däri.
Ja det var då — nu ha vintrar snöat
och höstar regnat och vårar töat
och somrar bränt med sitt heta sken
— jag det var då, det är längesen!
Men varje gång jag hör bjällror sjunga
och ser, hur hästarnes manar gunga
och traven stolt genom staden går,
då känner jag som ett sting i barmen,
och nedstämd lämnar jag fönsterkarmen
och tar ett tag om mitt tunna hår.
Det spökar prat i mitt vänstra öra
och karnevalen jag tror mig höra,
som käckt från vinröda läppar sprang,
när skogen genljöd av bjällerklang.
