Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 2
Arfvingen till Redclyffe
av Charlotte Mary Yonge
Översättare: Signild Wejdling

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 27 ]

TREDJE KAPITLET.

»Hvad skall jag ta mig till med honom?» sade Charles till sig själf med blicken fäst på sir Guy Morville, som satt vid bordet och läste.

[ 28 ]Han såg ut som en pojke, som ännu icke slutat växa, och var så smärt, att han såg längre ut, än han i själfva verket var. Vacker kunde man icke kalla honom; men det solbrända ansiktet var öppet och ärligt, och de stora ljusbruna ögonen med sina mörka ögonhår och ögonbryn voro verkligen sköna.

»Han kommer att ingenting duga till, om han håller på så här», fortfor Charles för sig själf. »Där sitter han och läser en bok, som inte ens Philip skulle vilja titta i på en hvardag; finns det då intet lif i pojken? Och ändå se ögonen ut, som om den Redclyffska elden inte vore utdöd.»

Nu kom fru Edmonstone in, och då hon sett sig om, föreslog hon, att Guy och Charles skulle ta ett parti schack.

Charles lät henne med en min förstå, att ingen skulle tacka henne för förslaget; men hon var van att göra honom glädje till och med mot hans vilja och låtsade ingenting märka. Charles spelade bra och brukade sällan få någon motspelare, som kunde göra honom segern stridig; men denna gång märkte han till sin öfverraskning, att han fick lof att anstränga sig. Han blef till och med en gång matt. Hans dåliga lynne dunstade bort, och från den stunden spelades det flitigt schack om förmiddagarna eller kvällarna, ehuru sir Guy icke tycktes bry sig om spelet annat än för Charles' skull.

När Guy lämnades åt sig själf, läste han mest eller ströfvade omkring ute ensam med sin hund. Ofta satt han med en bok i det stora fönstret i salongen, och det hände ibland, att då flickorna minst väntade det, fingo de se hans blickar följa dem med ett intresseradt uttryck.

[ 29 ]Båda flickorna spelade och sjöngo, Laura ovanligt väl, och första gången det musicerades efter Guys ankomst, förvånades alla af det lifliga intresse han visade. Han kom tyst närmare pianot, och då de höllo på att öfva in en sång tillsammans, instämde han slutligen med några så rena och melodiska toner, att Laura öfverraskad vände sig om.

»Ni sjunger ju mycket bättre än vi!» utropade hon.

Han rodnade. »Jag får be om förlåtelse», sade han förlägen; »det var inte med flit; jag kan ingenting.»

»Är det möjligt? sade Laura med ett misstroget leende.

»Jag kan inte ens noterna.»

»Då har ni ovanligt fint öra. Låt oss sjunga tillsammans.»

Systrarna voro både förvånade och förtjusta, och Guy såg högst belåten ut, som om han fått reda på att han ägde något, som han mycket önskat sig. Det var första gången han klarnade upp, och Laura kom öfverens med sin mor, att litet musik ibland skulle göra honom ofantligt godt och att han borde öfva sin ovanligt vackra röst.

Han började vinna alla för sig genom sin stora vänlighet och hjälpsamhet mot Charles, sedan han lärt sig, hvad slags hjälp denne behöfde, liksom också genom sin tysta sorg, som visade, hur djupt han varit fäst vid farfadern.

Första söndagen Guy var vid Hollywell kom fru Edmonstone in i salongen i skymningen och fann Guy ensam där. Då hon rörde om i brasan, såg hon vid den uppflammande lågan, att han hade gråtit.

Några deltagande ord framlockade snart hans förtroende. Han talade om farfaderns död — hur han [ 30 ]kommit ned till middagen och funnit honom medvetslös i länstolen, fast de så nyss talats vid, och hur det sedan varit en liten stund, då medvetandet tyckts återkomma, fast icke rörelseförmågan.

