En vintervisa

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I ungdomen
En vintervisa
av Gustaf Fröding
De gamle och de unge  →
Ur Gitarr och dragharmonika, 1891


Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!