»Om jag bara hade vetat …», sade Guy med bruten röst. »Han var alltid så god och öm mot mig; aldrig behöfde jag sakna mina egna föräldrar; men jag var ofta så tanklös och själfvisk och tänkte inte på, att han behöfde ro. Ack, hvad skulle jag inte vilja ge nu, om jag hade de banden på mig, som jag då var otålig öfver!»

»Så känner man nog alltid vid en sådan förlust», sade fru Edmonstone mildt; »men jag tror, att ni var hans största tröst.»

»Jag borde ha varit det.»

Han teg en stund och sade sedan varmt:

»Fru Edmonstone, får jag bedja er om något? Det är djärft af mig, men — ni ser, hur ensam jag är, och ni vet, hur litet jag kan lita på mig själf. Vill ni ta mig om hand och låta mig tala med er — vill ni säga åt mig, när jag gör orätt, när jag förhastar mig eller låter mitt sinne råda? Alldeles som om jag vore Charles?»

Hon svarade ja med tårar i ögonen.

»Tack! Ni vet inte hvilken lättnad det är för mig.»

Men du får inte säga, att du är ensam. Nu är du ju en af oss.»

»Ja, efter ni har lofvat det där», sade Guy, och hon såg nu för första gången hans vackra ljusa leende, däri ögonen deltogo lika mycket som läpparna. Det var i och för sig nog för att vinna hennes hjärta.

Efter den dagen blef Guy gladare. Det blef snart tydligt, att nog fanns det »lif i honom», hvilket Charles [ 31 ]först betviflat; snarare för mycket än för litet. Det var Charles och Amys nöje att se på, när han och Hej lekte i trädgården, och det började intressera i Charles att försöka framlocka det där hjärtliga, muntra skrattet, som hittills hörts så sällan. Men när Charles' kvickheter syftade på något af dagens litteratur, vann han intet gensvar. Därom tycktes Guy vara fullständigt okunnig. Charles anställde en dag formlig examen med honom och slutade med att fråga: »Har du läst någonting?»

»Bara gamla böcker, är jag rädd.»

»Sådana som …?»

»Landtprästen i Wakefield och …»

»Nå nå, det bästa är godt nog. Det är som Philip», sade Laura; »han blef också uppfostrad vid den gamla goda litteraturen.»

Just som de talade om detta, inträdde Philip, och sedan man hälsat och frågat efter hans syster, hvilken han besökt, berättade Laura hvad de talade om.

»Ja», sade Philip, »det är märkvärdigt hvad folk egentligen känna litet till de gamla goda böckerna, till exempel Shakespeare; och felet ligger bestämdt i all den där moderna smörjan, som Charles är nedbäddad i där borta.»

Nå, och hvem går igenom 'smörjan' i början af hvar månad, då böckerna komma? Ar det bara för att ge råd? Fast om någon bryr sig om råden, annat än Laura, är ovisst.»

»Men Laura gör det?» sade Philip med nöjd uppsyn.

»Hon — hon bryr sig inte om något annat. Jag hade henne att läsa högt för mig ur 'Dombey och son', just den biten, som är allra mest gripande, om lille Paul; men hon var så stenhård, att jag aldrig mer [ 32 ]skall tro, att hon har något hjärta. Hon vet visst inte än, om Paul lefde eller dog.»

»Å jo, sade Laura. »Jag fann Amy i drifhuset, upplöst i tårar, och jag blef riktigt glad att få höra, att det bara gällde lille Paul.»

»Ni borde läsa den», sade Amy. Därpå såg hon blygt på Guy och tillade: »Gör det!»

»Bravo!» utropade Charles. »Midt för näsan på rådgifvaren för unge män!» Detta var Charles' namn på Philip.

»Philip tycker inte, att det är orätt», försvarade sig Amy.

»Nej», sade Philip, »ty de där böckerna väcka nya tankar, och som de inte lära något ondt, kunna de icke göra skada åt den, som har fasta grundsatser förut.»

»Det vill säga», sade Charles, »att Guy och Laura ha din nådiga tillåtelse att läsa Dickens.»

»Om Laura är illamående eller har tandvärk.»

»Och jag?» sade Guy.

»Jag vet inte riktigt hvad jag skall säga, om det är så lämpligt för dig», sade Philip. »Det finns så mycket bättre böcker, som äro lika nya för dig. Du kan väl inte italienska?»

»Nej», sade Guy kort och rynkade pannan. Philip fortfor:

»Om du hade kunnat det, skulle jag inte ha rekommenderat öfversättningen af Manzonis 'I promessi sposi';[1] det är en af de vackraste böcker jag läst på något språk. Laura, har du inte en öfversättning?»

Laura hämtade den, och Guy ämnade taga den med ett tvunget tack, men Philip grep hastigt efter första delen och bläddrade i den.

[ 33 ]»Nej, det här står jag inte ut med», sade han. »Hvar är originalet?»

Det hämtades genast. Philip slog upp den vackra berättelsen om pater Cristoforo, den fromme kapucinermunken, hvilken i ungdomen i hastigt mod dödat en man samt blifvit orsaken till sin trogne tjänares död och sedan gör bot därför lifvet igenom med att tjäna de fattiga och förtryckta i ödmjukhet och frivillig fattigdom. Han började öfversätta den på ett flytande språk och i så väl valda ordalag, att till och med Charles' bitande klander måste tystna.

Guy, som först sett mulen ut, blef snart djupt intresserad; hans panna ljusnade, och då Philip kom till det ställe, där det berättas, huru Cristoforo ödmjukade sig, erhöll tillgift och mottog »förlåtelsens bröd», stodo hans ögon fulla af tårar.

Alla förenade sig om att bedja Philip fortsätta, och under omväxlande läsning och samtal förflöt förmiddagen angenämt för alla.

Vid andra frukosten bad herr Edmonstone Philip komma till Hollywell på ett par dagar, och Philip tackade och bad att få komma veckan därpå.

»Jag skall be Thorndale skjutsa mig hit, om ni vilja bjuda honom på middag», sade han.

»Med största nöje», sade hans farbror. »Vi ha just talat om att bjuda honom hit en dag, var det inte så, mamma?»

»Tack», sade Philip; »att få vara här riktigt i hvardagslag är det roligaste han vet.» Han såg på sin faster och lade särskild tonvikt på orden »i hvardagslag».

I detsamma sades det till om, att sir Guys ridhäst var kommen och stod vid trappan.

[ 34 ]»Deloraine!» utbrast Guy och rusade ut, följd at sin förmyndare. Kort efteråt stack han in hufvudet igen.

»Fru Edmonstone, vill ni inte komma och se på honom? Philip, du har inte sett Deloraine.»

Bort flög han, och de andra gjorde honom till viljes. Återseendet mellan Guy och Hej å ena sidan och Deloraine och stallknekten William å andra var mycket gladt. Hästen, som Guy fått af sin farfar, var en utmärkt vacker fux och beundrades af damerna med mera ifver än urskillning; Philip däremot måste såsom hästkännare leta upp något att anmärka, hvarvid Guys ögonbryn åter rynkades på ett olycksbådande sätt. Den stackars gossen kände det, som om klandret drabbat både Deloraine och farfadern, men han sade ingenting och gick snart till stallet med herr Edmonstone för att se till, hur Deloraine fick det.

Philip stod kvar i förstugan med damerna.

»Jaså, ni ha redan lagt bort titlarna», sade han till Laura.

»Ja», svarade fru Edmonstone i dotterns ställe, »det såg ut, som om det gjort honom ondt hvar gång han genom titeln blef påmint om sin förlust, och han var så främmande och betryckt att börja med, att vi ville göra hvad vi kunde för att få honom mera hemmastadd.»

»Och nu går det bättre?»

Svaret blef en kör af: »Utmärkt!» med variationer.

»Han är så lifvad», sade Charlotte.

»Han sjunger så vackert», sade Amy.

»Han är så rättänkande», sade fru Edmonstone.

»Och så väluppfostrad», sade Laura.

Och så började det om igen:

»Han spelar riktigt bra schack», sade Amy.

[ 35 ]»Hej är den allra trefligaste hund», sade Charlotte.

»Han är så snäll emot Charlie», sade fru Edmonstone, i det hon gick tillbaka in till sin son.

»Pappa säger, att han kommer att godtgöra allt hvad hans förfäder brutit», sade Amy.

»Och så musikalisk han är sade Laura.

»Philip», sade Charlotte ifrigt, »du borde verkligen försöka tycka om honom.»

»Försöka, fröken Näsvis? sade Philip småleende. »Hvarför skulle jag inte tycka om honom?»

»Jag tänkte nog, att du skulle vilja», sade Charlotte allvarsamt.

»Är det svårt?» sade Amy. »Men hans sång kan du då inte låta bli att tycka om.»

»Jag har aldrig hört en sådan röst förr», sade Laura. »Den är så klar och stark och ändå så förunderligt välljudande. Och så fint öra han har; han är så genommusikalisk.»

»Ja visst, det har han i arf, stackare», sade Philip medlidsamt.

»Hvarför skulle det vara synd om honom för det?» sade Amy småleende.

»Har du glömt …?» sade Philip. »Jag skulle vilja råda er att inte göra för mycket väsen af hans sång inför främmande; det är en påminnelse om hans härkomst.»

»Så säger inte mamma», sade Amy. »Hon tyckte det var skada, att han inte fick utbilda sin röst, så hon lät honom profsjunga för vår lärare; det var för lustigt att se herr Redfords förvånade min, och han blef alldeles utom sig af förtjusning. Nu skall Guy sjunga ordentligt för honom.»

»Jaså.»

[ 36 ]»Men kan du verkligen mena», började Laura, »att om din mor hade varit dotter till en musiker och du hade ärft hennes anlag, du skulle blygas för dem?»

»Kära Laura», sade Philip leende, »det är lika omöjligt för mig att tänka mig någon annan i min mors ställe som att föreställa mig, hvad jag skulle göra, om jag vore musikalisk.»

Nu ropade fru Edmonstone på flickorna att göra sig i ordning till promenaden; hon ämnade sig åt kyrkan till, och då kunde de ju göra Philip sällskap ett stycke.

Philip och Laura gingo bredvid hvarandra, och Laura passade på tillfället, då de andra voro litet efter, att försöka få veta, hvad kusinen egentligen tyckte om Guy.

»Det är bestämdt mycket hos honom, som är älskvärdt», sade hon.

»Ja, men månne det är det bästa man kan säga om en person, att det finns mycket som är älskvärdt? Om man riktigt värderar en människa, är man inte så försiktig.»

»Alltså gör du inte det?»

Philip svarade med ett citat om hur den, som fostrade lejonets unge, först fann »det lilla djuret så lydigt och snällt».

»Och du vill jämföra honom med lejonets unge?»

»Jag undrar, om inte lejonungen reste på sig nyss, när ögonen blixtrade och pannan rynkades. Det finns hos honom en otålighet mot alla råd och en häftighet i sättet, som jag inte kan gilla. Det är icke af fördom jag talar, ty jag sätter värde på hans uppriktighet, hans varma hjärta och hans vilja att göra det rätta, men att döma af det jag sett, skulle jag inte ännu våga lita mycket på hans karaktärs styrka eller hans [ 37 ]förmåga att behärska sitt lynne. Vi få vänta, tills vi få se honom pröfvad.»

Laura svarade icke; hon kände sig afkyld, men det låg så mycket sundt förnuft i hvad Philip sagt, att hon icke kunde säga emot honom; och för egen del var hon stolt och glad öfver kusinens förtroende för henne. Hvad han var klok, hvad han var stark — och så ledsamt det skulle vara, om Guy rättfärdigade hans misstro!



  1. »De trolofvade»